Kategori: Fantasy

Czentes Omega – Årets snyggaste bok

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma.

Jag ger upp. Det är bara inse att Anna Jakobsson Lund är en sjuhelsikes bra författare som jag gillar, så jag ger upp försöken att analysera böckerna i jakt på brister och fel. Vill du ha en bra dystopi läser du trilogin om Systemet, vill du ha underbar fantasy läser du Equilibrium och vill du ha en fantastisk rymdopera så läser du Czentes Omega. Så enkelt är det uppenbarligen.

Sedan är det klart att smaken är som baken, men det går inte att komma ifrån att Jakobsson Lund lyckas förmedla fantastiska berättelser. Och när hon då skriver en bok som är inom min absoluta favoritgenre, så kan jag inte annat än jubla.

Intergalaktiska akademin. Bara det får magen att pirra av förväntan, för jag är extra svag för just internatskolor. Framförallt internatskolor i rymden. Lägg till intressanta karaktärer där varenda en av dem har en spännande bakgrundshistoria och placera allt på en okänd planet så har du mig som i en liten ask.

De som fångar mig mest är bland annat Leoniode och Bellix, även om alla karaktärer får ta sin plats. Hur Leonide, som är född och uppvuxen på en rymdstation, reagerar när hon har öppen himmel över sig för första gången. Hur Bellix så desperat försöker passa in och vara lojal trots den enorma hemlighet hon bär på. Ändå är det Mika jag minns bäst. En systemperson som inte är skapad i syfte att ha egen vilja, egna tankar eller egna känslor, men som ändå på något sätt vill mest av dem alla.

Precis som i Equilibrium ligger fokus på vänskap, inkluderande och normbrytande. Vid det här laget står det helt klart att Anna Jakobsson Lund är en av de mest nyskapande författarna vi har inom fantastiken och hon gör det så bra. Hon använder fantastiken så som jag tycker alla borde använda den. Till att verkligen skapa något eget. Hon tar det nya och gör det realistiskt istället. Precis så som riktigt bra fantasy och science fiction ska hanteras enligt mig.

Sedan har vi ju omslaget. Snyggaste boken i år, helt klart. Det går ju tyvärr inte att se på bilder, men omslaget är helt fantastiskt med olika texturer och glittrande silverrelief. Fullständigt älskar det! Ni måste gå in i en bokhandel och titta, känna och lukta på boken. Sedan köper ni den.

Och till sist måste jag ju också passa på att hylla universums bästa lärare, fröken Gilljam ( jag ), som huserar på Intergalaktiska akademin. Med ljusbrun päls och rosa band inflätade runt öronen har jag aldrig varit snyggare. Tusen tack för det Anna!

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Skriva läsa leva och Litteraturmagazinet.

Skräck, ångest, ( töntiga ) detektiver och en superhjälte – Kommande filmer

Det dyker upp några filmer alldeles snart som jag längtar lite extra efter.

Halloween ( som ju redan kommit ) med comeback av Jamie Lee Curtis är ju ett måste. Inte bara på grund av nostalgiska skäl, utan filmen ser faktiskt riktigt kul ut och för att Jamie ser så jäkla kick ass ut i trailern.

 

Boy erased. Bara trailern är svår att titta på utan att känna ångest, men filmen är nog en måste-se. Om en homosexuell pojke som blir skickad av sina föräldrar till ett terapiläger för att bli botad från sin homosexualitet. Något som tydligen fortfarande är en realitet för tusentals ungdomar i Usa.

Russel Crowe är ingen favorit hos mig, men han känns ändå som ett klockrent val att spela pappan i den här filmen. Nicole Kidman som jag annars gillar, känns inte lika självklar men kan säkert överraska mig.

 

Holmes and Watson. Namnet säger ju allt och här är radarparet i ny tappning. Töntigt skådispar förvisso och filmen ser ju inte helt seriös ut ( minst sagt ), men den verkar faktiskt rätt rolig. Töntigt kan vara kul, om det görs rätt.

 

Aquaman. Jason Momoa, är allt jag säger.

Doctor Who – The Ghost Monument

Det blir några inlägg om Doctor Who tätt inpå varandra nu tyvärr. Det har sänts fyra avsnitt och jag hamnade lite efter, så jag tänkte komma ikapp så jag är i fas med serien och därefter kan ta ett avsnitt i veckan.

Så avsnitt två den här säsongen heter The Ghost monument.

Doktorn och hennes tre följeslagare hamnar på en okänd planet som visar sig vara slutstationen i en tävling. Två deltagare återstår som har lyckats ta sig hit, och med sig fick de Doktorn och hennes följeslagare som nu är strandsatta. Tävlingen tar slut när en ensam vinnare når det som kallas The Ghost monument.

Det visar sig att planeten gömmer dödliga hemligheter och Doktorn, hennes följeslagare och de två tävlingsdeltagarna, kämpar tillsammans för att överleva hela vägen till sig slutet.

En serie är ju bara så bra som sitt senaste avsnitt, så hur var det här då?

Jodie fortsätter imponera på mig. Hon är envis och rolig på ett sätt som känns väldigt mycket Doctor Who. Följeslagarna Graham och Ryan tar mer plats än Yazz, men jag har fortfarande förhoppningar om att hon steppar upp längre fram. Den jag var mest tveksam till från början var Graham. Han som i början kändes som en kränkt sur gubbe visar sig vara en härlig typ. Hans karaktär visar också hur viktigt det är att inte låta sorg ta överhand, utan försöka använda den för att istället hedra den man sörjer. Hans och Ryans förhållande är rätt komplicerat, styvfarfar till Ryan som han ju är. En styvfarfar Ryan inte har accepterat än. Jag ser verkligen fram emot att följa deras relation och tror den kommer utvecklas på ett fantastiskt sätt.

Vi har ju även en ny showrunner den här säsongen vilket innebär att avsnitten faktiskt skiljer sig en aning mot vad vi är vana vid. Jag har vissa åsikter men kommer att lufta dem mer längre fram. Jag nöjer mig med att säga att avsnittet var bra. Bättre än säsongsöppningen, även om jag gillade det också. Och precis som i förra avsnittet grät jag en skvätt. Slutet på det här avsnittet är ett riktigt halleluja-moment för oss Whovians.

Sex, lögner och radband.

Veronique är en av Benedettaordens bästa skarpskyttar. Natt efter natt sitter hon i klostertornet uppe på berget och håller vakt mot helvetets makter. 

En natt anfaller ett flygande odjur klostret och en av helvetets överdemoner råkar krascha på Veroniques tak. Snart är Veronique och hennes medsystrar indragna i en desperat kamp mot klockan. Men vem kan de egentligen lita på? Och hur mycket eldkraft kan en nunna egentligen bära med sig?

Nunnor med en förkärlek för automatvapen, en demon som råkar kraschlanda och fegisen GuD som springer och gömmer sig när det verkligen gäller. Med tanke på att författaren heter Lars Carlberg är jag ändå inte förvånad, det twistade och lite galna är liksom hans grej.

För något år sedan lyssnade jag på novellen Rättvis sönderdelning av besten Skorm. En helt vansinnig liten berättelse som fick mig att skratta högt genom hela läsningen. Sex, lögner och radband är också en vansinnig liten berättelse men ändå inte riktigt på samma sjuka nivå. Mer mörkt och skruvat, än sjukt galet.

När jag skrev om den här novellen i en bokgrupp tyckte jag den här var snäppet bättre än Skorm, men jag har faktiskt ändrat mig. Eftersom jag sällan lyssnar på böcker blev skillnaden i lyssnande ( hur fantastisk uppläsaren Simon Väderklint än är ) och läsande för stor. Jag tog helt enkelt till mig det skrivna ordet bättre. Så jag har nu läst Skorm också och den fick mig fortfarande att skratta rakt ut, något som inte händer här, även om jag sitter och småler hela berättelsen igenom.

Och även om Carlberg trycker på lite för mycket med hela sexig demon-grejen, så är det ändå ok eftersom det är nunnor som står i flirtzonen. Och vilka nunnor! Härligt bad ass hela vägen.

Det som slog mig mest var det fina språket i Sex, lögner och radband. Många författare har ett helt ok språk och kan skriva en intressant och spännande berättelse som ändå fångar en. Sedan finns det författare som har det där lilla extra. Sådana man kan läsa i stort sett vad som helst av bara för att språket är så vackert. Nu har jag inte läst tillräckligt mycket av Carlberg för att veta om han hamnar i det här facket, men med Sex, lögner och radband visar han stor potential att vara en av dem.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av Lars Carlberg, även om jag samtidigt är lite rädd också. Kreativiten i den hjärnan verkar kunna ta vilka skruvade vägar som helst.

Boken finns hos Adlibris och Bokus samt hos streamingtjänsterna.

Doctor Who – The woman who fell to earth

Doctor Who är den tv-serie som pågått längst med sina 50 år i tv-rutan nu. Doktorn är en icke-mänsklig superhjälte med två hjärtan och är beväpnad med en sonic screwdriver. En skruvmejsel, för att laga sådant som är trasigt oavsett om det handlar om trasiga rymdskepp eller trasiga människor. En fin superhjälte med andra ord.

Doktorn regeneras efter ett tag till en ny kropp vilket innebär att varje ny doktor har ett nummer. Det är alltså en ny kropp men samma doktor, fast med ny personlighet. Doktorn kan regeneras till i princip vem som helst, men märkligt nog är detta första gången på 50 år som Doktorn blir någonting annat än en vit man. Vi har för första gången en kvinnlig doktor! Och sexisterna rasade förstås och förutspådde att nu jäklar, nu går hela serien åt helskotta. Vilket är lite märkligt eftersom serien handlar så mycket om inkludering, tolerans och medmänsklighet. Så hur gick det nu då när de första avsnitten visats? Bara bra, tackar som frågar. Den trettonde Doktorn, gestaltad av Jodie Whittaker, är hittills den säsong med mest tittare. Så världen verkar överleva en kvinnlig Doktor lustigt nog.

Första avsnittet den här säsongen hette The woman who fell to earth och där  får vi träffa de nya följeslagarna och se hur de möter Doktorn för första gången. Vi får även aliens som använder jorden som sina jaktmarker och ett monster med minst sagt horribelt utseende. Spännande, roligt och lite läskigt. Precis som det ska vara. Och jag är verkligen supernöjd med den nya Doktorn. Ofta när vi introduceras för en ny Doktor är första reaktionen usch, fy och blä. Sorg, eftersom man kommit att älska den föregående Doktorn och regeneringsavsnittet där de säger adjö alltid är oerhört sorgligt. Men jag älskar Jodie som Doktorn redan från start. Hon fångar essensen av karaktären direkt, genom att vara precis som jag tycker Doktorn ska vara. Orädd, entusiastisk och viljestark. Följeslagarna verkar också bra, men är än så länge lite suddiga.

Jag älskar alltså nya Doctor Who. Har du inte sett den än är det faktiskt ett ypperligt tillfälle att börja nu. Det gör inget att serien pågått i 50 år. Fördelen med att introducera en ny Doktor lite då och då är att nya tittare kan haka på och enkelt komma in i i serien. Gillar man den så arbetar man sig sedan bara bakåt. Jag började med Doktor 11, och först därefter såg jag 9 och 10. Funkar alldeles utmärkt. Trailern nedan är fantastiskt, så det är bara börja titta!

 

Warcross

Warcross är inte bara ett dataspel, det är ett sätt att leva. Åtminstone för de miljontals människor runtom i världen som loggar in på spelet varenda dag.  I ett desperat försök att få ihop lite pengar bestämmer sig den tonåriga hackertjejen Emika Chen för att försöka hacka sig in mitt under öppningsspelet på det internationella Warcross-mästerskapet en manöver som leder till att spelets skapare, den tillbakadragne miljonären Hideo Tanaka, vill anlita henne som insiderspion för att hitta en säkerhetsläcka. Emika tackar ja till erbjudandet och befinner sig snart i en drömtillvaro i Tokyo ända tills hon gör en farlig upptäckt som hotar att slå sönder hela Warcross-imperiet.

Jag var så taggad när jag började läsa den här. Hade haft den under bevakning och köpte samma dag den släpptes som e-bok eftersom jag, som bekant, verkligen älskade Legend-serien. Men jag fastnade inte riktigt tyvärr.

Jag har väldigt svårt för den här spelvärlden Lu har byggt upp, mest för att jag inte riktigt förstår hur den fungerar. Jag fattar att det är en slags virtuell verklighet i stil med Ready Player One, men ändå inte riktigt. Och eftersom jag inte förstår helt, så har jag svårt att sätta mig in i spänningen eftersom hela boken i princip utspelar sig i spelet. Tiden som inte tar plats i spelet, utspelar sig dock i Tokyo vilket är kul. Att huvudkaraktärerna, Emika och Hideo, är asiater gillar jag också. Det är uppfriskande med karaktärer och miljö någon annanstans än i ett framtida Chicago liksom.

Båda huvudkaraktärerna känns också märkligt ytliga och stereotypiska i sina roller. Hideo framstår nästan som en ripoff av Mr Grey, medan Emika som har all potential att bli en stark kickass-karaktär snarare suddas ut och blir otydligare för varje sida.

Dessutom följer Lu verkligen YA-mallen här. Instalove och en saftig antydan om kommande triangeldrama i nästa bok. Inget direkt nyskapande alltså. Och trots att Warcross känns som en svagare variant av Ready Player One, så gillar jag den tillräckligt för att läsa nästa bok. Det är bra med action, spänning och en tillräckligt intressant miljö för att inte hamna i botten av betygskalan hos mig. Boken är också superpopulär på Goodreads så jag känner mig lite grinig som bara klagar, men kanske gillar jag nästa bok bättre. Kanske …

Boken finns hos Adlibris, Bokus, Science Fiction Bokhandeln och CDON.

Andra som skrivit om boken är Vargnatts bokhylla, Tusen sidor och Bam tycker.