Änglafall är första delen i en trilogi skriven av Susan Ee.
Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.
Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.
Vet ni vad jag gjorde när jag hade läst den här? Jag läste den igen. Och sedan läste jag den en gång till.
För första gången tvivlade jag på mig själv och mitt eget tyckande. Jag var av någon anledning inte så pepp på den här boken och var tvungen att läsa boken igen och igen, för att se om jag verkligen tyckte som jag tyckte. Och det gjorde jag. Det blev kärlek vid första läsningen mellan mig och Änglafall. Och vid andra och tredje läsningen också.
Någon skrev att Änglafall innehåller inget nytt, inget vi inte redan läst flera gånger tidigare. Jag håller inte alls med. För fans av tv-serien Supernatural är det kanske inget nytt under solen. Tvärtom känns det som författaren faktiskt hittat en hel del av inspirationen just därifrån, med krigiska och egocentriska änglar. Men Susan Ee har tagit ett existerande koncept och gjort det till något helt nytt. Det är detaljerna som gör skillnaden.
Penryn som är riktigt jävla kickass. Hennes rullstolsbundne lillasyster som blir tillfångatagen av änglarna. Penryns mamma som lider av paranoid schizofreni och kryddar jakten med bisarra påhitt. Och grymheterna. Det låter kanske absurt att grymheter kan göra en bok bättre, men den besynnerliga ondskan som strösslas ut i berättelsen känns ny och ogjord.
Det som framförallt gör den här boken till något utöver det vanliga är inte att Penryn är kickass, utan varför hon är det. Till skillnad mot andra böcker i liknande genre utspelas den här i nutid. Det är inte något framtida samhälle vi får, utan en värld som alldeles nyss och utan förvarning virvlat in i kaos. Penryn är alltså granntjejen som på grund av sin bisarra och tragiska uppväxt har extraordinära kunskaper och därmed är mer kapabel än de flesta. Den detaljen förändrar allt för mig.
Det är svårt att skriva en bok om änglar och apokalyps utan att falla ned i klichéer, så det finns även här. Susan Ee verkar dock helt medveten om detta och flätar istället in klichéerna i sarkasm och ironi. Ett drag som fungerar alldeles utmärkt. Överhuvudtaget har Penryn ett sätt att se på saker och ting som känns tilltalande. Trots mörker och grymhet finns ett lager av torr humor över det hela, som hindrar allvaret från att någonsin bli löjeväckande.
Jag gillar också kemin mellan Penryn och Raffe. Den uppenbara attraktionen lättas upp av vacklande tillit och sarkastiska inslag. Jag förlåter Susan Ee för några banala Raffemoments, eftersom hon själv inte alls ber om ursäkt för dem. Ee själv förklarar Raffe så här:
He’s just pure yummy fantasy.
Och visst, låt läsaren få en yummy fantasy. Vi slipper kärlekstriangeln och det är värt mycket.
Änglafall är alltså hela jäkla enchiladan och lite till. Jag är golvad och tokförälskad.
Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.
Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Fantastiska berättelser och Bokentusiasten.
bokhusets.com 