Fantasy – Sida 17

Del tre av Korpringarna – Kraften

Kraften är den tredje och sista delen i trilogin Korpringarna skriven av Siri Pettersen.

Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.

Hirka har äntligen fått reda på vem hon är och var hon kommer ifrån. Hon går återigen igenom Korpringarna, den här gången till de likföddas land, Dreysil, för att försöka återställa Kraften och därmed rädda både Ymslanden och Rime. Hennes släkt är de mäktiga Umpiri som varken visar rädslor eller svaghet och som lever i tusentals år. Och trots att Hirka är deras enda hopp att få Kraften tillbaka möter hon hårt motstånd även från sina egna och Hirka börjar för första gången tvivla på vad som egentligen är rätt och fel.

De likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.

Det är alltid lite nervöst att läsa den avslutande delen i en serie man tyckt väldigt mycket om. Ett dåligt avslut kan så lätt förstöra allt. Men jag var faktiskt inte speciellt orolig den här gången. Siri Pettersen har inte gett mig annat än makalöst bra läsning, så jag kände mig hyfsat säker på att avslutet skulle bli tillfredsställande. Och det hade jag ju rätt i. Men ändå.

Bra räcker nämligen inte för att beskriva hur jag känner för Korpringarna. Jag fick allt jag knappt vågat hoppats på och mycket mer därtill.

Det Siri Pettersen har skapat är minst sagt magiskt. Ett storslaget fantasyepos som inte liknar något jag läst tidigare. Vi får inte mindre än tre olika världar. En värld för varje bok, där världsbyggena är så intrikata och nyskapande men samtidigt så självklara. Känslan av nordisk mytologi är konstant påtaglig, trots att det vi faktiskt får egentligen är något helt eget.

Världsbygget är även här fenomenalt. Och trots att Pettersen aldrig blir svulstig i sin text ser jag ändå allt som på en filmduk. Berättelsen spelas upp i mitt inre och jag har inga svårigheter att förstå världen som presenteras. En bidragande del till det är de likföddas språk. Trots att vi får okända ord, namn och fraser är det tillräckligt välbekant för att inte kännas obegripligt. Nabyrn ( de likfödda, de blinda ) som påminner om engelskans newborn, umpiri som påminner om empire och så vidare. Att på det här sättet skapa något nytt och eget men med välbekanta former är helt briljant.

Jag tycker också om att inte allt behöver förklaras. Samtidigt som Pettersen strösslar ut information i jämna smulor om Kraften och världarna, får andra saker bara vara som de är. Att ta näbben blir en naturlig del av historien trots att vi egentligen aldrig får någon direkt förklaring till varför eller hur. Berättelsen känns lika naturlig som gåtfull och det fungerar alldeles fantastiskt bra.

Det som framförallt sticker ut i den här delen är Hirkas karaktärsutveckling. Hirka som från början var ett barn, blir i den här boken en stark ung kvinna. Utvecklingen är markant, men övergången sker ändå så snyggt att jag blir häpen när jag plötsligt ser Hirka som kvinna. Rimes utveckling är inte lika tydlig, men ändå måste den finnas där eftersom jag aldrig känner att det blir någon obalans mellan Hirka och Rime. Jag älskar att de fortsätter vara jämlika och kapabla. Trots att de båda vacklar emellanåt och går vilse ibland, tappar de aldrig målet ur sikte. De vet vad som måste göras, men inte alltid hur de ska göra det. Ändå fortsätter de kämpa, gång på gång, hur smärtsamt det än är. Och smärtsamt blir det.

Kraften är ett helt makalöst avslut på en fantastisk trilogi. Jag hade inte kunnat önska mig något bättre än det här.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Eftersom det här är en del i en bloggstafett kan du läsa mer om Kraften hos Pyssel under Polstjärnan imorgon.

Tack till B.Wahlströms för recensionsexemplar.

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr.

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr är skriven av Camilla Linde.

Rymdpiraten Snack Parrow har fått ge upp sitt piratande och startar istället en rymdbyrå för att lösa mysterier. Av en slemmig humfurk köper han ett rymdskepp med kristallkrona för att kunna resa mellan galaxerna. Ett skeppsspöke blir kapten eftersom han själv inte kan köra skeppet.Tillsammans med kompanjonen Flax drar de ut på äventyr. Men resan blir kort, för rymdbaljan går sönder. De måste till Skrotplaneten för att skaffa reservdelar. Men Skrotplaneten vaktas av universums farligaste varelser: Robotkaninerna.Ska de lyckas komma levande därifrån?

Jag var lite orolig när jag tackade ja till den här boken, det ska erkännas. Snack Parrows, kapten Hammock och en Tintin-kopia på omslaget, risken för en ripoff från andra kända verk kändes överhängande. Men åh vad fel jag hade. Det vi får är härlig nostalgi i helt ny tappning. Inspirationen är tydlig men så kärleksfullt hanterad att det blir total instalove från första sidan.

Som mina trogna läsare vet är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams min ständiga följeslagare här i livet. Boken som alltid haft en given plats i min resväska och numera pryder bokhyllan med sina slitna sidor. En älskad bok. Så när jag säger att Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr ger mig samma känsla som Liftarens guide, så förstår ni kanske hur mycket jag gillar det här.

Nu är ju den här boken för barn och den passar naturligtvis bäst för barn. Författaren skriver på ett lättillgängligt språk utan att underskatta den unga läsaren, något som inte alltid är självklart. Samtidigt sitter jag som vuxen och flinar hejdlöst mellan varven, något som normalt är ännu mindre självklart när det gäller barnböcker. Mina barn ( 7 och 8 år ) älskade boken och det gjorde jag med. Berättelsen är för barnen, men tonen och inspirationen är för oss vuxna. Camilla Linde har lyckats skapa en bok fullsmockad med knasigheter och äventyr, och en igenkänningsfaktor som är oemotståndlig.

Som om Tintin blivit återfödd av Douglas Adams. Så känns det här. Kärleksfull nostalgi med stora doser av skruvad rymdhumor. Jag vill genast ha nästa bok. Helst igår.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Whip Media för recensionsexemplar.

Lite mer om Penryn och World after.

Det här blir inte en recension, utan mer ett kortare utlåtande i förbifarten. Mest för att jag läste den på engelska, men även för att jag läste den under en väldigt dålig tidpunkt. Jag väntar alltså tills den svenska versionen har kommit ut innan jag ger er hela känsloregistret. Omdömet från Änglafall gäller dock fortfarande. Jag är fortfarande golvad och tokförälskad.

Vi får någorlunda bra svar på den korta tidsperioden gällande apokalypsen. Hur hela världen kunde gå åt helskotta på bara sex veckor. Däremot fortsätter allt gå väldigt fort. När jag efter halva boken känner att det borde ha gått åtminstone en månad, har det bara gått några dagar och det känns inte helt rimligt. Men det är väl det enda negativa jag har att säga.

Penryn och Raffe är fortfarande ett fantastiskt par, men jag gillar att kärlekshistorien inte är det primära för någon av dem. De har liksom viktigare saker att tänka på, varför änglarna skapar monster och mördarbarn till exempel. Vi hamnar också på en känd plats som filmatiserats ett antal gånger. Dock aldrig i samband med änglar och apokalypser. Och svärden! Hela grejen med svärden får mig att rysa av lycka. Jag gillar!

Glastronen

Glastronen är första delen i en serie skriven av Sarah J. Maas.

I ett land i avsaknad av magi, där kungen styr med järnhand, kallas en lönnmördare till ett slott. Hon reser dit, inte för att döda kungen utan för att vinna sin frihet. Om hon besegrar tjugotre motståndare i en tävling mördare, tjuvar och soldater blir hon frigiven från fängelset och kommer att få tjäna som kungens Mästare.
Hennes namn är Celaena Sardothien.
Kronprinsen kommer att utmana henne. Kaptenen för livgardet kommer att beskydda henne. Men något ondskefullt ruvar i glasslottet och det är där i syfte att döda. I takt med att den ena efter den andra av hennes motståndare dör förvandlas Celaenas kamp för frihet till en kamp för överlevnad, och till ett desperat försök att förgöra ondskan innan den utplånar hennes värld.

För att nämna det som är riktigt bra så kan vi ju börja med omslaget. Älskar det. Och ja, det var väl typ det.

Den här boken som borde ha fått mig att gråta av lycka med sin mix av lönnmördare, prövningar, magi, kungar och prinsessor och farliga portar till andra världar, får mig tyvärr inte att känna speciellt mycket alls. Jag vet att Celaena är en jättefarlig lönnmördare eftersom författaren talar om det för mig. Hela tiden. Det mesta i boken vet jag eftersom författaren berättar det, jag får inte uppleva det själv. Och i de fall författaren faktiskt lyckas visa mig någonting genom karaktärernas handlingar, så berättar hon det ändå för mig efteråt. Ifall jag inte fattade det jag precis läste. Jag är alltså inte jättenöjd med den här boken.

Celaena introduceras för mig som landets farligaste lönnmördare. En ung superkaxig flicka som lyckats överleva ett dödsläger och som nu valts ut till kronprinsens kämpe för att vinna tillbaka sin frihet. Hon förs till slottet av gardeskapten Chaol Västfall och där förvandlas hon från superkaxig och självsäker lönnmördare till, ja en osäker ung tjej som gillar klänningar. Hon tycker jättemycket om klänningar. Och baler. Och att läsa. Och så är hon lönnmördare, något som präntas in konstant ifall jag lyckas glömma det mellan alla volanger och spetsar som presenteras. Och här är grejen. Jag har inget alls emot att en karaktär är mångsidig, tvärtom. Jag ser väldigt gärna Celaena som både lönnmördare och som ung fåfäng flicka som gillar att dansa. Problemet i många böcker är just avsaknaden av mångsidighet. Är en flicka farlig så gillar hon inte att dansa. Är hon bra på att slåss så ska hon absolut inte bry sig om hur hon ser ut. Så det gör inget att blanda in allt det där. Problemet är att lönnmördaren försvinner i allt flirtande och klänningsprovande.

Celaenas skicklighet som lönnmördare hade kunnat visa sig i prövningarna där hon ska kämpa mot jättestora, läskiga karlar. Men det gör det inte eftersom vi inte får vara med på prövningarna. Boken handlar om allt annat runtomkring och prövningarna får vi mest höra talas om i efterhand. Det gick si eller det gick så och nu är det bara 15 tappra kämpar kvar. Samtidigt som kämparna faller bort en efter en i prövningarna så mördas de också brutalt. Celaena förstår att något är galet ( nähä? ) och börjar undersöka på egen hand. Men det sker mest lite på måfå utan någon direkt agenda och den mesta tiden går fortfarande åt till flirtande och klänningsfunderingar.

Samtidigt får vi små små smulor av världsbygget. För små för att bilda någon direkt bakgrund eller uppfattning om vad som skett, hur det skett och vad som sker. Vilket gör att den stora kalabaliken i slutet blir ganska obegriplig. Det händer plötsligt massor av saker som säkert hade varit intressanta om jag bara visste lite mer. Tyvärr lyckas författaren heller inte speciellt bra med de få stridsscener vi faktiskt får, speciellt inte den i slutet. Till skillnad mot Susan Ee och hennes Penryn i Änglafall där kampscenerna känns både trovärdiga och levande, blir det mest en rörig härva av Celaenas kamp. Hon rusar hit och kämpen kastar sig dit. Fram och tillbaka, utan att jag får någon slags känsla för att författaren faktiskt kan något av det som beskrivs.

Så jag är tyvärr inte helt nöjd med den här boken. Istället för en härlig upplevelse fick jag en massa saker berättat för mig. Och inte de saker jag var intresserad av tyvärr. Kommer jag läsa nästa bok? Ja det kommer jag självklart göra. Trots allt är det min favoritgenre, även om jag inte är överväldigad av just den här boken.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Carolina läser och Aldrig bara ord.

Rosensällskapet av Marie Lu

Rosensällskapet är andra delen i trilogin Den unga eliten skriven av Marie Lu.

Det var en gång en flicka som hade en far, en prins och en grupp vänner.

Sedan förrådde de henne, och hon krossade dem alla …

Adelina Amouteru har fått sitt hjärta djupt sargat av såväl familj som vänner. Något som fått henne att ge sig in på hämndens bittra väg.
Hon är nu känd som Vita Vargen, och hon och hennes syster flyr från Kenettra för att leta upp andra ur Den unga eliten, med förhoppningen att kunna bygga upp en egen armé av allierade. Hennes mål: att slå ner Inkvisationsmakterna, de soldater i vita uniformer som försökte döda henne och nästan lyckades.

Det här är en knepig bok att skriva om. Den unga eliten imponerade inte direkt på mig, förutom slutet som lovade guld och gröna skogar i nästa bok. Blev det så? Nja, nej, kanske? Jag vet inte.

När jag läste Den unga eliten förväntade jag mig att möta nya fantastiska karaktärer i stil med Day och June från Legendserien och det hände ju inte direkt. Inte ens i närheten. Så jag närmade mig del två med lite mer realistiska förväntningar. Påminde mig själv innan läsningen att Adelina har ett mörker inom sig, att hon kämpar för att vara god och att allt är en grådaskig sörja utan enkla lösningar. Det fungerade sådär, och problemet är naturligtvis fortfarande Adelina.

Adelina som anser sig ha blivit sviken och förråd ska nu hämnas, så hon letar upp andra elitärer och lyckas vinna över dem på sin sida. Tillsammans skapar de Rosensällskapet som ska slå ner inkvisitatorerna och ta makten över Kenettra. Adelina nöjer sig dock inte med att bara hämnas lite, hon vill ha allt. Kraften, makten, tronen och hela jäkla världen! Allt ska hon ha, och yttrar någon minsta lilla motstånd mot det anser hon sig förrådd. Hon slutar liksom aldrig att gnälla. Allt som händer är någon annans fel. Någon annans svek, någon annans förräderi och någon annans skuld. Och det blir förbannat tröttsamt.

Jag hade läst klart hela boken innan jag insåg vad jag gjorde för fel. Problemet är att jag fortsatte försöka sympatisera med Adelina. Egentligen borde jag ha insett läget redan från början, men det är någonting i språket som lurar mig. Texten andas så mycket Marie Lu att jag vaggas in i någon slags illusion av att det borde finnas värme och godhet där. Ett språk jag känner igen. Därför tog det tyvärr två böcker innan jag insåg vad det egentligen är jag har läst.

Efter läsningen kunde jag nämligen inte sluta fundera på Adelina och hennes retorik. Allt alla andra gör, gör de mot henne. Mot Adelina. Det finns inget större sammanhang att ta hänsyn till, bara Adelina. En gnällretorik ( ofta med ”livets hårda skola” som referens ) där mittpunkten alltid är en själv. Jag påmindes om Jokern i Batman. Och insåg att Adelina inte bara påminner om Jokern, hon är Jokern. Än tydligare blev det när jag läste en intervju med Marie Lu där hon berättar att huvudpersonen från början var Raffaele. En protagonist med någorlunda goda intentioner och en karaktär att sympatisera med. Redaktören fastnade istället för en bikaraktär och påpekade att det kanske skulle vara mer intressant med bikaraktären, superskurken, som huvudkaraktär? Bikaraktären var naturligtvis Adelina och så blev det.

Adelina är alltså superskurken. Det kan jag hantera. Kedjan av alla dåliga beslut i kombination med offermentalitet ( och ett visst mått av galenskap ) blir plötsligt begripliga. Och jag inser att jag inte behöver sympatisera med Adelina.

Så kanske jag ska läsa om böckerna med nya ögon? För jag gillar nämligen allt annat. Världsbygget är sagolikt ( även om Lu kunde ha fläskat på lite mer med fantasyinslaget ), persongalleriet är fängslande och själva storyn känns just nu väldigt oförutsägbar. Jag känner någon slags hatkärlek till serien. Jag ogillar Adelina så starkt, men jag längtar ändå redan efter fortsättningen.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är I heart fantasy, Sagan om sagorna och Boktycke.

Marie Lu och Poznanski – Efterlängtade fortsättningar.

Jag har hållit utkik på bibliotekets sida dagligen i jakt på en specifik bok. Och i måndags fanns den äntligen inne, så jag rusade dit innan någon annan hann låna den. Jag pratar om Rosensällskapet av Marie Lu, fortsättningen på Den unga eliten. Jag var ju inte helt förtjust i första delen men har ändå väntat orimligt otåligt på Rosensällskapet. Det betyder nog att jag ännu inte gett upp hoppet att Marie Lu ska leverera.

En serie jag däremot gillat hela vägen är Ursula Poznanskis dystopiska trilogi som nu får sitt avslut. Äntligen är sista delen, passande nog med titeln Slutet, här. Som jag har längtat.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: