Kategori: Fantasy

Intervju med George R.R. Martin

George R.R. Martin är författare till bokserien A song of Ice and Fire som tv-serien Game of Thrones är baserad på.

Han var hedersgäst i somras under Archipelacon och jag hade en liten förhoppning att kanske få en pratstund med George, men insåg att det nog är rätt kört. Så döm om min förvåning när jag fick ett mail av Jo, George Martins assistent, med en förfrågan om jag vill vara med i liten round table discussion med George dagen efter. Självklart ville jag det! Jag startade hela diskussionen med att ge George ett tvetydigt förslag och därefter lyckades jag göra honom irriterad redan med min första fråga.

 

GeorgeVi var fyra som deltog i samtalet. Det var jag, George och två andra bloggare från olika länder och vi började med att presentera oss själva. Jag talar om att jag bor på Åland och välkomnar George till ön samt erbjuder mig att visa honom runt om han vill:

”Just let me know and I will give you a personal ride.” 

Jag vet inte om George var väldigt artig eller inte hörde vad jag på dålig engelska vräkte ur mig, men han hade den goda smaken att låtsas som ingenting.

När presentationerna var avklarade var det alltså dags att starta själva samtalet, och jag började med att referera till en session George haft dagen före där han talade om sina karaktärer som barn. Jag var intresserad av vilket barn som var olydigast? Här blev George märkbart irriterad och svarade kort att han fått den frågan ett hundratal gånger och att svaret är samma varje gång.

— Den roligaste att skriva om är Tyrion och den svåraste är Bran Stark. Svårt eftersom han är ett barn och jag är vuxen.

Jag förstår att George blev irriterad eftersom han fått just den frågan dagen före under sessionen, men tyvärr missförstod han mig. Det jag undrade var vilken av karaktärerna som minst följt hans uppstakade synopsis och istället ville göra helt andra saker än George planerat – något jag fortfarande är nyfiken på. 

När du började skriva på A song of ice and fire, hur detaljerad synopsis hade du?

— Väldigt odetaljerad. Väldigt löst. Jag tänkte att det kanske skulle bli en novell och efter ett tag kände jag att ok, det kanske kan bli en hel roman. Sedan började jag fundera på om det krävdes en trilogi och nu är jag på bok sex, så ja. Min synopsis var inte så bra.

Böckerna och tv-serien skiljer sig ju väldigt mycket åt. Ser du på dessa som två delar av samma berättelse eller som två helt skilda berättelser?

— Två versioner av samma berättelse. Det är två så totalt olika media att det är omöjligt att synkronisera den skrivna berättelsen till samma i tv-version.

Känner du fortfarande att serien är helt och hållet ditt verk eller har det blivit något annat i och med ändringarna i tv-serien?

— Böckerna är mina och jag skriver dem så som jag vill. Tv-serien däremot är ju baserad på böckerna men är också ett verk av produktionsteamet. Det är en blandning av produktionsteamets vilja, skådespelarnas vilja och naturligtvis HBO:s vilja. HBO står ju för pengarna och har väl egentligen vetorätt om de skulle vilja utnyttja den, vilket de sällan gör.

— Men böckerna är fortfarande helt och hållet mina.

Påverkas din syn på karaktärerna alls av tv-seriens ändringar? Jag tänker framförallt på bröllopsnatten mellan Khal Drogo och Daenerys som i din bok är en ganska vacker stund, men som i tv-serien är något helt annat ( våldtäkt, Bokhusets anmärkning ) och som på sätt och vis ger karaktärerna andra personlighetsdrag än du gett dem. Påverkar det på något sätt din syn på deras personligheter och hur du framställer dem i ett senare skede?

— Jag föredrar naturligtvis min skildring eftersom jag skrev det. Gällande just den scenen finns det faktiskt en första pilot som ingen sett och den gjordes på det sättet jag skrev. Men sedan gjorde man en annan version och det var den man valde att visa. Jag hade naturligtvis föredragit den första versionen som var mest lik det jag skrev, jag vet inte varför man inte valde den.

Under sessionen tidigare förklarade du att karaktärerna för dig är helt annorlunda än de i tv-serien eftersom du levt med karaktärerna så länge. Vem av skådespelarna är mest lik den karaktär du själv har i huvudet?

— Peter ( Dinklage ) som spelar Tyrion. Peter är visserligen ganska olik Tyrion utseendemässigt eftersom Peter är mycket stiligare och längre än den Tyrion jag beskriver i boken, men ändå väldigt lik på många andra sätt.

— Maisie ( Williams ) som spelar Arya är också ganska lik den bild jag hade i huvudet.

Ungefär här kommer det fram att vi inte är journalister och Georges attityd förändras märkbart. Från att ha varit artig och ganska korrekt, öppnar han upp sig. Resten av intervjun är George trivsamt avslappnad och skrattar en hel del.

Du gjorde en signering i Estland 2009 och berömmelsen var inte lika stor då som nu, det var ungefär 40 personer på den signeringen medan en signering idag samlar tusentals. Hur upplever du skillnaden?

— Framgången har sitt pris. Pengarna är ju trevligt förstås. Jag kan göra saker idag som jag bara kunde drömma om förut så den delen kan jag inte klaga på. Kändisskapet är däremot inte alltid så roligt. Jag har inte tid att prata med mina läsare längre. Jag skulle gärna prata om karaktärerna och svara på frågor, men det går inte när det är 7000 människor till som står i kö och väntar på sin tur. Det är tråkigt och ibland önskar jag att jag kunde dra tillbaka klockan lite.

Har det påverkat författandet? Är det fortfarande roligt att skriva?

— Det har aldrig varit särskilt roligt, för mig är det ett jobb. Visst är det ett väldigt bra jobb jämfört med många andra jobb. Det är säkert väldigt mycket roligare än att skyffla papper på ett kontor till exempel, men det är ändå ett jobb. Det roliga för mig är när jag är färdig. När jag tittar på vad jag har skrivit och kan säga yes, jag gjorde det. Jag klarade det. Stoltheten över det jag åstadkommit är det som känns bra. När jag är mitt i skrivprocessen känns det fruktansvärt. Att skriva och redigera och redigera igen, det är hemskt. Jag har stunder när jag tvivlar på det jag skriver, när jag river sönder sådant jag skrivit. Skrivprocessen är inte alltid trevlig och jag är säker på att min omgivning inte heller tycker det är trevligt emellanåt. Jag kan nog vara ganska svår att leva med när skrivandet inte går riktigt som jag vill. Men när det är färdigt, då är det roligt. Då känns det väldigt bra.

Dina böcker innehåller många krigsscener och det är otroligt svårt att få till bra och känslosamma krigsscener som engagerar. Hur arbetar du fram dina krigsscener?

— Krigsscener är riktigt svårt. I mina ögon är författaren Bernard Cornwell den absolut bästa på krigsscener så jag studerar hans verk. Tricket med krigsscener är att du måste se det från två olika perspektiv. Dels det personliga perspektivet. Den som är mitt i striden, det enda han ser är förvirring. En yxa som kommer mot honom medan han snubblar i leran och personen bredvid blir nedhuggen. Någon annans inälvor rinner ut och det är stunder av total terror. Det är stunder av äckel, rädsla och kaos för den som är i striden. Men sedan måste du också förstå striden som helhet. Du måste fånga generalens perspektiv. Den som sitter på distans högt upp på en kulle och avgör att den vänstra flanken gör si och kavalleriet gör så. Du måste se schackspelet i det hela.

— Här gör ju Hollywood ofta fel. De fångar bara den som är mitt i striden. De sätter två män på häst som rider mot varandra och vrålar allt vad de kan och det är den aspekten man får, vilket gör upplevelsen platt. Sådana misstag vill inte jag göra. Jag vill visa helheten som kan vara det avgörande för utgången, taktiken bakom. Min lösning är därför att använda a multiple point of view.

Vad läser du mer än Bernard Cornwell? Hur mycket läser du?

— Oj, jag läser jättemycket. Jag läser fantasy och science fiction förstås, men jag älskar också spänningsromaner, klassiker och faktaböcker. Jag läser alltid. Jag laddade upp min Kindle innan jag kom hit så jag har under resan. Just nu läser jag om skeppet Lusitanias undergång av Erik Larson. En stor favorit är Roger Zelazny. Alla hans böcker är bra men mästerverket är Lord of light. En av de bästa science fiction böcker som någonsin skrivits.

Tycker du att den amerikanska marknaden skulle behöva mer översatta böcker? Mer från kinesiska, polska, ryska eller svenska författare till exempel?

— Potentialen finns ju där bara boken är bra. Det är ju nyckeln, att boken är tillräckligt bra. Sedan har nog inte den amerikanska marknaden varit särskilt välkomnande mot utländsk litteratur, science fiction framförallt. Ett problem är nog att amerikaner tenderar att bara prata engelska. Att det är svårt att få böcker bra översatta. På sjuttiotalet när man skulle översätta ryska böcker hittade man ju ingen som var tillräckligt bra på ryska så man fick ta en omväg via tyskan. Översätta från ryska till tyska och sedan från tyska till engelska. Och det blev kanske inte så himla bra.

Till något helt annat. Vad ville du bli som stor när du var barn?

— Jag ville bli astronaut. Eller egentligen rymdmänniska eftersom ordet astronaut inte fanns då. Uppenbarligen blev det inte riktigt så. Så jag bestämde mig för att skriva om det istället.

— Jag skulle vilja leva på en rymdstation som pensionär. Jag trodde det skulle vara enkelt vid det här laget, men man har tråkigt nog inte kommit så långt än att pensionärer kan välja det.

Det finns ju en fantastisk bok ute nu av Andy Weir som heter The Martian som kan bli en bra lärobok för dig om det någon dag blir möjligt.

— Great book, love it.

The Martian är ju egenutgiven, vad tycker du om egenutgivning?

— Den har ju blivit en stor succé och det finns många fler exempel, Wool av Hugh Howey till exempel. Men det finns mycket som inte är bra också. För varje framgångshistoria finns det tusen skräpböcker och utan gatekeepers kan vilket skräp som helst släppas. Läsaren har ingen möjlighet att veta om en bok är läsvärd eller skräp. Egenutgivning öppar ju dörrar för vem som helst som har en dator, men jag är osäker på om det är bra i längden. Redaktörer och lektörer har ett värde och jag tror att ibland behövs gatekeepers.

Här avbryter Jo eftersom våra 25 minuter har gått och vi får ytterligare fem minuter fotosession med George. 

 

Mitt intryck av George R.R. Martin är att han är väldigt ödmjuk och trevlig. Kanske inte riktigt lika förtjust i journalister som han är i sina läsare, men sina läsare verkar han ha en väldig respekt och ödmjukhet för. Jag tackar George R.R. Martin, hans assistent Jo och Archipelacon som fick det här samtalet att hända. 

Intervjun kommer även på engelska inom kort. 

Färjan – En blodig historia av Mats Strandberg

farjanFärjan är skriven av Mats Strandberg.

I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.

Jag har åkt på sådana här kryssningar många gånger. Och jag menar verkligen många gånger. Dels för att jag är stockholmare och kryssningarna fanns nära till hands, de var billiga och jag jobbade dessutom på Viking Lines bokning några år vilket innebar ett antal gratisbiljetter per år. Så jag och mina kompisar reste glatt och ofta. Igenkänningsfaktorn är därmed glasklar och Mats Strandberg har prickat in resenärerna spot on. Jag minns dem allihop.

Egentligen är det konstigt att den här boken inte redan fanns eftersom miljön är som gjord för skräck. Ett glittrande och gungande partypalats avskilt från omvärlden. Vid första anblicken kan det verka som att författaren är lite elak med sina karaktärer som nästan framstår som karikatyrer. De aningen bedagade partypinglorna Zandra och Madde som trots omgivningens hånflin glittrar och glammar inombords medan snaps efter snaps glider ner. Den färglösa Marianne som desperat försöker passa in och bryta sin ensamhet genom att göra något så skandalöst som att åka på kryssning. Vi får möta många och den gemensamma nämnaren är deras desperation. Efter sällskap, efter ligg, efter sprit eller bara efter något som bryter tristessen. Desperation på en plats där man inte behöver behålla den sista skärvan av nykterhet som normalt krävs. Sovplatsen är bara ett knapptryck bort och det går bokstavligen att krypa från dansgolvet till sängen.

Några våningar ner från snapsar, karaoke, matorgier och hångel går monstret till attack. En efter en faller offer och Strandberg bygger skickligt upp spänningen när skräcken närmar sig de festande massorna. Det blir blodbad, det blir splatter och vi får monster i plural. Det hade väldigt lätt kunnat gå till överdrift. I kombination med det socialrealistiska blir det istället fantastiskt bra. Karaktärerna engagerar. De väcker sympati, empati, äckel och avsky. Precis som hos många andra skräckförfattare är det inte alltid monstret som är det värsta, utan människan. Strandberg tar detta ett steg längre och det var längesedan jag blev så äcklad av en karaktär som jag blev av den avdankade schlagerstjärnan Dan.

Något jag saknade var en aningen större dos av krypande skräck. Att någon hittar en hyttkorridor dränkt i blod och att fasan trappas upp av okunskap. En okänd fara är ibland mer skrämmande än ett monster som syns. Här går det ibland lite för fort i svängarna och jag hade gärna sett att faran var okänd lite längre för de drabbade.

Jag älskar att Baltic Charisma får ett eget perspektiv. Fartyget känns nästan levande i sin egen skildring. Som en tänkande biologisk varelse redo att möta sitt öde, snarare än ett fängelse av stål.

Vi får så mycket i den här boken att jag nästan var lite matt efteråt. Vi möter karaktärerna i situationer som nästan blir lite för mycket förnedrings-tv, deras skam och utsatthet är känslomässigt jobbig att läsa ibland. Skräcken sitter där den ska och pulsen stegras. Och mitt i allt det här sveper även minnet av Estonia över mig. En slags kärleksfylld sorg mitt i allt det här blodbadet som förstärker hela upplevelsen.

Det är gastkramande. Det är skräck. Det är fantastiskt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Kulturkollo, Maddes bokblogg och I Elinas bokhylla.

Dimensioner av Sofie Berthet

dimensioner-forsta-boken-i-nova-trilogin

Dimensioner är första delen i Nova-trilogin skriven av Sofie Berthet.

Sjuttonåriga Nova lever ett helt vanligt liv i en liten ort på den skånska sydkusten. Tills hon träffar Alex – då förändras allt. Han är inte som någon annan, och Nova faller handlöst.
Men så kommer chocken: Nova får veta att Alex är från framtiden, och att resor mellan dimensionerna – tidsresor – är möjliga. Nova får dessutom reda på att hon är den första människan i historien med förmågan att förflytta sig i tiden. Det öppnar magiska dörrar: Hon får uppleva saker som ingen annan upplevt, saker hon aldrig kunnat drömma om.

Men Novas förmåga utgör också ett förödande hot mot det strikt uppdelade framtidssamhället. Något som gör henne till måltavla för mäktiga krafter…

Jag har varit så otroligt peppad att läsa den här eftersom den är som gjord för mig. Alla mina favoritelement finns ju där. Tidsresande, dystopi och ett okänt hot. Dessutom är det här första YA-boken jag läst med just den här vinklingen av tidsresande. Det vanliga är ju att någon i bokens nutid kan hoppa bakåt i tiden och det är ofta mycket prat om paradoxer och varför tidsresenären inte kan möta sig själv som barn och liknande. Här får vi istället Nova i nutid som möter Alex från framtiden, ett grepp som känns unikt och nytt. Alex kommer dessutom från en dystopisk framtid där världen ser annorlunda ut och en ny världsordning gäller, där klimathotet redan kommit och gått och förintat. Nova kan inte stoppa apokalypsen, men kanske är hon räddningen för människorna som överlevde den?

Handlingen har alltså alla förutsättningar att fängsla läsaren, men jag är tyvärr inte helt fängslad. Än.

Det största problemet jag har är att den påminner för mycket om Twilight och förhållandet mellan Edward och Bella. De flesta skulle nog se det som en fördel, men jag var aldrig så förtjust i den kontrollerande Edward. Och Alex som är där just i syfte att beskydda Nova blir för kontrollerande för att attrahera mig som läsare. Jag hade velat se mer gnista och livfullhet hos Alex för att faktiskt förstå och beröras av Novas känslor för honom. Dessutom är jag inte helt övertygad om hotet och orsaken till att Nova svävar i livsfara. Än så länge känns det lite ologiskt då det borde finnas ett lättare sätt för fienden att ta hand om Nova, men det här är kanske något som utvecklas i nästa bok och blir klarare så småningom. 

Språket är ganska avskalat och utan krusiduller vilket tilltalar mig enormt. Jag kan visserligen tycka om ett mustigt och känslosamt berättarjag, men det blir också oerhört tröttsamt mellan varven. Nova är ganska klarsynt och avspänd i sin syn på allt konstigt som händer henne och det känns uppfriskande. Men ibland blir författaren lite för berättande, som om hon inte riktigt litar på att jag som läsare förstår.

”Vi vill väldigt gärna träffa honom när han kommer hem nästa gång.” Mamma betonade ordet väldigt med en bestämd nick.

Att förklara dialogen på det här sättet känns helt onödigt och något jag hoppas rättar till sig i nästa bok. Våga lita på läsaren så blir det bättre.

Dimensioner är en stark debut och Sofie Berthet ger oss en unik och fräsch berättelse. Med lite finslipning ser jag fram emot att bli golvad av fortsättningen.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Minirecension – Ett folk utan land av Melina Marchetta.

ett-folk-utan-landEtt folk utan land är skriven av Melina Marchetta.

I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem.

På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.

Oj vad jag kämpade med den här. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag började om från början. Det är massiv infodumpning i första delen. Ni vet, där man får ett myller av världsbygge och karaktärer kastat rakt i ansiktet och inte förstår någonting. Efter många försök fastnade jag någorlunda och kunde fortsätta med resten av boken. Och den är säkert bra och allt det där, men ändå inte riktigt för mig. Det var för mycket information för att jag skulle ta till mig berättelsen ordentligt. Det är liksom svårt att verkligen fastna och beröras om man samtidigt måste sortera och katalogisera handling och karaktärer för att inte bli bortvillad.

Med tanke på hur mörk boken är och hur högaktuell den är med tanke på flyktingsituationen så hade jag verkligen velat fördjupa mig i den, men det gick bara inte. Det här är första boken i en trilogi och jag är ytterst tveksam till om jag kommer läsa nästa bok. Förmodligen inte.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Carolina läser, Oarya och C.R.M. Nilsson.

Natten jag dog

natten-jag-dogNatten jag dog är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga.

När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej.

Det här låter morbidare än det är, på sätt och vis. För berättelsen är förvisso morbid emellanåt. Men samtidigt så charmig, sorglig och älskvärd mitt i den förfärliga berättelsen om hur Carl Cronhammer blev den han blev. Ett monster vi hört talas om tidigare, men som här ändå är en helt ny typ av varelse. Carl själv står för pratandet och berättelsen tar sin början i nutid, där Carl precis tagit livet av en man och vikt ihop honom som ett paket. Ett middagspaket. Vi får följa med Carl ända till början av hans liv och därefter hans skapares början vilket visar sig vara för väldigt länge sedan.

En fantastisk skräckhistoria som lyckas kännas både fasansfull och förtjusande på samma gång. Huvudpersonen är redan från barndomen så belevad på ett sätt som verkligen tilltalar mig. Han är hövlig och empatisk men samtidigt så oberörd. Stoisk är kanske ett passande ord, för oavsett vad huvudpersonen än råkar ut för  (och det är mycket ) så rubbas han inte. Han är inte känslomässigt kall, men han behåller fötterna på jorden. Carl accepterar och analyserar vad som händer och därefter gör han det bästa av det. Eller det som måste göras, vilket ibland är samma sak och ibland inte.

Vi får en skräckberättelse med extra allt. Det är Anne Rice och en ödmjukare variant av Lestat, historia ända tillbaka till vikingatiden och en dos av Mary Shelleys Frankenstein på toppen. Jag tycker mig dessutom känna igen en variant av creepypastan Den leende mannen här. Underbart. Det enda jag känner är att det blir lite för mycket historia ibland. Speciellt avsnittet när Carl anlöper Göteborg hade kunnat kortas ner rejält, i övrigt är det en berättelse som fängslar mig från början till slut.

Carl är den typen av monster som bjuder en på middag och är en fullständig gentleman hela kvällen. Skrattar, pratar och visar intresse, håller artigt upp dörren och med ärlig omtänksamhet erbjuder sin kappa mot kylan. Som avslutar kvällen med en mjuk avskedskyss och sedan med ett vemodigt beklagande vrider nacken av en. För att därefter vika ihop en som ett paket. Ett middagspaket. Och det är fullständigt oemotståndligt.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: C.R.M Nilsson och Jennies boklista.

Katniss goes Marvel – Röd drottning

rod-drottningRöd drottning är första delen i en serie skriven av Victoria Aveyard.

I sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön – utan efter blod. De silverblodiga – de silvriga – är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.

Jag har sett blandade omdömen om den här, där den jämförts med i stort sett alla böcker inom liknande genrer. Och ja, vissa likheter finns ju med vissa böcker. Den har jämförts med Pierce Browns bok Rött uppror, med Hungerspelen och med Divergent och ja, listan kan göras lång. Den enda likheten med Pierce Browns bok är väl färgerna. I Rött uppror tillhör makten De Gyllene och de röda är slavar. Här tillhör makten Silvrarna och de röda är slavar, men likheterna slutar där. Och trots andras ganska ljumma betyg så måste jag erkänna att jag faktiskt gillar den här.

Mare Barrow som visar sig vara en röd med en silvers krafter blir snabbt trolovad med prins Maven och utges för att vara en silver uppfostrad av de röda. Allt för att dölja sanningen för folket, att det finns slavar med krafter större än silvrarnas egna. I hovet upptäcker Mare att silvrarnas tillvaro består av en sak, kampen om makten. Och att vem som helst kan förråda dig.

Jag tycker Aveyard har skrivit något nytt. Visst är det ett hopkok av delar från andra böcker, men ändå känns det eget. Språket påminner lite väl mycket om Tahereh Mafis för att jag ska gilla det fullt ut. Berättarjaget är lite för känslosamt och dramatiskt, men handlingen har jag inga bekymmer med. Den gillar jag.

Världsbygget är gediget och ger en blandning av medeltidskänsla och science fiction, där silvrarna har tillgång till avancerad teknologi medan de röda lever i föråldrade bysamhällen. Vi får smuts och fattigdom blandat med hovintriger och sidenklänningar. Krafter som visas upp i storslagna arenakamper och hemliga sällskap som möts i mörka korridorer. Röd drottning är det jag hade önskat mig av Marie Lus Den unga eliten. Det är en härlig blandning av dystopi och fantasy. Lite som Hungerspelen goes X-men, och jag gillar det. Mare är ingen Katniss men inte så illa ändå. Hon är rätt stark och självgående och när hon utan förvarning kastas in i silvrarnas tillvaro håller hon huvudet någorlunda kallt. Visst är det lite känslomässigt vacklande när hon inser att alla silvrar inte är onda, men det håller sig på en ok nivå. Vi får dock den klassiska kärlekstriangeln, men i en dos jag kan acceptera.

Röd drottning är dystopi, fantasy och science fiction i en härlig blandning och vi får en värld där vem som helst kan förråda dig. Jag vill ha mer!

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är: Bokentusiasten, Fantastiska berättelser och Carolina läser.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.