Dystopi – Sida 19

Dag 6 – Bok jag trodde jag skulle avsky men…

Fråga dag 6 – Bok jag trodde jag skulle hata, men älskade istället?

Hungerspelen. Jag skulle åka till Sverige med båten och glömde böckerna jag hade med som reseläsning i bilen. Och eftersom man låser bildäcket under resan så blev jag tvungen att köpa en i kafeterian. Begreppet dystopi var helt okänt för mig då, likaså att det fanns något som kallades YA eller crossover. Det enda jag visste om Hungerspelen var det jag hade läst i tidningen, att åldersgränsen för filmen var för låg eftersom det handlade om ungdomar som dödar varandra. Men utbudet i kafeterian var uselt, så jag tänkte att en resa med dålig bok borde jag väl ändå klara. Sedan kan jag ju köpa nytt i sthlm. Så jag köpte den och började läsa…

När jag några timmar senare var framme i sthlm gick jag raka vägen till Pocketshop och köpte Fatta eld samt Revolt också. Och efter det blev jag stammis på ungdomsavdelningen på biblioteket. Tänk att en hel genre kan gömma sig så där bakom ens fördomar, och vilken skattkista jag hittade när jag väl upptäckte den.

Recensioner finns det gott om gällande den här trilogin, så jag tar ett kortare omdöme bara. Om jag ska nämna något så är det väl funderingen varför man gjorde en trilogi, för den sista boken är rätt tråkig tycker jag. Hungerspelen är jättebra, Fatta eld är ännu bättre, men Revolt förstår jag inte varför den finns. Den känns krystad, som att författaren fått order om att skriva en tredje bok i något som från början bara var tänkt som två. Möjligen är det för att jag tycker det är tråkigt och krångligt att läsa om krig. Collins har såklart haft en helt tydlig bild om vad hon menar när någon anfaller från öster, en kommer från andra porten till vänster, samtidigt som den tredje gruppen attackerar västra flanken. Jag ser det inte. Det blir bara rörigt och eftersom en stor del av sista boken består av sånt så gillade jag det inte. Däremot får hon ändå till ett bra slut på serien. Till skillnad mot de första böckerna så tror jag den här gör sig bättre som film än bok, så jag ser ändå fram emot filmen.

Trilogin som helhet får 4/5 i betyg.

…och Kyria tystnade – Maskinblod 3

Maskinblod 3 innehåller nya noveller av några av Sveriges mest spännande science fiction- och fantastikförfattare. Dessutom ingår en kortroman av Caroline L Jensen samt en äldre svensk sf-historia.

Eftersom boken innehåller flera berättelser av olika författare, tänkte jag dela upp mina omdömen för några få i taget. Jag börjar med Caroline L. Jensens kortroman …och Kyria tystnade

Kyria och Teno bor i en skapad kupolvärld där de som inte följer reglerna blir utstötta och hamnar på utsidan av kupolen. Kyria är en upprorisk själ och har svårt att anpassa sig till kupolens regler och till ett helt liv på insidan. Hon vill veta vad som finns utanför. Hon vill ha sin fria vilja att skapa ett eget liv, inte behöva forma sig själv efter Alliansens regler. Teno är redan formad och arbetar som forskare åt Alliansen, ändå lyssnar han till Kyrias fantastiska upproriska visioner och berättelser, med ögon lysande av kärlek, beredd att göra allt för henne. Tills Teno tvingas göra ett val mellan sin kärlek till vetenskapen och kärleken till Kyria.

Språket är vackert och flytande, gestaltningen är fantastisk och jag förstår inte hur Caroline lyckas få allt så tydligt berättat med så lite text. Det etiska dilemmat de ställs inför är trovärdigt och inte helt olikt en del av vår tids etiska problematik. Hur mycket är man beredd att offra i kampen om överlevnad? Är den enskilda individen försumbar i en större teoretisk kamp för mänskligheten?

Jag älskar berättelsen om Kyria och Teno. Två vänner på var sida om etiken i ett framtida dystopiskt samhälle och jag blev så glad när jag insåg att det var en kortroman istället för en novell, men samtidigt så ledsen över att det var en kortroman och inte en hel bok.

Tack till Affront för recensionsex.

Kaostrilogin – Patrick Ness

Kaostrilogin – skriven av Patrick Ness

Tänk dig att du är den enda pojken i en stad med enbart män och att du kan höra allt de tänker. Och tänk dig att de kan höra allting du tänker. Föreställ dig att du inte passar in i deras planer …

Todd är den enda pojken i en stad med enbart män. Sedan nybyggarna drabbades av ett virus kan Todd höra alla de andra männens tankar och de kan höra hans. Bruset från deras tankar och känslor finns där hela tiden.
Om en månad ska Todd fira sin trettonde födelsedag och ta steget in i vuxenvärlden.
Men i männens tankar kan Todd ana att de försöker dölja något för honom. Något som är så fruktansvärt att Todd tvingas fly med endast sin hund som sällskap.
Förföljd av stadens borgmästare och hans armé springer Todd och hans hund ut i skogen. Och plötsligt stöter de på en helt tyst och annorlunda varelse – en flicka.
Vem är hon och varför dog inte hon av det virus som tog livet av alla de andra kvinnorna i den Nya världen?

När Todd en dag märker ett hål i bruset, något som är utan brus, går det inte att hålla hemligt för resten av byn. Informationen om frånvaron av brus sipprar igenom hans eget brus och Todds liv är plötsligt i fara. Han skickas iväg av sin fosterfar Ben, som ger Todd hans mammas dagbok. Todd får även veta att frånvaron av kvinnor i byn beror på att männen mördade dem eftersom de var utan brus, precis som männen utplånade ursprungsbefolkningen Utangerna i Det stora kriget. Jagad flyr Todd ut i skogen där han möter Viola. Hon är den första flicka Todd någonsin sett och den första utan brus han mött. Tillsammans flyr de för att försöka undkomma männen från Prentisstown som jagar dem.

Så lyder beskrivningen av första boken Tystnaden i Bruset. Boken anges som lättläst från 14 år och det kan nog stämma. Visserligen är den så pass lättläst att en yngre kan läsa, men då böckerna blir väldigt råa efterhand är nog 14 år en bättre utgångsålder. Ness har använt ett för mig unikt grepp när han skrivit boken. Dels hörs bruset igenom berättelsen på vissa sidor. Vissa sidor är fullklottrade med ord, tankar och meningar som läcker ur huvudet på männen och samlas till ett brus. Ibland blir bruset så överväldigande att det tar över hela sidan i boken. Det är inte störande som man kan tro, utan ger en för mig väldigt tydlig bild av hur bruset kan kännas. Ungefär som när Stephanie Meyer i serien Twilight lät Bella sörja sig igenom tre månader som visades med tre helt tomma sidor. Dels skriver Ness Todds dialoger så som Todd pratar, ”jag vill inte följa mä” till exempel. Det kändes ganska barnsligt i början, men man vänjer sig fort och den unika dialogen samt bruset känns nödvändigt. De som kommer från gamla Jorden pratar normalt, medan Todd som är född i Prentisstown pratar som han gör, som en konsekvens av hur livet blivit där för nybyggarna.

Jag kommer fortsätta prata om trilogin som helhet så vill du inte läsa eventuella spoilers från Cirkeln och Pilen samt De brinnande knivarna , sluta läs här.

Todd och Viola upptäcker så småningom att det finns både andra byar och städer på planeten och de försöker ta sig till den största av dem. Det visar sig också att inte alla kvinnor blivit mördade utan att många flytt och bor i någorlunda fred tillsammans med männen. När de slutligen kommer till den största byn Haven bryter krig ut mellan kvinnorna och männen, ett krig uppmuntrat av borgmästare Prentiss. Viola blir tvungen att välja och ställer sig på kvinnornas sida. Todd som inte litar på borgmästaren blir tvungen att ändå välja hans sida, när det visar sig att Utangerna inte är så utrotade som man trodde. De är fler än någonsin och de är ute efter hämnd. Från varsitt håll kämpar Todd och Viola mot samma mål. Att skapa fred mellan kvinnor, män och ursprungsbefolkningen Utangerna. Det blir svårare än de trott när Todd blir mer och mer påverkad av borgmästare Prentiss och till slut inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger.

Den stora frågan i boken är vem som är ond, vem har fel och vem ljuger? Hur vet man vem som ljuger och vem som tror att den talar sanning. Det blir så många turer i frågan till slut att man tröttnar. Det blir tjatigt och sista boken skummade jag faktiskt bara igenom. Ändå tycker jag serien som helhet är bra och läsvärd, framförallt för ungdomar.

Betyg blir 3/5

Mazerunner – I dödens labyrint

Mazerunner – I dödens labyrint, första boken i en serie skriven av James Dashner.

Beskrivning från Adlibris:

När Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt.
På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute ?

Den här gillade jag! En riktigt bra ungdomsbok med bra driv och spännande berättelse. Den riktar sig till ungdomar 12-15 men jag tycker nog den hade passat unga vuxna bättre. Förhoppningsvis lockar det dramatiska omslaget tillräckligt för att inte åldersgränsen ska skrämma bort de äldre. För det här är en bok som kan tilltala många läsare i olika åldrar.

Thomas kommer till Gläntan som omges av labyrinten. Han möts av gläntingar, pojkar som precis som Thomas kommit dit via hissschaktet utan att minnas mer än vad de heter. Inget vet varför de är där, men alla vet vad som förväntas. Att hitta en väg ut ur labyrinten.

Den har sina språkliga små bekymmer. James Dashner gillar uppenbarligen uttrycket ”Bra där” väldigt mycket. Så pass att det under ett kapitel förekommer från flera olika karaktärer ett flertal gånger. Ibland underskattar han även sin läsare genom att förklara för mycket. Efter en väldigt jobbig händelse står det ”Thomas blev nedslagen”. Ja, man tenderar att bli lite ledsen när saker och ting går åt helvete. Det behöver liksom inte förklaras, man får lita på att läsaren förstår det.

Men det gör inget. Berättelsen i sig är tillräckligt spännande och drivande för att språkliga bekymmer inte spelar någon större roll. Jag gillar även att det inte finns någon direkt kärlekshistoria här, allt är fokuserat på överlevnad och att lista ut labyrinten.

Karaktärerna är bra. Några träder fram och andra förblir lite suddiga. Thomas är bra, han agerar utan att tänka för att göra det som är rätt. Jag är lite trött på karaktärer som velar hit och dit, så det är uppfriskande med någon som bara gör. Jag ser mycket fram emot att se filmen.

Betyg blir 4 / 5 stjärnor.

Legend

Legend är första boken i en trilogi skriven av Marie Lu.

Beskrivning från Adlibris:

Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar
June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.
Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Day och hans vän Tess lever på gatan och gör regelbundet räder för att förse Days familj med mat och mediciner. När Days familj en dag får ett överstruket kryss målat på sin ytterdörr, ett tecken för att det finns pest i huset, riskerar han mer än någonsin för att stjäla vaccin. I samband med detta blir han anklagad för att ha mördat soldaten Metias, Junes bror. June får i uppdrag att jaga Day när han blir anklagad för Metias död. Hon svär att Day en gång ska få betala för mordet på hennes bror och tvekar inte att ge sig in i slummen undercover för att hitta Day. När de möts kommer de naturligtvis underfund med att allt inte är enkelt som de trodde. Är Republiken inte det goda som June alltid har trott, vilka är Patrioterna och ljuer man om kriget mot Kolonierna, och framförallt, kan de lita på varandra?

June och Day. Herregud vad jag gillar dem, speciellt Day. Han är nog min favoritkaraktär i alla dessa dystopiska böcker jag slukat sista året. Fast det stör mig att de bara ska vara femton år, för det är inte trovärdigt. Precis som det inte är helt trovärdigt att Tris i Divergent bara är sexton. Men det glömmer man efter ett tag, så i mitt huvud är de nog snarare unga vuxna istället. Boken berättas ur bådas perspektiv och jag tycker det är tydligt vem som berättar eftersom de har så olika syn på samhället. Båda är smarta och starka men Day sticker ut lite med ett djup som jag tycker June saknar.

Jag gillar Legend, men serien blir faktiskt ännu bättre i uppföljaren så jag hoppas inte slutet gör mig besviken. Det har ju tyvärr hänt ett par gånger i sommar när jag plöjt trilogier.

Betyg 3,5 / 5

Läsning för kommande sensommarkvällar

Jag shoppade loss lite för mycket i bokhandeln häromdagen. Fem böcker senare och aningen fattigare gick jag ut med ett leende på läpparna. Några av dem och andra berättelser som väntar på att bli lästa närmast är:

Maze runner har jag precis läst så omdöme kommer snart. Tycker det är lite låg åldersgräns på den bara, unga vuxna skulle ha passat bättre. Stjärnklart är jag otroligt nyfiken på. Den har jag inte än men snart hoppas jag. Kul med svenska författare som kliver utanför deckarbubblan de flesta bokhandlarna befinner sig i. Inget illa om deckare, men det kan bli lite mycket när hylla upp och hylla ner innehåller samma genre. Därför ser jag även fram mot Solviken. Och naturligtvis Himmelstrand skriven av en av mina favoritförfattare. Jag listade mina toppfem en gång och då fanns John Ajvides Människohamn naturligtvis med. Det är svårt att lista favoritböcker men den boken är en upplevelse på en helt annan nivå än de flesta andra böcker. Fantastisk bok.

Det sägs ju att även boken Förr eller senare exploderar jag ska vara fantastisk. Nu har jag tyvärr en liten ovana att inte bli lika exalterad som den stora massan när det gäller hypade böcker, men jag hoppas på den här. Titelöversättningen är dock en katastrof. Hur kan man översätta The fault in our stars till Förr eller senare exploderar jag? Obegripligt.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: