Kategori: Fantasy

Kretsen av Maggie Stiefvater – En av årets bästa?

kretsenKretsen är första boken i en serie skriven av Maggie Stiefvater.

Fyra pojkar på en prestigefylld internatskola har bildat ett hemligt sällskap i syfte att finna en historisk, mytomspunnen kungagrav. En flicka med övernaturliga förmågor har nyligen mött en av pojkarna – fast som död. Snart kommer deras vägar att korsas igen, med förödande konsekvenser.

Blue är sexton år och dotter till en spåkvinna. Hennes egna synska förmågor är begränsade, men för inte så länge sedan förutsåg hon en ung mans färd mot dödsriket. Dessutom bär hon på vetskapen om ett annat förebud: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Så möts Blue och Gansey, och hon förstår vem han är.
Ungdomarna slår följe i en tyst övertygelse om att de på något sätt behöver hjälpa varandra i jakten på kungagraven. Kärlek spirar, men en fiende närmar sig också …

Jag skulle vilja skriva så mycket mer om handling och karaktärer, men är rädd för att spoila ens minsta lilla grej eftersom så mycket i boken har betydelse längre fram. Så jag låter det vara så här.

Och jag vet att man inte ska jämföra med andra böcker eftersom det förutsätter att man läst de andra böckerna för att förstå jämförelsen, men jag måste. Det känns nämligen som om Maggie Stiefvater är en slags mellansyster till Jandy Nelson ( Jag ger dig solen )  och Siri Pettersen ( Odinsbarn ). Som att hon fått en gen från ena hållet, en annan gen från andra hållet och däremellan sina helt egna gener.

Språket har allt det där säregna som Jandy Nelson är så bra på. Sättet att definiera karaktärerna och miljön med knasigheter, ytterligheter och värme. Samtidigt väver hon in en unik fantasyvärld rakt in i knasigheten och strösslar ut fragment på samma sätt som Siri Pettersen gjorde i Odinsbarn. Stiefvater droppar trådar här och där, planterar in händelser som verkar betydelselösa men som knyts ihop längre fram. Och många trådar blir det. Just det är ett grepp som kanske inte passar alla, men som jag själv älskar. Det håller mig alert och uppmärksam under läsningen och ändå lyckas Stiefvater överraska mig totalt med en oväntad megatwist som jag verkligen inte såg komma.

Jag inser också att böckerna bör läsas på engelska om man kan. Inte för att översättningen är dålig, tvärtom är den nog alldeles utmärkt. Men vissa saker kan inte översättas. Som titeln. Originaltiteln är The Raven Boys och det går bara inte att översätta så det får samma gåtfulla klang. Korppojkarna kallas det i boken och det är ju en helt korrekt översättning, men det blir inte riktigt lika bra.

Jag älskar alltså den här boken. Och det där med att kyssa sin sanna kärlek och döden och så, det är inte lika cheesy som det låter. Jag lovar.

Det är visserligen några månader kvar av året, men jag är tämligen säker på att Kretsen kommer finnas bland mina topp tre när året är slut.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Vargnatts bokhylla och Sagan om sagorna.

Glassvärdet

9789176458327_200x_glassvardetGlassvärdet är andra delen i en trilogi av Victoria Aveyard.

Mare Barrows blod är rött – färgen hos vanligt folk – men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

Man måste nog vara i rätt mode för att uppskatta den här fullt ut. Vilket jag var när jag läste Röd drottning men kanske inte helt när jag läste den här. Eller så har berättarjaget blivit ännu mer dramatiskt än i den förra boken, för det blir lite mycket. Väldigt mycket överdramatiseringar  och martyrskap. Ändå gillar jag Mare. Trots alldeles för mycket ältande av typen ”Jag kan inte lita på någon så därför blir jag hård och kall som sten och tycker oändligt synd om mig själv och tror att jag är den enda i hela den här soppan som verkligen lider”, så känns hon ändå både vettigare och mer mänsklig än andra liknande karaktärer i den här typen av böcker. Mare känns vanlig på något sätt, trots sina extraordinära krafter. Mycket går fel mest hela tiden, men inte för att hon gör idiotiska eller obegripliga saker utan för att andra förråder henne. Eller för att hon väljer fel i situationer som inte är så himla lätta. Det gillar jag. Att hon får vara utvald och stark men samtidigt göra grova misstag utan att för den skull verka helt korkad.

Mare  påminner också väldigt mycket om Adelina i Marie Lus bok Rosensällskapet, fast med en kärna av godhet som gör att jag ändå kan sympatisera med henne. Hon gör onda saker av fel orsaker men här kan jag förstå det. Jag gillar ju att kunna sympatisera med huvudkaraktärerna i böcker, vilket gör att jag uppskattar det här väldigt mycket mer än Marie Lus trilogi.

Handlingen är fortfarande bra även om det här är en typisk mellanbok. Det händer egentligen inte så mycket av vikt trots att det är full fart hela boken igenom. Mare och Cal har blivit grovt förrådda av Maven ( något som verkligen överraskade mig i Röd drottning ) och flyr för sina liv. Samtidigt ska de försöka hitta de andra röda med silverkrafter innan Maven gör det. Det är ett ständigt rännande hit och dit, och det mesta av både handling och karaktärsutveckling sker i förbifarten samtidigt som de springer igenom tunnlar jagade av fiender. Det blir lite tröttsamt. Jag hade önskat att Aveyard kunnat stanna upp lite då och då och låta karaktärerna lysa starkare. Mer dialog och djupare karaktärsutvecklingar.

Ändå gillar jag den här. Handlingen och världsbygget känns fortfarande genomtänkt och unikt och boken har ett driv som lockar att läsa vidare. Dessutom slutar den naturligtvis med en sådan rejäl cliffhanger att jag troligen måste beställa sista delen på engelska. Jag bara måste få veta hur det går nu.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Modernista för recensionsexemplar.

Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Fantastiska berättelser och Att leva loppan.

 

Stad av aska

stad-av-askaStad av aska är andra delen i serien The Mortal Instruments av Cassandra Clare.

Clary Fray önskar att livet bara kunde återgå till det normala. Men vad är normalt när du är en demondräpande skuggjägare, vars mamma ligger medvetslös i en magipåverkad koma och du plötsligt kan se varulvar, vampyrer och älvor på gatorna?
Clary försöker dra sig undan från skuggvärlden för att kunna hänga mer med Simon (är han kanske mer än en vän?), men Jace tänker inte släppa henne så lätt. Och den enda chansen Clary har att hjälpa sin mamma är om hon söker upp Valentine, den ondskefulle skuggjägaren som mördat hennes morföräldrar – och dessutom är hennes pappa …

Tyvärr har jag inte skrivit om första boken Stad av skuggor så ni får dyka med mig rakt ner i storyn direkt. Jag gillade inte Stad av skuggor nämligen. Tyckte den var alldeles för rörig och så hade jag problem med huvudkaraktären Clary. Varför jag inte gillade henne kom jag inte ihåg när jag började med den här, men minnet friskades upp snabbt.

Jag hade aldrig tänkt läsa den här men hittade boken hos en kompis och i brist på annan läsning just då fick den följa med hem. Och jag är nu fast i serien trots att jag samtidigt har så stora problem med den. Riktigt stora problem. För Clary gör så fruktansvärt korkade saker hela tiden. Inte bara en gång, eller två gånger, eller ens tre gånger. Nej, varje gång det händer något omvälvande eller dramatiskt så gör Clary något ofattbart idiotiskt drag som sabbar det totalt för alla. Och jag blir så jävla trött.

Clary har alltså fått reda på att det finns en skuggvärld dold för vanliga människor. Och naturligtvis är inte Clary en vanlig människa utan en skuggjägare. Demondräpare. Det visar sig nämligen att världen kryllar av demoner, vampyrer, varulvar, besvärjare, féer och annat otrevligt. Och så naturligtvis skuggjägarna, nephilim, som håller ordning på världen och skyddar oss mot alla hemska monster. Clary blev kär i skuggjägaren Jace men fick reda på att de är syskon. Clarys bästa vän Simon är kär i Clary och nu när Jace är off limits provar hon att bli ihop med Simon istället. Det går sådär. Ni fattar, triangeldrama kantat av löjligheter. Och i centrum av allt står Valentine den onda. Clarys och Jaces pappa som är den ondskefullaste av pappor. Och storyn har hittills sett ut ungefär så här. Clary hamnar i trubbel och Jace med familj försöker rädda henne. Clary klantar till allt och Simon hamnar i trubbel eftersom han inte har vett att hålla sig borta. Clary klantar till det ännu mer och Brooklyns överbesvärjare Magnus Bane kommer till the rescue. Typ. För Simon blir det nämligen värre och värre stackarn. Eller inte stackars. Kunde han bara låta bli att stalka Clary hade han sluppit en hel del otrevligheter, som att förvandlas till en råtta till exempel. Eller riskera att bli vampyr.

Och här är grejen som irriterar mig mest. Jag kan ändå inte sluta läsa! För mitt i Clarys idiotier är världsbygget ändå fascinerande i all sin rörighet. Jag hänger inte helt med i vem som är släkt med vem och vem som adopterades bort till vilken familj ( även om det är rätt uppenbart vart det barkar med släktskapen ) och ändå sugs jag in i allt det röriga och kan inte sluta läsa. Dessutom har Cassandra Clare en humor jag gillar. Jag kommer på mig själv med att skratta högt många gånger, vilket väger upp en del av irritationen som samtidigt skaver och kliar.

Så vad tycker jag då? Det vet jag inte ens själv och ändå fick jag med mig del tre och fyra hem från bokhandeln häromdagen …

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Efterlängtad fortsättning.

En av höstens mest efterlängtade böcker är för mig fortsättningen på Mistborn av Brandon Sanderson. Uppstigandets brunn heter den och kommer i september.

mistborn-uppstigandets-brunn

Jag blev dock lite förvirrad när jag kikade på Adlibris och det nämns Uppstigandets brunn och Uppstigandets brunn del 2. Det är ju inte helt ovanligt att man i Sverige delar upp tjocka tegelstenar ( speciellt inom fantasy ) till två böcker istället för en. Men så är inte fallet när jag kikar lite närmare. Det är Mistborn del 2 precis som det ska vara och bara en bok vad jag kan se. Så vi kan andas ut igen. Och Modernista behåller stilen med omslaget. Så snyggt!

Vi måste prata om Doktor Who!

Doctor-Who-Matt-Smith-Series-6Eller rättare sagt jag måste, för ingen i min bekantskapskrets fattar grejen. Eller de skulle säkert fatta om de tittade på Dr Who, vilket de inte gjort. Så just nu har jag dialoger med mina barn som är ännu mer besatta än mig. Det började nämligen med barnen. Eller egentligen började det med maken, som inte är en Whovian.

Maken har alltså tittat på Dr Who sedan 2005, vilket var året då serien gjorde en slags comeback. Den har egentligen gått ända sedan 60-talet men sedan blev det cirka tio års uppehåll och 2005 började man igen med doktor nio. Och jag måste såklart förklara det här med siffrorna. Jag vet inte om det var tanken från början eller om det var något man kom på när den första doktorn inte kunde/ville spela Dr Who längre. Men man lät doktorn regenera sig, en slags reinkarnation kan man säga. Doktorn blir nästa doktor när den nuvarande doktorn ”dör”. Samma doktor, fast med nytt utseende och ny personlighet. Så 2005 var det alltså dags för comeback och det var doktor nio som stod på tur.

Maken tittade, jag gjorde det inte. Visst såg jag något avsnitt här och där och tyckte hela grejen verkade urlöjlig. En sk doktor som reser runt i universum och tiden i en telefonkiosk? Jag fattade ingenting och var inte alls intresserad. Så nu i år började helt plötsligt barnen titta också. De är alltså 7 och 9 år och det enda de pratade om var Dr Who. De förstod inte riktigt allt, men det var tydligen superspännande ändå. Så där satt jag i soffan med mina böcker medan resten av familjen låg i sovrummet och myste till Dr Who. Så vad gör man? Naturligtvis joinar man familjen för lite mys, hur dåligt program de än tittar på. Jag menar, hur många supertråkiga barnprogram har man inte genomlevt under åren för barnens skull?

I alla fall. Jag börjar titta och familjen är inne på doktor elva. Det tog ett avsnitt och sedan var jag fast. Eftersom doktor elva fick mig att fatta grejen … Eftersom jag blev totalt jävla instakär i Matt Smiths tolkning av karaktären. Och äntligen förstod jag what all the fuzz var om. Doktorn som lagar det som är trasigt, som helar universum och tiden. Doktorn som är barnslig som Mr bean men har levt över 1000 år med den största sorg man kan tänka sig. Och Matt Smith levererade allt det där perfekt. En 26-årig skådespelare som lyckades övertyga mig att han var en 1000-årig alien med ett djup och en sorg under den glättiga ytan som inte liknade något jag sett tidigare.

Så medan maken fortsätter nöjestitta är jag och barnen numer Whovians. Fullständigt besatta. 9-åringen har googlat och youtubat för fullt så han har tom sett avsnitt från 60-talet! Han har full koll på vilka som spelar doktorn, vilka som varit följeslagare ( de byts också ut regelbundet ) och hur tidslinjen ser ut. Så jag började titta från det som heter säsong 5 och har sett fram till säsong 9 som är det senaste Netflix har ( det finns en säsong till  annars ). Därefter började jag från säsong 1 ( den från 2005 ) med doktor nio och nu är jag i mitten av doktor 10 ( David Tennant, den mest populära doktorn ) och jag är inte ens i närheten av att få mitt behov mättat. Jag älskar Doktor Who. ÄLSKAR! Jag älskar alla doktorerna men allra mest Matt Smiths Doktor elva. Och nu blev det jättelångt så jag ska sluta, men jag återkommer. För vi måste nämligen också prata om själva grejen med följeslagarna och såklart även kärlekshistorien mellan Doktorn och River Song. Bästa jäkla kärlekshistorien i historien. Ever! Och så måste vi prata om seriens underbara värderingar. Några misstag på vägen visst, men överlag fantastiskt jäkla fint.

 

Och här kommer såklart en liten titt. Doktorn har precis regenerats till Doktor elva och Tardisen ( tidsmaskinen, jag återkommer till den ) har kraschlandat i en liten flickas trädgård. Flickan har precis bett om hjälp från högre makter angående en spricka i väggen i hennes rum. En spricka som ibland lyser och som hon ibland hör röster från. Tardisen har alltså kraschlandat och ut kliver en nykläckt doktor som försöker lära sig vad han tycker om att äta. Hjärnan ( minnet ) säger en sak, men hans nya smaklökar en annan. Och i slutet av klippet får man en liten glimt av doktorns empati och klarsynthet.

 

 

Jag gav aldrig upp hoppet om Cassandra Clare.

Vi kommer behöva prata om Doktor Who. Under sommaren har jag gått och blivit en Whovian. Mer om det i ett ( eller tio ) eget inlägg, men man kan nog säga att jag är lite besatt. Det händer ibland.

Jag har alltså inte läst så mycket i sommar efter att jag plöjde igenom Robert Jordans mastodontserie Tidens hjul. Det tog tid att komma ut ur den världen kan jag säga. När man plöjer över 20 böcker om samma karaktärer är det tydligen väldigt svårt att släppa taget. Även om det samtidigt var rätt skönt också. Frihet liksom. Men jag hittade häromdagen boken Stad av aska av Cassandra Clare hos en kompis. Det är alltså fortsättningen på boken Stad av skuggor, en bok jag läste och inte gillade. Ändå såg jag filmen, gillade inte den heller. Och envis som jag är tittade jag även på tv-serien, Shadowhunters, och gillade inte det heller. Så man tycker ju att jag borde ha lagt ner, men nej.

Av någon anledning ville jag så gärna gilla serien. Jag har hört så många som verkligen älskade hela The Mortal Instruments serien och längtade väl efter att fastna på samma sätt. Robert Jordan har jag ju liksom redan läst, även om det var många år sedan, så jag kunde den världen redan.

Jag gav alltså Stad av aska en chans. Och vilken himla tur att jag gjorde det, för den gillar jag. Inte tokförälskad, men tillräckligt fast för att det ska kännas bra. Och det är alltid trevligare än att ogilla, så jag ska läsa och njuta och förhoppningsvis gilla resten av serien också.

stad-av-aska