Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna skriven av Siri Pettersen.
Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa. Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …
Jag fick den här boken som ett recensionsexemplar och hade tänkt läsa den direkt. Men jag fick den som e-bok och jag kände att nej, jag behöver pappersboken. Så jag lånade den på biblioteket och sedan har den blivit liggande. Jag har varken velat eller vågat ta upp den. Den är så hypad och jag ville liksom inte bli besviken eftersom den tillhör en genre jag älskar och jag ville så gärna faktiskt tycka om det här. Så jag har kikat på den ibland, läst lite recensioner och tappat modet alltmer. Men så för några dagar sedan tog jag tag i det och har nu ägnat senaste dygnet åt att göra typ allt annat än att läsa färdigt den. För jag ville inte att den skulle ta slut. Aldrig någonsin.
Fantastisk. Det lilla ordet skulle kunna täcka hela recensionen, för Odinsbarn är helt fantastisk. Att det här är Siri Pettersens debut känns obegripligt. Redan från de första sidorna sugs jag in i den här makalösa världen som jag inte förstår någonting av. Det påminner om nordisk mytologi. Världen påminner om Norden och folket påminner om människor. Men Hirka den svanslösa är den enda människan och författaren har skapat sin egen mytologi i ett världsbygge som är gammalt och nytt på samma gång. Det är levande och trovärdigt, men framförallt känns det nyskapande och originellt.
Gestaltningen är fenomenal. Under berättandets gång strösslar författaren ut fragment av mytologin. Små pusselbitar som lite i taget bygger en bakgrund till världsbygget som presenteras. Obegripligt till en början men hela tiden lockande och pådrivande i jakt på fler pusselbitar. För den som vill finns här en hel del att lära sig om samhällskritik, religion och värderingar. Eller så låter en bli och suger åt sig läsupplevelsen. För alla de djupa frågorna finns där, men så naturligt att en inte känner sig skriven på näsan av det.
Och så har vi karaktärerna. Hirka och Rime som båda har sina problem att brottas med. Rime som är utvald redan från födseln att sitta i Rådet som en av de starkaste någonsin. Som redan som barn axlat det tunga ansvaret av att tillhöra de högst uppsatta. Och Hirka … Som jag älskar den här karaktären. Hon som är Hirka den svanslösa, den utstötte och så småningom känd som Odinsbarnet. Rötan. Den som inte får finnas men som är den finaste av dem alla. Hirka den svanslösa som bär sitt namn rakryggad. Som är så kapabel och stark även i sina allra ensammaste stunder. Båda karaktärerna håller måttet hela vägen, både som individer och tillsammans i sin relation. Så otroligt uppfriskande att få möta kapabla karaktärer som trots sina rädslor får vara kloka, starka och jämlika rakt igenom. Inte en enda gång gör de mig besviken, Hirka och Rime, och bara för det älskar jag den här boken ännu mer.
Odinsbarn kan mycket väl vara en av de bästa fantasyupplevelser jag haft. Någonsin.
I mina försök att fördröja slutet läste jag intervjuer med författaren och lyckades spoila fortsättningen för mig själv. En fortsättning som faktiskt gjorde mig helt förfärad och fick mig att vilja fråga författaren hur tänkte du nu? Men sedan insåg jag att jag troligen inte har något att oroa mig för. Det är ju Hirka det handlar om och henne följer jag vart som helst.
bokhusets.com 