Glassvärdet är andra delen i en trilogi av Victoria Aveyard.
Mare Barrows blod är rött – färgen hos vanligt folk – men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen – vännen – som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försöker besegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?
Man måste nog vara i rätt mode för att uppskatta den här fullt ut. Vilket jag var när jag läste Röd drottning men kanske inte helt när jag läste den här. Eller så har berättarjaget blivit ännu mer dramatiskt än i den förra boken, för det blir lite mycket. Väldigt mycket överdramatiseringar och martyrskap. Ändå gillar jag Mare. Trots alldeles för mycket ältande av typen ”Jag kan inte lita på någon så därför blir jag hård och kall som sten och tycker oändligt synd om mig själv och tror att jag är den enda i hela den här soppan som verkligen lider”, så känns hon ändå både vettigare och mer mänsklig än andra liknande karaktärer i den här typen av böcker. Mare känns vanlig på något sätt, trots sina extraordinära krafter. Mycket går fel mest hela tiden, men inte för att hon gör idiotiska eller obegripliga saker utan för att andra förråder henne. Eller för att hon väljer fel i situationer som inte är så himla lätta. Det gillar jag. Att hon får vara utvald och stark men samtidigt göra grova misstag utan att för den skull verka helt korkad.
Mare påminner också väldigt mycket om Adelina i Marie Lus bok Rosensällskapet, fast med en kärna av godhet som gör att jag ändå kan sympatisera med henne. Hon gör onda saker av fel orsaker men här kan jag förstå det. Jag gillar ju att kunna sympatisera med huvudkaraktärerna i böcker, vilket gör att jag uppskattar det här väldigt mycket mer än Marie Lus trilogi.
Handlingen är fortfarande bra även om det här är en typisk mellanbok. Det händer egentligen inte så mycket av vikt trots att det är full fart hela boken igenom. Mare och Cal har blivit grovt förrådda av Maven ( något som verkligen överraskade mig i Röd drottning ) och flyr för sina liv. Samtidigt ska de försöka hitta de andra röda med silverkrafter innan Maven gör det. Det är ett ständigt rännande hit och dit, och det mesta av både handling och karaktärsutveckling sker i förbifarten samtidigt som de springer igenom tunnlar jagade av fiender. Det blir lite tröttsamt. Jag hade önskat att Aveyard kunnat stanna upp lite då och då och låta karaktärerna lysa starkare. Mer dialog och djupare karaktärsutvecklingar.
Ändå gillar jag den här. Handlingen och världsbygget känns fortfarande genomtänkt och unikt och boken har ett driv som lockar att läsa vidare. Dessutom slutar den naturligtvis med en sådan rejäl cliffhanger att jag troligen måste beställa sista delen på engelska. Jag bara måste få veta hur det går nu.
Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.
Tack till Modernista för recensionsexemplar.
Andra som bloggat om boken är Bam tycker, Fantastiska berättelser och Att leva loppan.
bokhusets.com 