Kategori: Fantasy

Half bad – Ondskans son

half-bad-ondskans-sonHalf bad – Ondskans son är skriven Sally Green och första delen i en trilogi.

Jagad av alla. Önskad av ingen. Sextonårige Nathan är son till en vit häxa och hans far är den mäktigaste och mest ondskefulle svarte magikern någonsin. Nathan är till hälften vit, till hälften svart. Ond, god – eller både och.

Omgivningen fruktar den kraft han bär på. Myndigheterna bevakar honom. Han får inte röra sig fritt. De enda ljuspunkterna i Nathans liv är storebror Arran och förbjudna kärleken Annalise.

Nathan förs bort och hålls inspärrad. Man bävar för hans sjuttonde födelsedag, det livsagörande ögonblick då en häxa får tre gåvor, sina magiska krafter. Men vem ska ge Nathan dessa gåvor? Hans mor är död och hans onde far har varit försvunnen och jagad under hela Nathans liv. Utan krafterna kommer Nathan själv att dö. Men det finns en sista möjlig utväg.

Nathan satsar allt på att fly. Ensam, utstött och jagad på liv och död tar han sin sista chans för att överleva.

Jag läste den här i somras och mitt intryck direkt efter läsningen var superpositiv. Jag tyckte väldigt mycket om den, jag sympatiserade starkt med Nathan och boken manade till sträckläsning. Hade jag skrivit recension direkt hade den troligen blivit odelat positiv. Men det kom lite böcker emellan och faktum är att jag så här en månad senare inte kommer ihåg mycket alls. Handlingen minns jag ju i stora drag, men jag har inte längre någon direkt känsla för boken. Jag funderade till och med på att inte skriva något alls om den, för jag känner liksom bara ett stort jaha nu i efterhand. Men jag kommer ju ändå ihåg vilken känsla jag hade just då och jag har tvåan liggande hemma, så några rader får den och förhoppningsvis får tvåan ett större utrymme i både minne och blogg.

För Nathan är ju sympatisk. Historien är tragisk och budskapet är tydligt. Nathan är dömd redan när han föds enbart på grund av vad han är, inte hur han är. Grunden påminner om Ransom Riggs böcker om de besynnerliga barnen som även de blir jagade enbart på grund av vad de är, inte på grund av något de gjort. Och även om budskapet är tydligt så kände jag aldrig att jag fick det nerkört i halsen, utan det var liksom bara så grunden till handlingen råkade vara. Jag gillade också att boken kändes annorlunda, den följer inte den vanliga mallen för hur fantasy ska vara. Half bad är lågmäld och fylld av svärta. Spänningen finns där hela tiden och vi har en ( än så länge ) relativt god huvudperson som är dömd av omgivningen och som lider. Faktiskt lider något fruktansvärt, för den här berättelsen är mörk, våldsam och tragisk. Samtidigt finns där hela tiden den där lilla gnuttan av hopp som driver Nathan framåt, som gör att våldet han får utstå blir uthärdligt och får mening för mig som läsare.

Jag har sett att några klagat på språket i den och då framförallt att berättarperspektivet skiftar. Det här är inget jag överhuvudtaget minns. Vilket innebär att jag antingen var så inne i boken att jag inte ens lade märke till det, eller att det var så illa att jag förträngt det. Jag lär väl märka hur det ligger till i nästa bok Det mörka ödet.

Jag hoppas att den får fart på mig lite mer, för jag vill gilla det här. Och jag tror faktiskt att fortsättningen blir något extra. Känslan jag har nu är att berättelsen i stort sett kan ta vilken väg som helst, både gällande karaktärsutvecklingar och normer. Vilket innebär att den antingen är rätt förutsägbar eller helt oförutsägbar. Oavsett så gillar jag att författaren ändå sår dessa frön till en eventuell normbrytande fortsättning. I fantasy. Bara det är väl värt fortsätta med nästa bok.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Alex Bokhylla, Oarya och Bokfrossa.

Gyllene sonen av Pierce Brown

gyllene-sonenGyllene sonen är andra delen i en trilogi skriven Pierce Brown.

Som en av de Röda växte Darrow upp under jorden, i gruvorna på Mars, i tron att ingen kan leva på Mars yta. När han upptäcker att människorna ovan jord lever i lyx – en samhällsordning orkestrerad av den styrande klassen de Gyllene – ansluter han sig till rebellgruppen Ares söner. De har en dröm om en ny värld, där alla människor är jämlika. Han föds på nytt som den Gyllene Darrow au Andromedus, och lyckas beblanda sig med de allra främsta familjerna på Mars.

Rebellernas plan är att förstöra systemet inifrån, och Darrow är den enda som kan förverkliga den planen. Men för att lyckas måste han skaffa sig Gyllene vänner – vänner som kan offra allt för honom, och hjälpa honom på vägen mot toppen. Och sedan måste han svika dem …

 Pierce Brown verkar ha läst Wheel of Time samt Hungerspelen, snott hälften av deras idéer och världsbyggen och sedan placerat hela röran på Mars.

Så började min recension av första boken i serien, Rött uppror. Och så fortsätter det nu, fast i ännu större skala. Jag som tyckte första boken var rörig med alla dess hierkarier, grupperingar och intriger fick ännu mer att bita i här. För persongalleriet är enormt. Det är storslaget och rörigt av så gigantiska mått att George R.R. Martin skulle bli grön av avund. I den här boken får vi åtminstone en guide i början av början av boken med förklaringar till alla färger människorna är uppdelade i, och jag som normalt inte är så mycket för guider, släktträd och kartor i böcker hade nog önskat allt i den här. För det är otroligt svårt att hålla reda på alla dessa människor. Vem är vem, vilken klass var den färgen, vilken släkt tillhörde hon och vems fiende är han, osv osv tills personerna bara flimrar förbi i en suddig massa.

Och det låter urtrist och jättejobbigt, men icke. Jag är fortfarande fängslad. Vilket helt och hållet beror på Darrow. Denna huvudperson som lyser klart igenom hela röran och fylld av raseri fortsätter sin kamp igenom galaxen. Raseriet som fanns redan i första boken fortsätter här, och jag beundrar Brown som lyckas hålla sida efter sida fylld av detta raseri utan att egentligen gå överstyr. Berättelsen är skriven i jag-form. Språket är korthugget, avskalat, dramatiskt och svulstigt. Allt på samma gång med Darrows raseri ångande genom varje ord, varje sida och i varje handling. Samtidigt börjar verkligheten komma ikapp Darrows hämndbegär. De Gyllene blir vänner och genom att fortsätta sin kamp kommer han bli tvungen att svika dem och därmed hittar även sorgen sin plats i den här boken. Raseriet ersätts av ensamhet och sorg över allt han har gjort och allt han kommer att göra. När Darrow till slut tvingas välja om han ska fortsätta lögnerna, eller riskera sina vänners avsky genom att avslöja var han egentligen kommer ifrån, är känslorna uppvridna till max. Både hos Darrow och hos mig.

Spänningen är på topp genom hela boken. Vi får rymdstrider, intriger i intriger, svekfullhet och offer. Darrow överraskar ständigt, vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots det enorma persongalleriet som ibland ( rätt ofta faktiskt ) gör mig bortkommen. Jag var en smula kluven till den första boken men inte längre. Det är fortfarande rörigt och skitjobbigt, men det gör absolut ingenting. Darrow berör mig. Så till den grad att det här är en av årets läsupplevelser för mig.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Norstedts för recensionsexemplar.

En smakbit av Kyrkogårdsboken – Neil Gaiman

kyrkogårdsbokenHär kommer dagens smakbit som är från Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag snubblade över den i bokaffären och Neil Gaiman känns fortfarande mystisk för mig, så jag var tvungen att köpa den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Gaiman än, främst eftersom jag inte helt förstår vad han vill säga med sina böcker. Jag har inte lärt honom tillräckligt bra än, så jag tar alla tillfällen i akt att bekanta mig med honom. Vet att jag köpte Goda Omen ( Terry Pratchett, Neil Gaiman) på Archipelacon, men sedan är den puts väck. Jag har ingen aning om var den bokkassen hamnade. Men jag hittar den kanske så småningom.

Ingen var ett stillsamt barn med allvarsamma grå ögon och en rufsig råttfärgad kalufs. För det mesta var han rätt lydig. Han lärde sig prata, och så fort han lärt sig det började han ansätta kyrkogårdsfolket med frågor. ”Varför får inte jag lämna körgårn?” kunde han fråga, eller: ”Hur bär jag mig åt för att göra samma sak som han?” eller: ”Vem bor härinne?” De vuxna gjorde sitt bästa för att besvara hans frågor, men ofta var deras svar otydliga, förvirrande eller motsägelsefulla, och då gick Ingen ner till det gamla kapellet för att prata med Silas.

Han brukade vänta där vid solnedgången, precis innan Silas vaknade.

Man kunde alltid räkna med att hans förmyndares förklaringar var tillräckligt tydliga och lättbegripliga för att Ingen skulle förstå dem.

”Du får inte lämna kyrkogården – det är så det heter, förresten, inte körgårn, så säger man inte längre – för att det är ju bara härinne som vi kan skydda dig. Härinne bor du och härinne kan du hitta dem som älskar dig. Utanför är du inte säker. Inte än.”

Fler smakbitar hittar du hos Flukten fra virkeligheten.

en smakbit på riktigt

 

Sagan om Rapunzel – Cress

cressCress är tredje delen i serien Månkrönikan ( The Lunar Chronichles ) skriven av Marissa Meyer.

Cinder och kapten Thorne är på rymmen med Scarlet och Wolf i släptåg. Tillsammans planerar de att störta drottning Levana och hennes armé.
Deras största hopp ligger hos Cress, som har varit instängd i en satellit sedan hon var barn, med bara dataskärmar som sällskap. All denna tid framför datorer har gjort Cress till en lysande hacker. Och olyckligtvis har hon precis fått order från Levana att spåra upp Cinder och hennes stilige medbrottsling.
När ett våghalsigt räddningsförsök slår fel splittras gruppen. Cress får till sist sin frihet, men den har ett högt pris. Samtidigt kommer inte drottning Levana att låta något stå i vägen för hennes äktenskap med kejsare Kai.
Cress, Scarlet och Cinder har kanske inte tackat ja till att rädda världen – men de är antagligen de enda som kan göra det.

Så. Himla. Bra.

Det finns ingenting jag inte tycker om med den här boken. Modernista har ju tagit över utgivningen och därmed gjort om omslagen och herregud vad fina de är. Det enda som känns surt är att jag var tvungen att köpa Cinder och Scarlet i pocketform. Hade gärna velat ha alla tre inbundna med sina nya fina omslag. Så, omslaget får mig att jubla och det får innehållet också. Jag älskar Cress. Den är fantastisk och alldeles underbar och lyfter hela serien till en ny nivå av glädje.

Cress som varit instängd i en satellit större delen av sitt liv, har via sina datorskärmar följt kapten Thornes bravader och har också en rejäl crush på den oborstade kaptenen. När han så dyker upp i satelliten för att rädda henne blir han dessutom hennes hjälte på riktigt. En hjälteroll kapten Thorne kanske inte riktigt passar in i … Samtidigt blir Scarlet tillfångatagen och hamnar på Luna. Skräcken och smärtan som väntar henne där är större än någon kunnat ana.

Ni hör ju, så himla spännande! Jag tyckte mycket om första boken Cinder som kändes nyskapande och fräsch. Scarlet kändes lite mer som en mellanbok, bra men kanske lite långsam ibland. Cress är allt Cinder var och mycket mer. Här strålar karaktärerna samman och vi får följa dem allihop. Trådar knyts ihop samtidigt som nya frågor uppstår. Här blommar även min favoritkaraktär upp, nämligen androiden Iko. Iko tillför en humor som känns nödvändig eftersom den här delen faktiskt innehåller både våld och tortyr. Inte i mängder, men tillräckligt för att tillföra ett mörker som i kombination med den underliggande sagan kanske hade känts överdriven utan humorn. Berättelsen tar sig själv på allvar i precis lagom mängd.

Vi introduceras också för Snövit i form av prinsessan Winter, en karaktär som inte riktigt är vad jag trodde hon skulle vara …

Cress är allt jag förväntat mig och mer. En fantastisk saga i ny tappning som har hittat helt rätt ton och trots att serien inte är avslutad får Cress full pott av mig på Goodreads. En fantastisk läsupplevelse som får suget efter kommande bok Winter att bli nästan outhärdligt. Har du inte läst någon av böckerna tycker jag du ska börja nu, för det här är härligt. Så. Himla. Bra.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Bokraden och Vår bokvärld.

Nattens jägare av Mattias Lönnebo.

nattens-jagareNattens jägare är skriven av Mattias Lönnebo.

– Jag heter Adam Johnsson. Han ler, tänderna är vita och jämna. Hans blick glider upp och ned längs min kropp. Det känns obehagligt och fräckt, som om han är där med sina händer och tafsar. För Tomas skull trycker jag tillbaka ilskan och spelar artig.– Jag heter Emma. Jag är Tomas kompis.– Du är välkommen. Jag ser att du också är arier.Nazisterna värvar nya unga medlemmar. De tar sig an Tomas och bjuder honom på fester och en gemenskap fylld av rasistisk musik, våld och främlingshat. Men de begår ett allvarligt misstag: De räknar inte med Emma. Och de har verkligen inte räknat med Nattens jägare.

Tomas och Emma blir kära i varandra och hon blir orolig när hon inser att Tomas är med i en nynazistisk organisation. Emma är beredd att kämpa för att få bort Tomas från nazisterna och samtidigt händer konstiga saker med henne själv. Hon hittar en amulett och börjar drömma om Gahiji, Nattens jägare. Men är det bara drömmar?

Boken växlar mellan berättelsen om Emma och Gahiji. Vi får följa Emmas och Tomas förälskelse, hennes egna vardagsproblem och hotet från organisationen som Tomas är med i. Samtidigt får vi möta Gahiji, en legend från vad som känns som historisk tid i Afrikas djungler. Gahiji är Nattens jägare, en man med mytomspunna krafter som har förmågan att förvandla sig till en panter. Gahiji som slåss för det som är rätt och riktigt, för livet och ljuset.

Jag tycker om hur dessa två berättelser vävs ihop från då till nu. Den krassa och ibland hårda verkligheten med hat, alkoholism och mobbing tillsammans med den mystiska och sagoaktiga berättelsen om Gahiji. Språket är vackert men ändå avskalat, utan onödiga broderier och ändå så fullt av känslor. Det enda som egentligen stör mig lite är att nutiden för Emma och Tomas utspelar sig på sjuttiotalet. Jag tror att boken hade tjänat på att utspela sig i modern nutid, så att ungdomar får ett sammanhang de bättre kan relatera till. Den magiska sagoberättelsen tillsammans med en 40 år gammal verklighet skapar en distans som känns onödig.

I övrigt tyckte jag väldigt mycket om den här. Nattens jägare är lika vacker som den är viktig. Sagan och verkligheten i kombination är oemotståndlig och jag ser fram emot att läsa mer av Mattias Lönnebo.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Pythia förlag för recensionsexemplar.

Vindens namn och En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss.

en-vis-mans-fruktan-d-1Vindens namn del 2 samt En vis mans fruktan del 1 och 2 är skrivna av Patrick Rothfuss

”Jag heter Kvothe. Jag har rövat tillbaka prinsessor från kungar som sover i ättehögar. Jag brände ned staden Trebon. Jag har tillbringat natten med Felurian och kommit därifrån med förståndet och livet i behåll. Jag blev relegerad från universitetet när jag var yngre än de flesta är när de blir insläppta. Vägar som andra fruktar att tala om på dagarna går jag på i månsken. Jag har talat med gudar, älskat kvinnor och skrivit sånger som får trubadurerna att gråta. Ni har kanske hört talas om mig.”

Här fortsätter Kvothe den fascinerande berättelsen om hur han blev en legend. Vi får följa honom när han tvingas lämna universitetet och söka lyckan utomlands. Han möter adelsmän och rövare, lär sig hemliga stridskonster och följer den mystiska Felurian till Älvalandet.

För första gången gör jag en total pudel. Jag som irriterade mig så enormt på första delen av Vindens namn älskar det här. ÄLSKAR DET. Att vara så irriterad på en bok som jag var med första delen av Vindens namn, och sedan ändra sig så totalt är en ovanlig upplevelse. En härlig upplevelse och berättelsen om Kvothe slukade mig fullständigt från del två.

Någon beskrev det som en Harry Potter för vuxna och jag som visserligen aldrig läst Harry Potter kan nog förstå jämförelsen. Det är svindlande fantasy, fast på ett någorlunda normalt sätt. Eller hur man nu ska beskriva det. Magin är ibland så vetenskaplig att jag inte fattar någonting alls. Något som väl egentligen borde vara mindre bra, men blir tvärtom. Jag känner mig så bortkollrad att det känns äkta. För fysik och kemi har den effekten på mig annars också, jag blir bortkollrad. Jag har således heller ingen aning om hur vetenskapligt allt det här vetenskapliga faktiskt är. Det kan lika gärna vara rent dravel som författaren har hittat på, jag har ingen aning. Men det känns äkta och magin känns trovärdig. Det som jag tyckte var distansierande först, att Kvothe berättar sin historia som i sin tur innehåller fler historier, stör mig inte alls längre. Tvärtom satt jag lika trollbunden som Kvothes åhörare, Krönikören. Jag följde med Kvothe till ungdomen och blev uppslukad. När Kvothe sedan gjorde avbrott i berättelsen och jag hamnade i Kvothes nutid var jag stundtals helt förvirrad, trollbunden av sagan som jag varit.

Styrkan i boken är naturligtvis Kvothe själv och framförallt då den yngre Kvothe som är den vi känner bäst hittills. Tillräckligt uppblåst för att hamna i knipa jämnt och ständigt men smart nog att klara sig ur dem på det mest finurliga sätt, och självironi nog för att kunna bjuda på sina fadäser. En karaktär jag verkligen tycker om, förutom när han höjer Denna till löjliga skyar och sätter henne på en himmelshög piedestal. Det blir liksom bara larvigt och jag hade uppskattat en mer realistisk relation dem emellan. Romantiska drömmar i all ära men det här är liksom inte romantisk, snarare religiöst dyrkande. Bortsett från det störande lilla elementet är det här fantastiskt.

Vindens namn och En vis mans fruktan är helt klart bland det bästa jag läst inom fantasy. Jag älskar det. Alltihop.

Böckerna finns hos Adlibris, Bokus och CDON.