Sista riket är första delen i Brandon Sandersons serie Mistborn.
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Det är en värld av lidande där den evige och odödlige Överstehärskaren styr genom ett antal aristokratiska familjer. Vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och arbeta som slavar.
Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar dem som han dömt till döden. Kelsier har allomantiska förmågor – en rad magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter – och en plan om hämnd och frigörelse.
Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker – men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer.
För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter…
Den här boken alltså!
Alltså, wow! Det är svårt att beskriva känslan när en så superhypad bok som är så tokhyllad av alla faktiskt håller måttet. Men det gör den, hela vägen.
Fantasyn vi får är ovanlig och unik på så många sätt. Jag trodde den skulle följa det vanliga mönstret med en utvald, alver, magi och resten av kittet. Men det här var verkligen något annat. En apokalyptisk värld där vissa magiska krafter utvecklats efter Uppstigningen. En händelse som vi förstår ändrade världen från hur den var då, till det askfyllda gråsvarta som är nu. Efter Uppstigningen för länge sedan när Överstehärskaren räddade världen ( som det sägs ) började Askbergen spruta ut den aska som nu fyller världen. Vissa människor utvecklade förmågan att utöva allomanti, en slags magi. Aristokratin med sina allomantiska förmågor är de ledande, med Överstehärskaren som i sin odödlighet är den högste. Tillsammans har de förslavat Skaa, ett folkslag som efter tusentals år av slaveri har förlorat allt hopp om något annat än en tillvaro av svält och misär.
Skaaflickan Vin växer upp i denna misär. Som del i ett tjuvgäng är hon en oumbärlig tillgång med sin märkliga förmåga att bringa tur. Misshandlad, kuvad och ensam hittas hon av Kelsier, Överlevaren från Hatshins hålor. Kelsier med sin enorma förmåga att använda allomanti anar att Vin precis som han är en av de dimfödda. De få som har förmågan att använda alla metaller, inte bara en. Kelsier planerar att tillsammans med sitt gäng lyckas med det ingen någonsin ens vågat försöka, döda Överstehärskaren och befria skaafolket.
Världsbygget grundar sig på en apokalyps som förändrade allt. Det som är rätt enkelt i början bygger Sanderson sakta på med elitens maktmissbruk, glömda folk och religioner, skrämmande varelser och naturligtvis allomantin som är grundstenen i allt. Magin där metaller ger olika krafter. Bränn järn och dra dig själv mot en metall, bränn stål och du knuffar dig från metallen. På det sättet kan allomantikern dra/knuffa sig mellan höga byggnader och djupa stup ( lite som Spindelmannen ). Kasta ett mynt samtidigt som du hoppar från en hög mur och du kan knuffa dig från myntet för att bromsa fallet och landa mjukt. En magi som är så logisk och grundligt genomtänkt att det känns mer som beprövad vetenskap än mystik. Hur kommer man ens på något sånt här?
Vin och Kelsier gör konstiga saker med mitt hjärta. Egentligen borde jag inte vara så till mig för persongalleriet är rätt enkelt, precis som grunden i världsbygget. Men så sätter Sanderson dit några säregna personlighetsdrag, några udda delar i världsbygget och en unik form av magi som ändrar allt. Och precis som en Rubiks kub blir alla de här ganska oansenliga bitarna tillsammans något helt makalöst vackert och färgsprakande. Vin som är så kuvad och nertryckt men också så stark i sin vilja att överleva, får mitt hjärta att smälta. Även när hon irriterar mig med sin dumdristighet och barnsliga upproriskhet. Jag förlåter henne allt eftersom hon samtidigt utvecklas. Hon lär sig och hon helas. Sakta men säkert lär Kelsier henne vad som är viktigt. Och Kelsier, herregud … Överlevaren från Hatshins hålor som är lika ärrad inuti som utanpå, blir en fadersfigur för Vin. Det skulle kunna bli som en blind som stöttar en halt, trasiga som de är båda två. Istället blir det starkt, känslosamt och vackert.
Tillsammans bildar allt det här en fantastisk upplevelse. Till och med när Sanderson krossar mitt hjärta mot slutet ( den känslan när jag inser att det kommer gå åt helvete, ååh herregud alltså ) är det så genialiskt att mitt läsjag jublar och gråter samtidigt.
Fantastiskt, makalöst och sagolikt. Sista riket är allt det och ännu mer. Den har liksom allt, det går inte att begära mer av en författare.
Det finns alltid en hemlighet till.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som har bloggat om boken är:
bokhusets.com 