Kategori: Enkäter

Bokbloggsjerka – Napoleon, giljotiner och svenska drottningar

Äntligen fredag och äntligen bokbloggsjerka där Annika idag ställer frågan,

Kan du berätta om någon bok/några böcker som beskriver kända berättelser ur någon annan huvudpersons synvinkel? Ex:

Charlotte Brontes Jane Eyre kontra Jean Rhys Wide Sargasso Sea, som har ”the Mad Woman in the Attic” som huvudperson, eller Bengt Ohlssons Gregorius, vars huvudperson är prästen i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

För många år sedan hade jag en bok hemma i hyllan som hette Desirée. Den handlar om en flicka i Frankrike som blir trolovad med Napoleon Bonaparte men senare gifter sig med den franske officeren Jean Baptiste Bernadotte. Romanen är skriven ur Desirées perspektiv och även om den är smyckad med fiction så är detaljerna historiska händelser och vi får lära känna både Napoleon, Jean Baptiste som blev vår första svenska kung i Bernadottesläkten och Desirée som blev drottning Desideria i Sverige. Jag älskade den här och den lärde mig troligen mer om både fransk och svensk historia än många timmars tragglande i skolan lyckades med.

desiree

Sedan längtar jag jättemycket efter den dagen mina barn är tillräckligt stora för att höra Kim M Kimselius böcker. De handlar om två barn som pga tidsresande har en tendens att hamna mitt i stora historiska händelser.

pa-flykt-fran-andra-varldskrigets-fasa giljotinen faraos-forbannelse

Kanske är det inte helt rätt tolkat med hur Annika tänkt sig, men Napoleons och Bernadottes öden har berättats ur deras egna perspektiv så ofta, så jag tycker det är intressant att höra hur någon annan på deras tid kan ha uppfattat dem. Likaså Kims böcker, eftersom det är kända historiska händelser upplevda och berättade av nutida barn.

Bokbloggsjerka – Överraskning?

Annikas litteratur- och kulturblogg har i veckans jerka frågan,

Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?

Det här var nog den svåraste frågan hittills faktiskt. Det finns ju några givna svar, bland annat den som Annika själv föreslår, Patient 67 av Dennis Lehane. Slutet var för mig helt överraskande och gjorde en ganska medioker bok rätt bra. En annan bok är Judasbarn av Carol O´Connor, fast även här är boken egentligen inte någon favorit. Det är mest för slutets skull man bör läsa den. Den tredje är Allegiant av Veronica Roth. Nu lyckades jag spoila slutet för mig själv genom att googla boken lite för mycket innan jag läste den. Hade jag inte känt till slutet hade jag säkert gillat boken mer.

Många kommer förmodligen svara Gone Girl av Gillian Flynn, vilket är obegripligt eftersom jag gissade twisten redan av baksidestexten.

I övrigt är jag en sådan som läser allt om böckerna jag ska köpa eller låna. Vilket även var anledningen till att jag blev med bokblogg, eftersom jag googlade in mig på er som fanns när jag letat böcker senaste året.

Bokbloggsjerka – Don juan

Dags för veckans bokbloggsjerka från Annikas litteratur- och kulturblogg. Veckans fråga är,

Vilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?

Den mest komplexa vet jag inte, men en av de mest intressanta är från filmen Don Juan DeMarco med Johnny Depp. Depp spelar en ung man som tror han är världens störste älskare, Don Juan DeMarco. När hans dramatiska hjärta blir krossat försöker han begå självmord och hamnar på mentalsjukhus. Hans psykiatriker på sjukhuset heter Dr Mickler och gestaltas av Marlon Brando. I Don Juans ögon heter dock läkaren Don Octavio och Don Juan är där som högt ärad gäst i hans ”villa”.

Det mesta av filmen består av dialog mellan de här två och dialogerna är helt enastående. Är den unge mannen galen, eller är det i själva verket världen som är galen? Är Don Juan DeMarco riktig, är han världens största älskare, eller är han en trasig ung man som traumatiserats in i en skapad fantasivärld? Är han kanske faktiskt allt det där? Karaktärerna är fenomenala, deras dialoger underfundiga och frågorna viktiga.

Det finns en dialog i filmen mellan Dr Mickler och Don Juan, där han ber Don Juan förklara varför han tror att han är Don Juan DeMarco? Varför han känt sig tvungen att skapa en sådan vanföreställning. Don Juan DeMarco replikerar med att fråga Dr Mickler varför han tror att han är psykiatriker och heter Dr Mickler, när han i själva verket också är en stor älskare vid namn Don Octavio del Flores. En väldigt rolig film som väcker många frågor om hur vi ser oss själva, hur andra ser också och vad vi kanske egentligen är.

En annan verkligt komplex karaktär är ju Raskolnikov från Brott och Straff där egoism, grymhet, skuldkänslor, omtänksamhet, genialitet och galenskap vävs samman i en enda person.

Bokcitat, matrevolution och annat smått & gott

Ett gäng dagliga frågor som tyvärr inte är så dagliga kommer här,

En mening/citat från din favoritbok? Jag har ju inte bara en så det blev svårt. Men googlade runt lite och dessa två böckerna tillhör ju favoriterna och citaten är underbara.

”Hyss hittar man inte på, di bare blir. Och att det är ett hyss det vet man inte förrän efteråt.”

”Arthur hade hittat en Mat-O-Matic-maskin som hade utspisat honom en plastmugg med vätska som var nästan, men inte riktigt, helt och hållet olik te.”

”Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa.”

En bok jag älskade förut men inte längre? Tror faktiskt inte det finns någon sådan. Klart att jag har ändrat smak och vissa böcker som jag gillade förut skulle jag aldrig köpa idag. Men det betyder inte att jag tycker illa om boken eller så. Man växer ifrån varandra helt enkelt.

En bok som fick mig att se på något på ett annat sätt? Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt.

Bok jag längtar mest efter just nu? Champion av Marie Lu och Sveket av Ursula Poznanski.

Bokbloggsjerka – Läslust vs prioriteringar

Annikas litteratur- och kulturblogg har i helgens bokbloggsjerka frågan:

Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall tillväga?

Till viss del planerar jag vad jag läser. Jag har ju en hel hög recensionsex som väntar på att bli lästa och jag försöker prioritera dem först. Jag försöker även variera vad jag läser, så det inte blir för många recensioner på raken i samma eller liknande genre. Men sedan är det ju det där med läslust. Ibland vill min läslust inte följa prioriteringar och ni vet ju hur det är. Är man inte motiverad så fastnar inte orden. Så jag låter ibland min lästlusts vilja ta över och bestämma, det brukar bli bra.

Sedan är det ju också ibland så med vissa böcker att man inte kan skriva om dem direkt. Man kanske inte vet riktigt vad man känner, inte förstår vad man läst, eller bara har svårt att hitta rätt ord och känsla så man får fram det man vill. Av den anledningen har Neil Gaimans bok Oceanen vid vägens slut fått vänta några månader, men imorgon kommer den. Äntligen har jag sorterat tankarna och tycket, som baserar sig helt på vad som i mina ögon är den sorgligaste meningen någonsin.

Bokbloggsjerka – Att förändras

Annikas litteratur- och kulturblogg frågar i dagens bokbloggsjerka,

Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Jag har nog redan listat alla möjliga sorters serier jag läst, varav de längsta är Sagan om Isfolket med sina 47 böcker och Wheel of time med typ 24 böcker eller nåt sånt. Jag vet inte om författandet i böckerna förändrades lika mycket som jag själv gjorde under lästiden. Läsningen av Wheel of time har ju pågått i många år i takt med att nya böcker kommit, så kanske tycker jag inte trollocker är lika läskiga idag som jag tyckte förut…

Fast jag kan nämna en författare som jag tycker har förändrats även om det inte handlar om långa serier. Det är Johan Theorin. Jag älskade hans första bok Skumtimmen. Även två av de andra i serien om Öland tyckte jag jättemycket om, mycket på grund av hans nästan poetiska språk. Tyvärr har böckerna och språket blivit sämre ( i mitt tycke ) för varje bok. De två senaste jag läste, Sankta psyko och Rörgast, kändes otroligt krystade och saknade det melankoliskt vackra språk han haft i sina tidigare alster. Det känns som om författaren började med inspiration och nu endast försöker uppfylla ett avtal om antal böcker. Tyvärr.