Kategori: Fantasy

13 svarta sagor – en godispåse full med härlig skräck

13-svarta-sagorRysare och skräcknoveller att läsa då mörkret sänker sig. Författarna tar dig med till skymningszonen där vampyrer, vålnader och andra monster strövar fritt. Tretton mardrömmar att sluka eller njuta en och en.

13 svarta sagor är precis vad det låter som. 13 härliga noveller fyllda med skräck, obehag och läskiga monster. Att öppna en sådan här novellsamling är för mig som att sitta med en godispåse. Jag väljer ut en i taget och njuter. Man kan liksom ta bara en åt gången och spara lite till senare, eller så vräker man i sig hela påsen på en gång. Det är den stora fördelen med antologier, man väljer själv hur mycket eller lite man vill läsa. Alla godbitar smakade bra, men några var mer njutningsfulla än andra.

Lova Lovéns Gastkramad satte ribban högt direkt. En obehaglig berättelse om barn, självmord och ohyggliga gastar. Berättelsen handlar förvisso om monster, men också om familjerelationer och att försöka skydda dem man älskar mest.

Mattias Lönnebo och Köttkvarnen ger mig känslan av en spökhistoria som berättas i skenet av ett fladdrande ljus en kulen höstnatt. Skildringen av lilla Fabians skräck för köttkvarnen gav mig gåshud och berättelsen påminner mig av någon anledning om den gamla tv-serien Twilight zone.

Ett riktigt monster under sängen bjuder Johan Grindsäter på i Pappas store pojke. Theo som inte bara blir mobbad i skolan har även ett monster under sängen. Ett monster han kan både höra och känna så snart han ligger där rädd och ensam i mörkret. Här ligger dock inte fullt fokus på monsterrädslan utan även på utsattheten i skolan och hur Theo försöker vara stor och duktig på alla sätt, trots monster både på natten och dagen. Novellen kändes lite banal tills twisten i slutet kom som förändrade hela berättelsen. Härligt läskig blev istället känslan.

Jag uppskattade även Ida Tellestedts Boeuf Bourguignon om den kuvade Betty. Betty med ett svart tomt hål inom sig. Ett hål som bara kräver och kräver precis som männen i hennes liv krävt och krävt. Mer och mer har alla krävt och Betty har äntligen hittat receptet som kommer förändra allt. Hemsk realism som på något märkligt ändå ger en slags, skadeglad tillfredsställelse.

Novellen jag tyckte allra mest om var dock Hungrig skugga av Love Kölle. En berättelse om Frank som förlorat allt och långsamt slukas upp av skuldkänslor. Skuldkänslor som matas på av parasiten som lever och frodas och badar i Franks sorg. En parasit som bara fortsätter att mata och mata, och Frank som sjunker djupare och djupare ner i ett hav av skuldkänslor. Love Kölle beskriver en fasa som jag knappt kan föreställa mig, den allra värsta jag ens kan försöka föreställa mig. Jag skulle så gärna vilja läsa den här i en bokcirkel där vi kunde vrida och vända på berättelsen, diskutera och krama ur vad som är realism och vad som är fiction och även frågan, tänk om … En fantastisk novell som jag kommer fundera på länge.

Som helhet är 13 Svarta sagor en antologi med hög kvalitet. Jag tycker om att få ett tydligt slut även på noveller så därför passade vissa mig bättre än andra, men det är naturligtvis en smaksak. Jag är övertygad om att det finns godbitar i den här till alla.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Swedish zombie för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Tentakelmonster och Bims blogg.

 

Percy Jackson och Titanens förbannelse – Rick Riordan

titanens-forbannelseTitanens förbannelse är tredje delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

Halvguden Percy Jackson får ett nödanrop från sin gode vän Grover, satyren som alltid verkar hamna i trubbel. Den här gången har Grover hittat två nya halvgudar, de föräldralösa syskonen Bianca och Nico. De måste föras i säkerhet, undan monstren som är dem på spåren. Percy och hans vänner måste rädda dem. Men det är inte riktigt så enkelt …

Äntligen har jag kommit förbi filmatiseringarna och in på okänd mark. Det här är verkligen böcker att sluka. De är så intensiva, roliga och fartfyllda att sidorna bara svischar förbi i rasande fart.

Jag tycker om hur Riordan tar oss direkt in i äventyret redan från första sidan, men samtidigt lyckas informera oss om bakgrunden utan att det blir för berättande. På ett sätt som känns helt naturligt utan att bli upprepande får vi hela den tidigare bilden samtidigt som det nya äventyret presenteras. Språket är lättsamt och lättläst utan att för den skull kännas varken tråkigt eller simpelt. Jag kan bara föreställa mig hur Riordan är som lärare och känna mig smått avundsjuk på de som fått ta del av hans fantasi och kreativitet i utbildningssyfte. Böckerna utbildar dock bra de också. Det blir kanske lite mycket ibland och många gudar att hålla ordning på, men Riordan sköter det snyggt. Genom att överdriva samtliga gudars personlighet och ge dem specifika egenheter framstår de ändå tydligt.

Percy blir i varje bok ett år äldre och i takt med det förändras även hans relation till Annabeth. Visserligen hade det varit uppfriskande om hjältarna för en gångs skull kunde ha fått vara bara vänner, men jag tycker ändå att det där fumliga och generade tonårssvärmeriet blir rätt charmigt här.

Jag har ju redan läst alla böcker och tycker Titanens förbannelse är den bästa i serien. Framförallt för att den presenterar en del i den grekiska mytologin som jag nog hade föreställt mig närmast omöjlig att integrera till nutid. En härlig bok med en berättarglädje som smittar av sig. Jag blir glad av det här.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Percy Jackson och Monsterhavet – Rick Riordan

monsterhavetMonsterhavet är andra delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

Percy har knappt hunnit hämta sig från förra sommarens blixtjakt, innan han hamnar i ett nytt svindlande äventyr! Den här gången med havsmonster, sirener och andra mytologiska figurer. Det är inte så lätt att vara hjälte.

Hans mål är att rädda sina kompisar och sommarlägret från undergång, men för att kunna göra det måste han hitta det gyllene skinnet, som en grym cyklop har lagt beslag på. Samtidigt flåsar andra odjur honom i hälarna, de vill gärna se att han misslyckas.

Nackdelen med att plöja igenom en serie på fem böcker inom bara ett par dagar är att de lätt flyter ihop. Det blir liksom svårt att separera böckerna och komma ihåg vad som hände när och i vilken bok. Bok två finns ju även den som film och precis som med ettan har jag sett filmen många gånger ( tack barn ), och även om filmen och boken skiljer sig åt en hel del så känner man ju till grunden. Vem som är ond och sådär. Så den här boken slukades precis som första boken och var utläst några timmar senare. Spännande, intressant men fortfarande inte helt fängslande. Inte så som jag längtar efter, att bli helt uppslukad.

Mönstret i serien börjar dock bli tydligt. Percy som är en halvgud ( son till Posiedon och en dödlig mamma ) tillbringar somrarna på halvblodslägret, där gudarnas barn tränar sig i strid och får vila upp sig ( är tanken i alla fall ) för monstrena som jagar dem konstant i den vanliga världen. Väl på lägret uppstår någon kris och ett uppdrag måste utföras. Jag gillar tanken att man vet vad man får liksom.

Berättelsen är rapp och intensiv och driver på läsningen i en väldig fart. Men som sagt, uppslukad är jag ännu inte.  Jag har dock kommit till sista boken i min läsning och mitt förhållande till serien ändras redan i nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Erotisk fantasy – Alvhilda. Uppvaknandet

alvhilda-uppvaknandetAlvhilda. Uppvaknandet är första delen i en trilogi skriven av Pernilla Lindgren.

Allie är en rak och känslohämmad tjugofemårig amerikanska. Hon har alltid sett sitt intellekt som oklanderligt. För henne är det enbart korkat att tro på något som saknar vetenskapliga belägg, vilket hon inte är sen att förklara för sin omgivning. Men när hon reser till Sverige möter hon ett förflutet som ställer hennes världsbild på ända. Den ende som sitter på svaren är en mystisk man som hemsöker hennes drömmar. Eller håller hon på att tappa förståndet? Vad ska hon tro på – och vem är Alvhilda?

Det här är en udda bok som absolut inte borde tilltala mig. Den känslobefriade Allie som helt plötsligt på flyget till Sverige övermannas av åtrå och lust till karln i sätet bredvid, som nästan exploderar av sexuella lustar till bartendern på hotellet och som springer i panik från ett café när en förbipasserande kille utanför fönstret plötsligt är allt hennes kropp vill ha. Allie som aldrig har känt en enda emotionell känsla i hela sitt liv blir som förbytt när hon och hennes vänner kommer till Sverige. Hon drabbas av åtrå till varenda man hon ser i ögonen ( ibland även till kvinnorna ) och de reagerar i sin tur likadant på henne. Det visar sig så småningom att det inte är sina egna känslor hon känner. Männens sexuella lustar speglas i Allie och genom dem känner hon sig för första gången levande på riktigt. Samtidigt kämpar hennes vänner med den här nya Allie och känslorna de själva har för henne. Särskilt Stephen som för första gången får gensvar på sina känslor, tvingas se hur Allie mer och mer dras till mannen som kallar på henne i drömmarna.

Orden jag precis skrivit skulle normalt ha skrämt bort mig från den här boken, för den låter som något jag verkligen inte skulle gilla. Känslor känslor känslor. Lust, åtrå och erotik i mängder, mixat med gammal folktro och sagoväsen. Inte för att jag har något emot känslor och åtrå, men så här stora mängder av erotik fungerar inte alltid så bra i böcker. I den här fungerar det.

Hade Allie varit bara en liten aning mjukare så hade det troligen blivit platt fall, men författarens förmåga att ge henne nästan psykopatiska drag gör kombinationen oemotståndlig. Jag ser att andra läsare tycker känslobortfallet ger en viss distans och jag kan förvisso hålla med men tycker inte att det gör något. Just den totala likgiltigheten, eller snarare oförmågan att förstå känslor, gör Allies reaktion på sina första möten med känslor så otroligt intressant. Det blir som en studie i en psykopats psyke och vad som händer om allt det ställs på ända. Språket känns också genomtänkt och insiktsfullt med nyanser som ger ett bra driv i läsningen.

Sedan har vi naturligtvis fantasydelen i boken, och även om jag tyckte det var rätt förutsägbart fungerar även det. Sättet som Lindgren har vävt ihop nordisk folktro och erotik med den här djupdykningen i det mänskliga psyket känns spännande och unikt.

Jag gillade alltså den här. Och trots att jag själv är förvånad är jag samtidigt glad eftersom det finns en fortsättning att dyka ner i.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Andra världar förlag för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: I heart fantasy, Och hon gav sig inte samt Vargnatts bokhylla.

Percy Jackson – Född till hjälte av Rick Riordan

fodd-till-hjalte

Född till hjälte är första delen i serien om Percy Jackson skriven av Rick Riordan.

”Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.
Kom inte och säg att jag inte varnade dig. Jag heter Percy Jackson.”

Tänk om de gamla grekiska gudarna skulle vara levande och promenera runt på gatorna som du och jag?
Tänk om de fortfarande träffade och blev förälskade i vanliga dödliga människor och dessutom fick barn med dem?
Tänk om du var ett av de barnen? Och att din dyslexi visade sig bero på att din hjärna är inställd på att läsa det grekiska alfabetet? Och att din mattelärare bokstavligen är ett monster som vill förgöra dig?
Och att du är född till att bli hjälten som räddar världen?

Jag har ju läst om den här bokserien lite här och där på olika bloggar och de flesta tokhyllar den. Själv hade jag bara sett filmerna och det kändes ärligt talat lite sådär att läsa en bok vars filmatisering man sett ett tiotal gånger ( barnen som tvingar mig ), för man vet ju liksom redan vad som händer. Men tji fick jag. Boken skenar iväg åt ett helt annat håll än filmen redan från sidan tre och det är tillräckligt mycket som skiljer för att boken ändå ska kännas spännande och ny. Precis som i Riordans andra serie Den röda pyramiden blir det dock ibland lite för rörigt för mig. Han vill för mycket och det blir ett myller av gudar, intriger, artefakter och jakter. Jag förstår alltså varför man städat upp lite i filmen. Däremot känner jag till den grekiska mytologin lite bättre ( tack Xena ) än den egyptiska, vilket gör den här lättare att hänga med i.

Språket känns också mer autentiskt i den här än i Den röda pyramiden. Percy känns ( oftast i alla fall ) som den 12-åring han är. Ibland kanske lite för smart men någon fördel ska man ju ha för att man är hjälte. För gudarnas barn har det inte lätt. Deras förmågor som är väldigt användbara i strid och kanske även uppe i Olympen, blir till hinder och bokstavsdiagnoser i den vanliga världen. Och det här tycker jag väldigt mycket om. Att Riordan vänder upp och ner på begrepp som funktionshinder, normalitet och dysfunktionalitet ( wordpress säger att det här inte är ett ord, men google säger att det är det och jag litar mer på google ). Han gör det dessutom med värme och en naturlighet som ger känslan att han faktiskt tycker så här och inte skriver något bara för att.

Riordan skriver överlag med en berättarglädje som jag älskar. Jag får verkligen känslan att han har otroligt roligt när han skriver, att han älskar sina karaktärer och fnissar för sig själv när de råkar ut för något extra knasigt. En bok som ger en sådan känsla går liksom inte låta bli att älska. Så jag älskar den här, den är fantastisk. Och ändå är jag inte totalt fängslad. Än. Jag är dock helt övertygad om att det kommer.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Vargnatts bokhylla, Bookgasm och Oarya.

Det blev komplicerat med Vindens namn av Patrick Rothfuss

vindens-namn-d-1

Vindens namn är första delen i en serie skriven av Patrick Rothfuss.

Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.

Ja, jag har hört talas om dig och jag hade så höga förhoppningar. Vad som hände vet jag inte riktigt men det blev komplicerat.

Vilket huvudbry jag hade under läsningen. Gillar jag, ogillar jag, hatar jag eller älskar jag? Det blev något slags blandning av alltihop. Själva handlingen har jag inga större problem med, den är oerhört spännande och intressant. Kvothe som numera kallas Kote och är värdshusvärd möter Krönikören. En man som jagar legenden Kvothe för att få hans livshistoria nedskriven vilket Kvothe går med på och därmed börjar hans historia med orden ovan. Och det är väl just berättarperspektivet jag har störst problem med.

Kvothe berättar sin historia för Krönikören. En historia som ofta innehåller andra historier som Kvothe i sin tur fått berättade för sig. Det blir någon slags metaberättelse med historier i historien. Och det gör ju att man på något sätt kommer så långt bort det bara går från huvudkaraktären Kvothe. Jag fastnade alltså inte utan läste lite då och då, någon sida här och där och så fortsatte det till sidan 250 ungefär. Där fastnade jag, men det var för att Kvothe kom till Universitetet och det är ju spännande. Magiskola, intagningsprov och elaka magistrar, sånt fängslar ju oavsett.

Mitt andra problem är författarens syn på kvinnor. Ja, jag lägger det på författaren för det är han som har skrivit boken. Den heliga Madonnan i den här boken är naturligtvis Kvothes mamma. Hon är intelligent, kärleksfull och en riktig dam. Övriga kvinnor som nämns ( de är inte många ) beskrivs efter utseende och inte så mycket mer. När Kvothe ska gå på sin första lektion på Universitetet ( där 1 av 10 är kvinnor ) kommer några av studenterna försent. Först två pojkar som på grund av sin försenade ankomst blir hånade av magistern och därefter får extra svåra läxor som bestraffning. När en flicka direkt efter kommer försent låtsas magistern vara hövlig och hjälper henne till sin plats. När alla pustar ut och tror att hon klarar sig ( för att hon är flicka ) så säger magistern till henne att korsa benen. Hon gör detta varpå magistern replikerar ”Jaha, nu när Helvetets portar är stängda kanske vi kan fortsätta lektionen”.

Alltså, vad i hela helv…??? Och jaa, jag fattar att vitsen är att visa vilken skitstövel magistern är, men sättet allt detta är skrivet på känns som att författaren faktiskt inte förstår vilken skillnad han just gjort gällande män och kvinnor. Hade de försenade pojkarna också fått ett slag mellan benen av magistern så hade skämtet till och med kunnat vara roligt. Men så är det ju inte. Mannen är sitt intellekt och kvinnan är sitt kön. Hade resten av boken visat på något annorlunda tankesätt så hade poängen att magistern är en drummel varit tydlig. Nu blev poängen för mig bara att magistern är en drummel och författaren likaså.

Och trots att jag inte fastnar i läsupplevelsen och trots att jag stör mig så in i helv… på vissa saker, så har jag naturligtvis reserverat övriga böcker i serien redan. Kanske det är det som stör mig mest av allt, jag kan inte låta bli att sukta efter nästa, trots att jag varken vill eller egentligen känner för det. Ni hör ju, hatkärlek av allra värsta sorten.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Män som läser, Jag och mina böcker samt MsHisingen.