Dystopi – Sida 15

Oryx & Crake

Oryx & Crake är första delen i en trilogi skriven av Margaret Atwood.

Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?

Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.

Världen har gått under och Snöman är ensam kvar. Snöman, som tidigare hette Jimmy, vandrar i tankarna mellan då och nu. Samtidigt som vi bitvis får veta historien bakom apokalypsen blir Snöman i den nya världen Jesus och Muhammed, en ny profet som ensam och förvirrad försöker skapa ordning ur det kaos Oryx och Crake skapade.

Jag vet, det låter förvirrande men det är det inte. Snöman är förvisso förvirrad och hans berättelse tar oss på irrvägar ibland, men berättelsen är ändå glasklar. Författaren presenterar en fasansfull värld där människan tagit allt steget för långt och mänskligheten är fullständigt depraverad. Allt är dömt att gå åt helvete. Samtidigt gör hon om hela skapelseberättelsen. Hur Bibeln och Koranen hade kunnat se ut om de skrivits efter en apokalyps idag. Hur vi människor så desperat behöver någon slags mening med livet att vi klamrar oss fast vid även de uslaste av lögner.

Atwood serverar samhällskritik, religionskritik och kritik mot oss. Människan. För att vi är så jävla lättlurade och för att allt just därför troligen kommer gå åt helvete. Hon gör det också med så rakbladsvass och nattsvart humor att det ändå blir uthärdligt. Man har till och med ganska roligt på vägen till helvetet. Ett mästerverk.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

De dödas strand – zombieapokalyps

De dödas strand är andra delen i en trilogi om De vassa tändernas skog skriven av Carrie Ryan.

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjesparken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

Man kan väl inte ens med bästa vilja säga att jag tyckte om första boken, De vassa tändernas skog. För mycket drama och för mycket våp i den stackars Mary för min smak. Många tyckte ändå jag skulle fortsätta läsa eftersom böckerna blir bättre, så jag tog dem på orden. Och det blir faktiskt bättre.

Gabry är inget våp. Hon är däremot rädd för nästan allting och vill därför helst stanna kvar i sin lilla by för alltid, i sin lilla kokong av falsk trygghet. Hon gör fel efter fel. Ibland bara för att hon tänker fel, men oftast för att hennes feghet får henne att stå tillbaka. Gabry är nästan en antihjältinna i sin feghet. Ändå är den här boken bättre. Gabry kravlar inte snörvlande och snorande efter pojkar. Hon smälter inte och går sönder så fort någon tittar på henne. Det är alltså en stor skillnad. Även om jag har lust att skrika åt henne också ibland kan jag förstå rädslan. Den är mänsklig. Författaren använder fortfarande ett ganska mustigt språk. Det är fortfarande dramatiskt och känslosamt men på en acceptabel nivå.

Dessutom blir jag ordentligt överraskad när jag förstår vem Gabry är, något som ökar upp mitt intresse för den tredje och sista delen enormt. Syftet med dessa antihjältinnor blir dessutom mer tydligt, och att det är ett medvetet grepp får mig även att omvärdera den första boken. Jag tycker fortfarande inte om den, men som helhet verkar trilogin väl värd sin andra chans.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Postapokalyptiskt Sverige – Enklaven

Enklaven är skriven av Mattias Engström.

Året är 2196. Miljöförstöring och ekonomisk kollaps har förändrat världen. Sverige är endast beboeligt i de södra delarna, dit inlandsisen ännu inte nått. De som inte tillhör den styrande eliten tvingas kämpa för sina liv i flyktingläger, där människovärde är ett relativt begrepp och rättsstaten sedan länge förlorat all kontroll.

Enklaven är den enda utomstående betraktaren till samhällets förfall. En organisation som verkar i avskildhet – utanför statens gränser och bortom dess inflytande. I en bräcklig symbios med inrikesförsvaret banar Enklaven sin väg framåt i ett försök att erbjuda mänskligheten en sista chans till räddning.
Plötsligt växer ett oväntat hot fram, något som för alltid kan förändra balansen i världen.

Fyra vänner väljs ut för ett uppdrag som kastar dem ut i den hotfulla omvärlden, på en resa över havet, mot ett osäkert öde. Av de fyra är det bara en som känner till det sanna målet – och den fruktansvärda konsekvensen av ett misslyckande.

Enklaven hittar en signal som verkar komma från en del av organisationen som alla trodde var borta sedan länge. De fyra huvudkaraktärerna är Tinna, Amanda, Jacob och David som blir utvalda att ta sig från Sverige till Kanada, för att ta reda på om denna förhatliga och fruktade del av organisationen trots allt fortfarande lever.

Jag hade aldrig kunnat gissa att det här är en debutroman. Den är en av de nominerade till Selmapriset och jag förstår varför. Enklaven är en otroligt välskriven postapokalyptisk berättelse som utspelar sig i en värld som drabbats både av en miljökatastrof och ekonomisk kollaps. Språket flyter väldigt fint och jag tvivlar inte på den framtida värld som presenteras. Författaren har fått fram ett varierat persongalleri med karaktärer där några har en historia som bokstavligt talat fick mig att gråta som ett barn när de berättades. Ändå är karaktärerna ganska hårda. De har av naturliga skäl blivit hårdhudade för att överleva i en kall och krympande värld. Ändå hade jag önskat lite mer värme, en öppning för lite mer känslor hos några av dem.

Det här är ingen lätt bok. Kunskapen hos författaren verkar helt genuin och troligen är det därför terminologin ibland blir lite väl invecklad för oss okunniga. Jag har även svårt för tidshoppen som är i början av boken. Tiden växlar från sida till sida och vi kastas mellan dagar, veckor och år. Författaren gör visserligen tidshoppen skickligt, men jag måste hela tiden stanna till i läsandet och kontrollera vilken dag som berättas vilket stör läsupplevelsen. Det här tar slut efter cirka 80 sidor och det är där min läsupplevelse börjar.

Jag tyckte mycket om den här boken även om det som sagt inte är en lätt bok. Den kräver koncentration och uppmärksamhet, men drivet är så bra att jag ändå sträckläste sista halvan av boken. Det här är första delen i en serie och jag kommer hänga på låset när nästa bok kommer till bokhandeln.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till författaren för recensionsexemplar.

Augustprisets lillasyster

Det har ju stiftats ett nytt litteraturpris. Augustprisets lillasyster, nämligen Selmapriset. Det blir ju vanligare och vanligare idag att ge ut boken själv. Vissa gör det efter refuseringar av de större förlagen men många väljer faktiskt själva egenutgivning. Man har bättre kontroll och blir sin egen chef så att säga. Jag tycker därför det är jättekul att man uppmärksammar även egenutgivning och hur det har gått till kan man läsa här.

18 böcker av 200 har nominerats och en av de nominerade ligger faktiskt i min väska just nu. Dystopin Enklaven av Mattias Engström. Full recension kommer snart och tills dess kan ni gotta er i den här spännande trailern,

Bokbloggsjerka – Heta tips, dystopi och skräck!

Äntligen bokbloggsjerka igen men tyvärr har jag faktiskt inget att komma med riktigt i veckans fråga som är,

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Vi har påbörjat några serier men inte fortsatt titta av olika anledningar. En var Under the dome. Det är så många onda människor att man blir alldeles matt. Och inte onda på det djävulska sättet, utan bara hemska människor som är korkade, maktgalna och fruktansvärda. Jag orkar inte med så mycket dumhet tyvärr. Så jag tipsar om två kommande böcker istället om det är ok.

Jag fick nämligen förmånen att under hösten läsa ett manus av Anna Jakobsson Lund. Ett manus som nu är en färdig bok och ges ut den 6e mars. Jag hade innan läst en novell av författaren, en novell som jag älskade och skrev så här om,

Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia

Därför var det inte svårt att tacka ja till förhandsläsningen av manuset till Tredje Principen. Full recension kommer naturligtvis i samband med utgivning men det är en härlig dystopi, en smart dystopi där jag faktiskt tror på världen som skapats. Hett hett tips med andra ord.

Det andra tipset är en chansning och baseras enbart på en opublicerad novell jag råkade snubbla över före jul. Författaren heter Johan Ring och han skriver skräck. Novellen jag läste heter Rent-a-claus. En riktigt bra novell med levande karaktärer och fantastisk gestaltning. Den handlar om en man som hittar ett erbjudande om att hyra en tomte till julafton så han själv slipper låtsas gå ut och köpa en tidning. Man får veta att han som barn hade närmast en fobi för tomtar. En fobi som späddes på av storebror som berättade en ruskig spökhistoria om Skumtomten. Inte en sådan godistomte, utan en skum tomte. Som vuxen har han övervunnit sin fobi men när den inhyrda tomten väl dyker upp blir skräcken sann. Varför novellen är opublicerad vet jag inte för den förtjänar att ges ut. Novellen var dock så otroligt bra att jag vågar mig på att tipsa om Johan Rings kommande debutroman Fyra minuter som ges ut i april. Jag vet inte exakt datum men lär återkomma.

OBS! Är du känslig så titta inte nu, men precis så här föreställde jag mig Johans Rings Skumtomte,

Otopia

Otopia är skriven av Per Nilsson.

– En sak förstår jag inte. Du som bodde i paradiset, Miqi. Du som var med att bygga den nya världen. Vad gör du här då, alldeles ensam?

Miqi lever i Otopia, hon är med och bygger den nya världen. En rättvis värld utan egendom, utan pengar, utan våld och kriminalitet. Alla delar på det arbete som behöver göras, alla barn är allas. Och alla kan välja att dö utan lidande. Eftersom alla vet vad som ledde fram till de stora katastroferna som utplånade resten av mänskligheten, så förstår alla att man måste följa Reglerna. Men Miqi möter en hon inte borde möta. Och hon ställer de förbjudna frågorna: Finns det en mur runt paradiset? Och vad finns i så fall på andra sidan muren?

Den här boken lämnade mig tyvärr rätt oberörd. Språket är det trevligaste, kort och avskalat känns det på något sätt äkta. Miqi som blir mer och mer paranoid och ifrågasätter allt hon tills nu aldrig ens funderat på, känns levande och handlingen är intressant. Ändå förstår jag inte riktigt vad författaren vill säga, det är för många frågetecken. Samhället ska vara lika, alla ska arbeta och bidra på ett jämställt sätt. Ändå finns det Tjänare som är till för att tjäna. De är samtidigt lite upphöjt mystiska. Hur eller varför får man dock aldrig reda på. Man ska växa upp utan syskon och föräldrar för att alla barn på något sätt ska vara allas. Typ, det krävs en by för att uppfostra ett barn. Tanken förstår jag, men sedan får dessa barn inte alls umgås med sina syskon om de mot all förmodan skulle råka på varandra. Medan de alltså i övrigt får umgås med vem som helst. För många frågetecken som man aldrig får svar på. Hela boken består på något sätt av lösa trådar och den berör mig tyvärr inte tillräckligt mycket för att jag ska fundera djupare på det.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: