Kommande vecka kommer ägnas helt åt författaren Oskar Källner och Fafner Förlag.
Jag känner inte Oskar Källner personligen. Vi har haft lite kontakt i samband med utskick av recensionsexemplar men inget utöver det, så det här är inget samarbete varken med Oskar Källner, Fafner Förlag eller de streamingtjänster som kommer nämnas framöver. Jag är bara så grymt imponerad över det han gör. Dels naturligtvis hans författarskap. Oskar Källner är en av mina absoluta favoritförfattare inom svensk science fiction och fantasy. Men också för att han just nu satsar på sitt förlag och genom det andra författare inom fantasy och science fiction. Det är ju min egen dröm, att starta förlag och få fram nya spännande författare inom fantastiken i Sverige. Tyvärr ligger den drömmen fortfarande långt borta, så jag passar istället på att hylla Fafner Förlag som faktiskt gör det. Utöver allt detta har han också gett ut ett antal nyöversättningar av utländska klassiker.
Det kommer alltså bli en vecka med mini-recensioner, samt inlägg och tips om sådant jag själv inte hunnit läsa än. Bilden nedanför är från Storytel och visar bara ett axplock av allt det Fafner Förlag kan erbjuda via streamingtjänsterna ( även Nextory och Bookbeat ).
Ni kan ju börja med att läsa om mitt första möte ( tror jag ) med Oskar Källners noveller här.
Theta står för rang åtta. Det är rangen jag föddes i, rangen jag lever i och rangen jag kommer dö i.
Efter flera hundra år av översvämningar, orkaner, epidemier och krig tvingas återstoden av mänskligheten att hålla hårt i sina resurser för att inte gå under. Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. En värld, fyra zoner, tio rang. Detta är Imperiet.
Brännmärkt är skriven av Lizette Edfeldt.
Förlåt, vissa av er kommer bli lite sura nu för jag kommer namedroppa YA-karaktärer i samma takt som jag spillde ut popcorn sist jag var på bio ( jag tappade hela bägaren ). Men YA-läsare brukar ha koll på sin läsning, så jag tror de flesta hänger med i referenserna.
Överallt ser jag den här jämföras med Hungerspelen och det är lite märkligt. Båda är dystopier men där slutar likheterna. Och visserligen gillade jag Hungerspelen ( den är ju en framtida klassiker eftersom den banade väg för en hel genre ) men ska man prata riktigt bra dystopi så hamnar Marie Lus Legend-trilogi alltid först hos mig. Alltid. Dels på grund av typ allt, men mest för att den innehåller min absoluta favoritdystopi-karaktär, Day. Förlåt Levi. Och det som hände när jag började läsa Brännmärkt var att jag fick en stark Legend-känsla. Jag kunde nästan känna Marie Lu flåsa mig i nacken i början av boken och vi får dessutom en karaktär som påminner om Day. Tyvärr får vi inte hans PoV så det stannar vid bara en fläkt av Day, men en väldigt trevlig sådan.
Den vi möter är Adelina Theta som är rang åtta, vilket innebär nästan längst ner i hierarkin. Adelina blir av misstag förväxlad med en Alfa och därmed hamnar hon i centrum av den absoluta makten. Det visar sig att Imperiet döljer mörka hemligheter och den enda ledtråden Adelina har är ett smycke hon fått av sin mor. Adelina får så småningom allierade från oväntat håll, samtidigt som hon måste fortsätta låtsas vara Alfa för att få reda på vad Imperiet egentligen döljer.
Det är alltså en väldigt klassisk dystopi vi får och en strikt mallad värld. Och det kunde ha stannat där, vid en trevlig liten dystopi som inte skiljer sig direkt från mängden. Nu råkar författaren visa sig vara av den normbrytande sorten och därför får vi mer. Det konsekventa användandet av ordet hen, samkönade relationer, och en hjältinna som både gillar att ligga och får mens lyfter hela berättelsen till en ny nivå. Tanken att Katniss skulle få mens mitt i hungerspelen och börja leta mensskydd ute i skogen är liksom skrattretande för amerikanska ya-författare, trots att det är vardag för halva jordens befolkning att få mens. Allt det här är oväntat upplyftande och författaren gör det bra. Hon lyckas få in allt detta helt naturligt i berättelsen utan att det känns påtvingat eller tillgjort, berättelsen flyter på som den ska och manar till sträckläsning. Lite besviken är jag ändå att Adelina trots nonchalansen för kön hamnar mellan två killar enligt den vanliga mallen. Extra plus dock för att triangeln i sig ändå inte följer de vanliga reglerna inom YA.
Jag hade kanske önskat att Adelina var aningen mer rationell ibland. Hon har samma vassa humor som Penryn i Änglafall men är inte lika målinriktad. Något jag gärna hade sett även hos Adelina. Mycket av det som händer beror inte på målmedvetenhet eller kampanda, utan mer på Adelinas plötsliga känsloutbrott. Mer av en slump än ett egentligt mål. Målmedvetenheten verkar dock komma precis i slutet av boken, så jag har stora förhoppningar på henne till nästa bok.
Det jag har lite större problem med är världsbygget och miljön. Grunden känns inte helt solid. Ett världsbygge med små små hål längs vägen som gör att det känns som om jag trampar runt bland äggskal. Skört och inte så stabilt som det borde vara. Vissa saker kommer säkert täppas igen i kommande böcker, men det känns ändå som att författaren tagit till nödlösningar lite här och där istället för att grunda rejält.
Men missförstå mig inte. Jag gillar Adelina som är frigjord, upprorisk och egensinnig. Jag gillar att författaren har ett budskap, speciellt i slutet blir historiens vingslag påtagligt välbekanta. Det är en stark debut och vi får en härlig dystopi som trots klassiskt upplägg lyckas få fram en nyskapande, normbrytande och fräsch berättelse. En dystopi som trotsigt och kaxigt sticker ut ur mängden. Jag är väldigt nyfiken på hur kommande bok kommer utveckla sig. Med en författare som vågar utmana känns serien överraskande oförutsägbar.
Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om den här serien, men det finns så många orsaker till min hyllning och det kommer bli ett långt inlägg så det har dröjt. Men alla borde få veta vilken fantastisk serie det här faktiskt är, så here we go. Orsakerna till att ALLA borde se serien är de här:
Kvinnorollerna.
Sexualiteten
kön
övergreppen
Samtycket
Jag börjar med nummer fyra, övergreppen. Det finns inga. INGA! Och nu pratar vi alltså om en serie som på många sätt är lika grym som GoT. En värld där krig, tortyr och mord står på dagsordningen. Men inte ett enda övergrepp! I hela serien. Och det finns så många, så många tillfällen för det här. När de landstiger och killarna så uppenbart är hormonstinna aggressiva tuppar som vill leda hela showen. Ingenting. När en av dessa tuppar jagar en flicka ( pga mord ) och fångar henne. Ingenting. När en kvinna tar ledningen. Ingenting. När en kvinna blir tillfångatagen av fienden. Ingenting. Ingen hand på ett bröst, inga könsnamn, inget könshånande, inga övergrepp. Inget.
Vilket leder till nummer tre, kön. Inte en enda gång har kön betydelse. Inte när det gäller krig, inte när det gäller hierarki och inte när det gäller fiendeskap/fångenskap. Inte en enda gång.
Vilket leder till nummer två, sexualitet. Säsong ett börjar normativt ( den framstår även som en vanlig ungdomsserie i början i stil med Flugornas herre, så ha alltså lite tålamod ), men därefter. Not so much. Karaktärerna blir kära, och könet har ingen betydelse. Ingen tycker det är konstigt, ingen hånar, ingen funderar. Det bara är. Man blir kär, man kysser och man ligger om man vill. Könet har ingen betydelse!
Vilket leder till nummer ett. Kvinnorna. Eftersom könet inte har betydelse så är kvinnorna allting. Precis som männen. De är krigare, technördar, läkare, ledare och hämnare. Och massor med andra saker. Och ingen blir hånad. Ingen blir dissad. Ingen blir trakasserad. Aldrig på grund av könet. Det nämns liksom aldrig. Alla har ett namn, alla har en bakgrund. Men könet har aldrig betydelse.
Och till slut kommer vi till nummer fem. Samtycket. Inget sker utan samtycke. Inte en enda smekning. Och vi har ett utmärkt exempel i när Lincoln fångar Octavia ( min favoritkaraktär för övrigt ) . Hon är fångad och fastbunden i en grotta. Inte en endaste antydan till övergrepp sker. När det väl händer ett närmande ( senare, när hon inte är fånge ) så ber han ordlöst, men ändå helt tydligt, om samtycke. Inget närmande sker utan samtycke. Och sker något, med samtycke, så räcker det med en hand på armen för att avbryta. Man behöver inte ens säga nej, ett nej är tillräckligt uppenbart med bara en gest.
För att citera @my_word_is_my_weapon ”The 100 ligger Så Jävla Före Allt annat”. Så jävla före! Och det sjuka är att det tog mig över två säsonger att fatta det här. Det var något som skavde, fast på ett bra sätt. Något som manade mig att se vidare. Något som ville göra sin röst hörd när jag tittade på den här serien och jag fattade inte riktigt vad det var. Och sedan i säsong tre så bara slog det mig. Könsrollerna, kvinnorna, sexualiteten, bristen på övergrepp. Allt. Det finns ingen serie som ens kommer i närheten faktiskt. För The 100 är grym. Den är blodig och grym, men helt utan övergrepp. När har vi sett det senast? Svar, aldrig.
När det gäller GoT till exempel har jag många gånger ifrågasatt kvinnovåldet och fått till svar att det speglar tidsperioden. Det måste vara trovärdigt. Så drakar är trovärdigt men bristen på våldtäkt är det inte? Jag köper inte det och The 100 är beviset för att det inte är nödvändigt. Grymheterna och kriget blir inte det minsta mindre trovärdigt för att man dissar övergreppen. Inte det minsta. Så det går att göra. Om man inte är lat. Eller har fel värderingar.
Exemplen jag har tagit upp, när en kvinna blir jagad eller när en annan är fånge. De har heller inget med kön att göra. Lika många män blir jagade, lika många män tillfångatagna. Jag ville bara belysa tillfällena man hade att krama ett bröst hårt, att könshåna, eller ännu vanligare, att våldta. Så det här är en serie alla kvinnor borde se. För att se hur det kan göras. Hur det kan vara. Och självklart borde alla män också se det här, men det är kvinnor som står på barrikaderna gällande det här och det är tyvärr troligen kvinnor som i slutändan kommer kräva en ändring.
Och det här inlägget blir tyvärr långt, för jag har mer att säga. Jag och Oarya pratade om serien och jag dissade en kärleksscen mellan två av kvinnorna. Men jag har ändrat mig, jag dissar inget. För en grej som tillhör mitt nörderi är att jag blir lite besatt ibland ( jag brukar kalla det nörderi, det låter lite hälsosammare än besatt ). Och jag blev lite besatt av den här. Så jag har tittat på serien, tittat på klipp och slutligen tittat på reactions.
Massiva spoilers!
Reactions är youtubers som spelar in när de tittar på avsnitt av en serie. Det låter säkert helt märkligt att man tittar på någon som tittar på en serie. Men det är faktiskt ganska befriande. Man får medhåll att det man kände var legit, på något konstigt sätt. Så sånt tittar jag på ibland. Och det finns en homosexuell youtuber ( det finns fler såklart, men jag har valt att titta på hennes ) som följer The 100. Hennes reaktion när det kommer till de samkönade hångel/sexavsnitten är fullständigt hjärtekrossande. Jag ser ju sex och kärlek jag kan relatera till hela tiden. Hon gör det inte. När hon såg ett avsnitt med kärlek mellan två av kvinnorna i serien blir hon helt chockad. När hon fattade att scenen inte bara klipptes av, utan fortsatte med att de vaknade tillsammans på morgonen så är hon ännu mer chockad. För sånt finns inte i amerikanska serier. I någon serie? Och när jag insåg att för henne och andra kvinnor så är de här karaktärerna ikoner, ja då tänker jag fan inte klaga. För jag insåg att jag analyserade scenen. På ett sätt jag inte jag gör med heteroscener. De finns ju hela tiden. Och går oftast förbi omärkt. Så jag tänker låta henne ha hennes scen för sig själv, orörd. Och jag hoppas innerligt att hon och alla andra så småningom får lika många kärleksscener att glädjas åt som vi andra har. The 100 är en bra början.
Och bortsett från allt det här så är The 100 en bra serie. Jag älskar den faktiskt på så många sätt. Dels allt den står för, men också för karaktärerna. Som tyvärr dör som flugor likt GoT, men ändå. Den börjar som en normativ tonårsserie, men den blir så mycket mer. Alla borde titta!
Spoilers! Naturligtvis måste jag( tyvärr ) slänga in en brasklapp gällande övergreppen, För det finns faktiskt ett. En kille som är fånge hos en kvinna med hög ställning. Han var från början en bad guy men blev bra ( återkommande tema, de goda gör ibland onda saker och de onda visar sig vara inte så onda när det verkligen gäller ) och är nu alltså fängslad. Med handbojor och allt. Han finner fångvakterskan attraktiv och hon kräver att han ligger med henne. Vilket han gör. Dels för att hon är attraktiv ( som jag tolkar det ) men också för att han inte har något val. Ett övergrepp-ish. Ni vet, sådant som inte alltför sällan händer kvinnor. I äktenskap, i förhållanden, i one night stands. Hon ville egentligen inte, men för husfridens skull sade hon ja. Jag hade önskat att de inte tagit med detta, men det gjorde de och nu finns det där. Och förhoppningsvis får det några män att tänka efter lite.
The 100! En serie jag började titta på tre gånger och tyckte var tråkig. En serie jag verkligen gillar idag. Karaktärerna, handlingen, och hur Jävla Före den är.
Och för den som inte har något emot massiva spoilers kommer min favorittrailer här.
Sonen är fjärde och avslutande boken i en serie av Lois Lowry.
Vi kastas tillbaka till den klaustrofobiska miljö där vi befann oss i Den utvalde, en på ytan perfekt värld. Vi möter en ny huvudperson, 14-åriga Claire, som har tilldelats rollen som barnaföderska men nu degraderats till att arbeta med fiskodling eftersom hennes första ”produkt” (en son) föddes med kejsarsnitt.
Claire kan inte glömma sitt barn och börjar ifrågasätta samhället hon lever i. Hon lyckas stjäla sig till stunder med sitt barn i hemlighet tills han en dag försvinner. Tillintetgjord av sorg inser Claire att hon inte kan stanna i samhället längre och ger sig av i en desperat kamp att försöka hitta sitt barn.
Och nu blir det varning för spoilers eftersom det är näst intill omöjligt att skriva om en avslutande bok utan att spoila de tidigare.
Ok, i första boken hittade vi huvudpersonen Jonas i samma dystopiska samhälle som Claire nu växer upp i. Ett samhälle där invånarna tar ett känslobedövande piller om dagen. Jonas lyckas rädda ett barn och flyr samhället. I andra boken träffade vi Kira. En flicka som lever i en annan del av samma värld som Jonas, men i ett samhälle där hat och ilska styr. Kira flyr tillsammans med pojken Matt och hamnar i samhället Jonas hjälpt till att bygga upp. Ett välkomnande kärleksfullt samhälle där alla är glada. Tills ondskan kommer i bok tre och människorna börjar bli giriga. För att få saker byter de bort delar av sig själv, empati till exempel, och samhället börjar återigen bli hatiskt. Av någon anledning är även skogen ond och Matt måste till slut slåss mot skogen för att rädda Kira. Och i den här sista boken kommer så småningom Claire också till det här samhället, där Jonas och hennes son finns. Men ondskan har återigen hittat hit och riskerar att rasera allt Jonas byggt upp.
Snyggt och prydligt kan man tycka. Icke alls. Jag har läst böckerna en i taget och liksom inte förstått vad författaren vill säga, men allt har pekat mot ett större sammanhang så jag har lydigt läst vidare. Och nu är det slut och det finns inget sammanhang. Inget. Det finns ingen poäng alls!
Det är som när man ser ett deckarmysterium i en film där största ledtråden är ena halvan av ett foto och bara man hittar den andra halvan så har man lösningen. Och sedan slutar filmen med att någon slarvat bort den andra halvan och typ, ja det var det gott folk. Sorry, men ni får ingen lösning. Lägg till några dussin lösa trådar som bara fortsätter hänga så fattar ni. Det finns inget sammanhang alls, bara tusen frågor som inte får något svar. Det är inte en pusselbit som saknas, det är halva jäkla pusslet. Och kvar sitter jag och undrar vad poängen med det hela var.
Slösa inte bort tiden som jag gjorde, läs något annat istället.
Darc Ages: Uppvaknandet, är första delen i en serie skriven av A.R.Yngve
David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.
Darc har alltså blivit nedfrusen i en kryotank under vår tid. Meningen var att han skulle väckas efter kanske 50 år eller så, men av olika orsaker går det 900 år innan någon hittar honom. Darc vaknar upp till en postapokalyptiskt, dystopisk värld där samhället gått både bakåt och framåt i utvecklingen.
Den nya medeltiden Darc vaknar upp i visar sig vara uppbyggd på rester av historien, där man sammanfogat de delar man hittat till både teknik och religion. Som ett pussel, fast man har satt ihop pusslet lite fel. Någonstans längs vägen har man missförstått de historiska lämningarna, vilket gjort att bland annat gamla popikoner har tolkats som gudar. Darc vaknar till exempel upp året 940 Aw Monro, enligt den nya tideräkningen …
Det här var riktigt underhållande läsning och boken tog slut alldeles för fort. Bara tanken är ju galet rolig, en framtid som på sätt och vis blivit helt fel på grund av att någon tolkat våra lämningar alldeles galet. Det får en att fundera lite över hur världen faktiskt ser ut, vad vi lägger vår tid och energi på. Och vid närmare eftertanke kanske den här felaktiga tolkningen ändå inte är helt konstig. Men det är underhållning det handlar om i slutändan. Läsglädje. Viss mån av eftertanke ja, men mest ägnade jag mig åt att sträckläsa och fnissa mig igenom läsningen. För den är konstig den här världen vi får. Blandningen av teknik som för oss inte finns ännu och samtidigt ett levnadssätt som för tankarna till medeltiden.
Kanske blir det lite mycket strider, men som ändå känns nödvändiga för att vi ska förstå skillnaden mellan den här nya framtiden och Darcs egen tid. Och kanske blir det lite väl heteronormativt och könsstereotypt där männen har makten och är de som strider, medan kvinnorna hålls i bakgrunden som smycken eller manipulerande intrigmakerskor. Och kanske är Darc inte alldeles sympatisk. Men det gör liksom inte så himla mycket. Jag gillar ändå Darc. Han anpassar sig till sitt nya öde och gör det bästa han kan av det. Ibland blinkar det även till av ickeheteronormativt och det kan vara värt en hel del. Ännu mer eftersom författaren själv lovat bot och bättring gällande detta i bok fyra.
Så summan av kardemumman är ändå att det här är riktigt underhållande. Kreativt, fartfyllt och aningen skruvat. Och alldeles för kort.
Första hösten: Blå gryning är skriven av E.P Uggla.
När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.
Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?
Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.
Jag gillar apokalypser. Jag blir därför extra glad när jag hittar apokalyps som faktiskt är riktigt bra. Som den här. Själva berättelsen känner vi igen. Femtonåriga Charly som befinner sig i Malmö försöker desperat ta sig hem till storasyster Lisen i Stockholm. Omständigheterna gör att de blir fler som slår följe och vi får följa gruppen på sin färd. Samtidigt kämpar Lisen för att ta reda på vad hotet egentligen består av. Att de små blå blommorna är orsak till apokalypsen står klart, men varför och hur?
Första hösten: blå gryning är en stark debut. Välskriven med en stark story och intressanta karaktärer. Bokens styrka är dock det vetenskapliga. Dels får vi något helt nytt och det märks även att författaren kan sin sak. Om författaren jobbar som forskare eller bara gjort sin research väldigt bra vet jag inte. Oavsett känns det verkligen som ett troligt scenario och vi får allt förklarat på ett sätt som ändå känns någorlunda begripligt för oss okunniga.
Det här är första boken i en serie och vissa saker får av naturliga skäl större plats på bekostnad av annat. Det är ett starkt driv från första sidan till sista. Vi får en solid bakgrund till katastrofen varvat med hemskheter och action. Det som får stå tillbaka lite här är karaktärerna. Vi får visserligen ganska klara grunder till varför de är och beter sig på ett visst sätt, men vi får inte lära känna dem på djupet. Framförallt Charly känns så driven och stark redan från början att jag trots hens unga ålder ändå aldrig tvivlar på att hen kommer klara det. Vilket på ett sätt är bra, men lite mer ångest i läsningen hade inte heller varit fel. Stort ( megastort ) plus dock till en huvudkaraktär som förefaller vara icke-binär. Ledsen om jag spoilade lite nu, men hur ska man hitta böcker med karaktärer som avviker från cisnormen om ingen talar om var de finns?
Bra läsning alltså. En komplex, spännande och trovärdig apokalyps som lyser starkt. Väldigt bra gjort och jag ser mycket fram emot nästa bok i serien.
bokhusets.com 