Kategori: En smakbit

Idag är det dags för söndagens smakbit hos bloggen Betraktningar den här gången, och min kommer från en bok jag själv faktiskt glömt att jag hade. Stolthet och fördom och zombier lyckades jag rota fram i min jakt på olästa böcker häromdagen. Jag gissar att den får vara ett litet tag till ( att läsa högen är enorm ) men tills dess får ni ett smakprov.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är kapitel 1,

Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som åtnjutit hjärna kommer att vilja ha mer hjärna. Aldrig var denna sanning mer uppenbar än under de senaste attackerna vid Netherfield Park, där ett hushåll på arton personer slaktades och förtärdes av en hord levande döda.

– Min käre mr Bennet, sade hans hustru en dag till honom. Har du hört att Netherfield Park är bebott igen?

Mr Bennet svarade att det hade han inte, och han fortsatte sedan med sina morgonbestyr: slipa dolkar och polera musköten – de onämnbaras attacker hade kommit allt tätare de senaste veckorna.

– Men det är det, replikerade hon.

Mr Bennet svarade inte.

– Önskar du inte veta vem som tagit det i besittning? ropae hans hustru otåligt.

– Kvinna, jag ser till min musköt. Tjattra på om du måste, men låt mig ägna mig åt att försvara min egendom.

Detta var inbjudan nog.

– Nå, min köre make, mrs Long säger att en ung man med stor förmögenhet har intagit Netherfield. Han flydde London med fem vagnar just då den märkliga farsoten nådde Manchester.

– Vad heter han?

– Bingley. En ogift man med fyra eller fem tusen om året. Vilken underbar möjlighet för våra flickor!

– Hur så? Kan han öva dem i svärd och musköt?

– Hur kan du vara så försmädlig? Du måste väl förstå att jag tänker mig honom som make till en av dem.

– Äktenskap? I dessa tider? Inte har väl denne Bingley några sådana planer.

– Planer? Nonsens, hur kan du tala på det viset? Han skulle mycket väl kunna förälska sig i en av dem, därför måste du besöka honom så snart han har anlänt.

– Det ser jag ingen anledning till. Dessutom ska vi inte använda vägarna mer än vad som är absolut nödvändigt, eftersom vi då kan förlora fler hästar och vagnar till detta olyckliga gissel som under den senaste tiden plågat vårt älskade Hertfordshire.

– Men tänk på dina döttrar!

– Det är det jag gör, fåniga kvinna! Jag ser hellre att deras tankar ockuperas av de dödliga konstarterna än att de fördunklas av äktenskapsdrömmar och eventuell rikedom, något dina tankar tydligen upptas av! Besök den här mr Bingley om du måste, men jag varnar dig – ingen av våra flickor har något som talar till deras fördel. De är alla fåniga och ignoranta liksom sin mor; med Lizzy som enda undantag, hon har något mer av en jägarinstinkt i jämförelse med sina systrar.

– Mr Bennet, hur kan du smäda dina egna döttrar så? Du njuter av att ansätta mig. Du har ingen förståelse för mina stackars nerver!

– Du misstar dig, min kära. Jag hyser stor respekt för dina nerver. De är mina gamla vänner, jag har varit väl förtrogen med dem under de senaste tjugo åren.

Mr Bennet var en sådan underlig kombination av kvickhet, sarkasm, måttfullhet och självdisciplin att tjugotre års erfarenhet inte varit nog för att hans hustru skulle lyckas förstå hans karaktär. Hennes läggning var dock lättare att lägga i dagen. Hon var en kvinna med obetydlig bildning och med ett lynnigt sinnelag. Och när hon var nervsjuk – vilket hon varit ända sedan den märkliga farsotens första utbrott under hennes ungdomstid – sökte hon tröst i de traditioner som numera framstod som petitesser för andra.

Mr Bennets roll var att hålla alla sina döttrar vid liv. Mrs Bennets att få dem gifta.