Dystopi – Sida 18

Champion – bästa dystopin!

Champion är den avslutande delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.
June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.
Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?
Den sista striden är här.

Day är döende och June är preseskandidat åt Elektorn. Day sade ju adjö till June utan att berätta om sin vacklande hälsa i den förra boken, men när kriget hotar och Republiken återigen sätter sitt hopp till Day blir det omöjligt att dölja hans sjukdom. Day blir allt svagare och minnet börjar bli påverkat. Kommer Day överleva tillräckligt länge för att rädda de han älskar och kan han älska June fullt ut trots deras trasiga historia?

Som jag har längtat och fasat för den här sista boken. En serie är ju egentligen bara så bra som den sista boken tillåter den att vara. Och oj vad det här är bra. Marie Lu är konsekvent med sina karaktärer. June och Day fortsätter vara precis lika kapabla som tidigare. De är precis lika starka, egensinniga, sårbara och kompetenta som i de andra två böckerna. Det händer nog inte en enda gång i hela serien att jag sitter och irriterar mig för att karakärerna gör korkade saker. Visst fattar de emellanåt fel beslut och handlingarna kanske inte blir så som man vill, men det är inget velande. Inga idiotiska grejer utan sådant som man ändå kan förstå. Världsbygget Marie Lu uppvisar i Champion är dessutom genialt. Hennes Antarktis skulle gärna få vara underlag för en helt egen serie. Trilogin håller. Nästan hela vägen. För det finns en liten detalj som stör mig, men den kan jag tyvärr inte ta upp utan att spoila. Det finns dock ett hål i slutet som stör mig och saknar trovärdighet. Men det är en petitess i sammanhanget. När jag trodde att det inte kunde bli mer spännande skruvar Marie Lu åt det ännu ett varv, och när det inte var så många sidor kvar hade jag ingen aning om hur det här faktiskt kommer sluta. Och slutet som väl blir hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag tokälskar Champion. Det är helt enkelt den bästa dystopitrilogin av dem alla.

Betyg 5/5

Tack till Modernista för recensionexemplar.

Prodigy – dystopi

Prodigy är andra delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Jag har ju precis fått hem sista delen, Champion, och innan jag börjar läsa den var jag tvungen att läsa om den här eftersom det var ett tag sen. När man läser om en bok är det inte alltid man har samma uppfattning som första gången så jag var lite orolig, var den lika bra som jag kom ihåg? Ja, det var den. Jag gillade Legend men älskar den här. June och Day ger sig i lag med Patrioterna där ledaren Razor ger dem ett ultimatum. De hjälper till om Day mördar Elektorn. Då den gamla Elektorn dött är det hans son Anden som ska mördas. Day som alltid varit ute efter hämnd men aldrig velat mörda tänker om och ser äntligen en chans att ställa saker och ting till rätta. Dessutom letar han fortfarande efter sin lillebror Eden som är tillfångatagen som försökskanin för pestexperimenten. June går tillbaka till Republiken och är den som ska fånga Elektorn Anden i fällan. Men naturligtvis är det inte så enkelt som de tror. Kan de lita på Razor och om det visar sig att de har fel, hur ska hon få fram ett meddelande till Day som befinner sig med Patrioterna?

Spännande hela vägen ut. Dessutom älskar jag karaktärerna, speciellt Day. Det är så skönt att för en gångs skull ha se huvudpersoner som är kapabla. Som inte gör alla idiotiska misstag man alltid sitter och svär över. Som inte kletar in sig i om och men eller kanske. June och Day kämpar vidare för det de tror är rätt. De är handlingskraftiga, de låter inte kärleken komma emellan besluten och de är så starka och kompetenta att jag faller totalt. June kämpar fortfarande med sig själv och klassskillnaderna mellan henne och Day. Hon är dessutom lite mer hårdhudad och känslorna kommer inte riktigt fram. Det gör det enkelt att hålla isär de bådas berättarperspektiv eftersom Day är tvärtom. Han är stark, kompetent och envis. Men även livrädd, mjuk och sårbar. Trots detta tvekar han inte när det är dags. De försöker båda lita på varandra och när de har bestämt sig för något så tvekar de inte utan handlar. Jag älskar det. Jag har sett att åsikterna går isär gällande slutet, men jag tycker slutet är väldigt bra. Beroende på hur det fortsätter förstås…

Jag börjar läsa Champion den här veckan och jag hoppas så mycket på en trilogi som håller hela vägen. Det skulle vara trevligt för en gångs skull.

Betyg blir helt klart 5/5

Sveket – Dystopi

Sveket är första delen i en planerad trilogi av Ursula Poznanski.

Vad gör du när ditt liv vänds ut och in? När ditt skyddade liv i sfären tar slut för att du hör ditt namn räknas upp bland de som måste dödas. De
som ska dödas för att en konspiration hotar hela sfärsystemet. En konspiration du aldrig hört talas om.
Världen i sfärerna är perfekt och rättvis. Ria och de andra studenterna arbetar disciplinerat för att vidareutveckla denna värld och för att förbättra för klanerna som lever utanför i kyla och svält.
Det tror de i alla fall.
När Ria tillsammans med fem andra studenter beskylls för att vara del i en konspiration faller deras värld i bitar. De flyr, svikna, förföljda och utlämnade åt ödet. Utanför sfärerna hotas deras liv inte bara av kyla, svält och illasinnade klaner, utan även av sfärernas verkställare. Varför är det så viktigt att de dör?

Ria växer upp i sfärerna, ett skapat samhälle efter att världen fallit samman. När världen gick under fick människorna ett val, att flytta in i sfärerna eller stanna kvar utanför. Många generationer har kommit och gått sedan dess och Ria är född i sfärsamhället. Ett samhälle där man ska prestera, där man säger sig kämpa för att göra jorden beboelig för alla igen. Ria är rankad som nr 7 av studenterna och hennes specialitet är att läsa människor. Hon är expert på ansiktsuttryck, tonfall och kroppsspråk och meningen är att hon i framtiden ska medla mellan människorna på insidan och de som fortfarande befinner sig på utsidan. Precis som alla andra inne i sfären växer Ria upp med sagor om människorna på utsidan. Att de är ociviliserade, mordiska, och i vissa fall kannibaler. När Ria en dag råkar höra ett samtal mellan rektorn för hennes sfär och en främling inser hon att man misstänker en konspiration bland studenterna. Ria står med på listan och straffet för förräderi är döden. Tillsammans med de andra på listan lyckas hon fly från sfären och hamnar på utsidan. Väl på utsidan möter de en grupp människor och upptäcker att det de fått lära sig i sfärerna om världen inte är hela sanningen.

Boken är bra och välskriven. Intrigen är spännande då Ria och hennes följeslagare är jagade av alla, såväl sina egna från sfärerna som av människorna utanför. Dessutom verkar det som att en i gruppen är en förrädare och hotar att avslöja dem alla. Åldern är satt till 12-15 år vilket jag tycker är alldeles för snävt, unga vuxna hade passat bättre. Det är bra dystopi som påminner mer om boken I dina ögon av Stephanie Meyer, än till exempel Divergent eller Hungerspelen. Tyvärr får man reda på för lite om kriget mellan de innanför sfärerna och de utanför. De innanför har uppenbarligen ljugit om kriget, men mycket mer än så får man inte veta. Med tanke på att boken är tjock ( 430 sidor ) borde man få veta mer. Dessutom är det inte direkt någon kärlekshistoria i boken, och utan varken information eller känslor så är den lite onödigt lång. Inte för att kärlekshistorier är ett måste, men det hade tillfört en extra substans som jag känner saknas. Ria har någon slags relation med Aureljo, men de känns mer som vänner som ibland råkar kyssa varandra. Förmodligen blir det någon slags triangelgrej i andra boken, men än så länge känns karaktärerna och deras inbördes relationer rätt platta. Jag gissar att bok nr 2 faktiskt kommer bli bättre. Boken är ändå bra och absolut läsvärd för alla som gillar dystopier.

Tack till Opal för recensionsex.

Mer Maskinblod 3 – Att hitta en guldklimp

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad. Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.

Uglies – En dystopitrilogi

Uglies, Pretties och Specials är en trilogi skriven av Scott Westerfeld.

I en värld där alla är extremt vackra, är det normala fult!
Tally kan knappt vänta till sin sextonde födelsedag då hon blir Vacker. Sexton är när förändringen sker – från motbjudande Ful till otroligt attraktivt Vacker. Den dag då man åker som i en katapult rakt in i det högteknologiska paradiset i stadens centrum där ens enda uppgift är att ha superkul! Om bara några veckor fyller Tally sexton …
Men Tallys nya vän Shay är inte helt säker på att hon vill bli Vacker. Hon vill hellre försöka leva utanför staden. Myndigheterna erbjuder Tally det värsta tänkbara valet hon kan tänka sig: Hitta sin vän och förråda henne, eller aldrig blir Vacker. Tallys val förändrar hennes syn på världen för alltid.

I ”Ful” möter George Orwells ”1984” John Marsdens ”Imorgon när kriget kom!”. ”Ful” är en uppslukande äventyrsroman om kärlek, miljöförstöring, skönhetsoperationer, normalitet och politisk passivitet. Den ställer på allvar frågan: Vill du att det här ska bli mänsklighetens framtid?

Jag hade någonstans noterat att det fanns en dystopitrilogi som hette Uglies, så när jag sprang på den svenska versionen på biblioteket häromdagen lånade jag hela serien. Man blir tyvärr förskräckt när man slår upp boken och attackeras av ord som Snyggingstaden där alla är opererade snyggingar, och Fulingstaden där de som inte är omgjorda än bor. Sidorna vimlar av orden snygg och ful, snygging och fuling, gammelsnygging och medelsnygging. Så det kändes rätt hopplöst först. Men eftersom jag inte direkt kände för att läsa något annat, så fortsatte jag och det är jag glad för. För om man orkar se bakom alla töntiga uttryck så finns det faktiskt en bra story gömd. Westerfeld lyckas dessutom hålla den intressant både i tvåan och trean.

Huvudkaraktären Tally Youngblood ( bara namnet gillar man ju direkt ) väntar desperat på att bli omgjord när hon mot sin vilja hamnar i Smoke, ett samhälle där de upproriska samlas. De som tror på individualitet och kämpar mot regimens kontroll av människorna. Tally är precis som alla andra hjärntvättad till att tro att allt löser sig bara man blir omgjord ( tänk om Westerfeld använt ett sådant ord istället för snygging! ), att det är drömmen och att livet därefter bara är en lång fest. När det så småningom visar sig att myndigheterna ljuger och manipulerar med de omgjordas hjärnor, börjar hon för första gången tänka själv. Men att alltid välja och göra rätt är tyvärr inte så lätt som hon tror.

Jag gillade den här trilogin. Storyn är bra, om än lite lam ibland och alltför insnöad på fulingar och snyggingar, men som helhet tror jag att ungdomar verkligen kan tycka om den här. Intrigerna håller och karaktärerna är inte lika förutsägbara som i många andra ungdomsböcker. Tally är tuff, hon gör det som måste göras. Och även om hennes val inte alltid är så smarta, av självklara skäl, så blir hon en hjältinna man hejar på.

Böckerna verkar svåra att hitta på svenska, men finns på biblioteket eller kan köpas på engelska.

De vassa tändernas skog

De vassa tändernas skog är första delen i en trilogi skriven av Carrie Ryan.

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt. Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet och det som kan finnas där, om havet som hon bara hört talas om och en gång sett på ett foto.

En dag bryter sig de oheliga igenom stängslet. På några
minuter utplånas stora delar av byn och Mary flyr ut i skogen. Kampen för att överleva har börjat och snart måste Mary göra viktiga val – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. Vad finns egentligen på andra sidan av den fruktansvärda skogen?

När Mary får reda på att Systerskapet har hemligheter, att det kanske finns något mer bortom skogen, driver nyfikenheten och längtan efter mer att försöka ta reda på sanningen. Mary brottas med sin längtan bort och sin kärlek till Travis. Travis är dock tingad av hennes bästa vän, medan hon själv är bortlovad till Harry, Travis bror. När de oheliga tränger igenom flyr Mary och de andra ut i skogen i kampen att överleva.

Tyvärr låter det hela mer spännande än det faktiskt är. Jag gillar zombies och har suktat efter den här boken länge, men blev riktigt besviken. Själva storyn hade kunnat bli riktigt bra med en annan huvudkaraktär. Mary är helt hopplös.

Utdrag ur boken:

Det enda jag förmår tänka på är att jag kan känna Travis doft som dröjer kvar på hennes hand, och det blir nästan min undergång.

Sedan går han, och jag blir eskorterad tillbaka till mitt rum där jag faller ihop och gråter. Jag sliter mitt hår och hamrar på mina ben med knytnävarna och kastar mig på golvet framför den falnande brasan.

Inför de orden är jag förlorad. Jag springer, snubblar på min tunika, kryper och kravlar mig fram över marken tills jag är hos honom, flämtande, mina händer på hans bröst.

Jag ställer mig upp, glömmer lugnet och lyckan jag nyss känder och snubblar nerför kullen, snavar över rötter och stenar men bryr mig inte om det.

Ni ser ju, bara drama. Varannan sida snubblar eller kryper hon fram. Jag ser henne framför mig som ett känslomässigt vrak som snubblar, krälar och kryper fram medan snoret rinner, tårarna sprutar och hon vrålar Traaaavis, Traaaaaaavis! För det är det enda hon bryr sig om. Alla dör runt henne och hon snubblar fram vrålande Travis namn. Zombies jagar henne och det enda hon kan tänka på är hur svimfärdig hon blir av åtrå till Travis. Jag har lust att skrika tillbaka till henne att, ”skärp dig för helvete!”. Men det gör hon inte och jag orkar bara inte. Att jag läste klart var inte för att jag var ett dugg intresserad av vad som faktiskt hände Mary, utan för att få reda på mer om zombiesarna. Vilket jag inte fick. Så möjligen att jag irriterar mig igenom nästa bok också. Har jag tur så har nervvraket Mary sansat sig lite.

Betyget blir tyvärr bara 2 / 5

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: