Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood.
I ett framtida dystopiskt Usa berättar Offred sin historia. Som tjänarinna hos Anföraren och hans hustru har Offred endast en uppgift. Att föda ett barn åt dem. I det nya samhället är det endast kvinnor som är ofruktsamma enligt lag och därför är det varje Anförares rätt att vid eventuell ofruktsamhet från hustrun skaffa sig en tjänarinna att avla barn med.
Atwood levererar hård samhällskritik i den här boken. Offred som från början hette något annat kom till jobbet en dag för att finna att kvinnor inte längre var tillåtna att arbeta. Inte heller fick de ha egna pengar eller bankkonton. De konservativa som förespråkade abortförbud, som ansåg att ogifta kvinnor stod för omoral och att kvinnor bör tjäna sin make, har i ett slag tagit makten och förändrat det amerikanska samhället. Kvinnorna har förlorat sina rättigheter samtidigt som fertiliteten har minskat. Det finaste och renaste ett äktenskap kan producera är således barn. Offred kommer till Anföraren Fred ( därav namnet som visar att hon för tillfället tillhör honom ) och hans hustru Serena Joy. Hennes enda uppgift är att idka samlag med Anföraren under strikta ceremonier i syfte att ge honom och hans hustru ett barn. I övrigt får hon varken synas, höras, prata med eller titta på någon som inte tillhör hushållet.
Det här är väl på sätt och vis den mörkaste dystopiska vision jag läst. Det är tämligen dyster läsning och berättelsen är långsam, så jag förstår om vissa har svårt för den här boken. Jag älskar den dock eftersom Atwoods språk är så speciellt. Hon har ett sätt att vara rak på sak men ändå få mig att förstå exakt hur huvudpersonen känner. Trots att jag inte vet vem hon är, det berättas aldrig vad hon hette innan kriget, så vet jag vad hon drömmer om, vad hon längtar efter och vad som gör mest ont av all smärta hon utstår. Allt känner jag och det är få förunnat att med så enkla medel som Atwood lyckas förmedla allt så tydligt ändå.
Samhället är inte helt okänt. Vi ser det i andra kulturer där kvinnor tvingas skyla sig och är utan rättigheter så det är kanske lätt att avfärda boken som fiktion. Det där kommer ju aldrig hända i väst …
Men så ser jag på nyheterna att ett av de stora namnen inför kommande presidentval i Usa är Jeb Bush. En man som tycker att ogifta mödrar bör bli offentligt förödmjukade. Som tycker att ett av de största problemen med Usas fattigdom är alla ogifta kvinnor och att lösningen för dem ( och för Usa ) är att de gifter sig. Med en man, han är naturligtvis emot allt vad samkönad kärlek heter. En man som på allvar har sagt att unga mödrar som vill adoptera bort sina barn först bör tvingas att anteckna sin sexuella bakgrund. Skriftligt. Offentligt, i dagstidningarna. Detta eftersom barnet bär en viss börda av att komma från en eventuell sexuell omoral och att eventuella adoptivföräldrar bör känna till den bakgrunden.
Fattar ni? Den här mannen har uttryckt dessa åsikter sedan 1994. Inte någonstans nämner han männens ansvar eller vad fäderna till dessa utomäktenskapliga graviditeter bör göra. Det är kvinnorna han hänvisar till, om och om igen. Den här mannen har alltså vad det verkar ganska stora möjligheter att bli president i Usa vid valet nästa år.
Kvinnorna då, tänker ni kanske. De röstar ju också. Och jo förvisso. Tyvärr finns det ju även kvinnor som förespråkar detta också. Något Atwood skildrar med bravur då Serena Joy, hustrun i boken, visar sig vara en av dessa tidiga förespråkare och predikare av ogifta kvinnors synd och äktenskapets helgd. Samhället tog den vägen hon predikade för och där är hon nu. Ofruktsam enligt den lag hon själv kämpat för. Tvingad att regelbundet se sin man belägra tjänarinnor för att ge honom det hon misslyckas med. Ödets ironi i allra högsta grad. Samtidigt visar sig Anföraren ha vissa behov utöver allt detta heliga han och staten står för. För naturligtvis finns det fortfarande bordeller för dessa maktmän. Dessa heliga och rena som förkastar sexuell omoral utanför äktenskapet.
Som sagt, det är kraftig samhällskritik vi får och som vanligt i Atwoods böcker ligger hotet tillräckligt nära för att det ska kännas krypande obehagligt. Mitt emellan verklighet och fiktion. Även om jag tycker den här boken är lite väl långsam och dyster, så är den ständigt aktuell. Framförallt för kvinnor som en påminnelse att vi alla skall ha samma rättigheter. Samma makt och samma frihet oavsett kön. Får se om Usa fattar det också eller om de marscherar raka vägen ner i Atwoods dystopiska träsk.
Boken finns endast tillgänglig på engelska ( The handsmaid´s tale ) hos Adlibris och Bokus. Vill du läsa på svenska finns den säkert hos ditt bibliotek.
Andra som bloggat om boken är Carolina läser, Feministbiblioteket och Sannas bokhylla.
bokhusets.com 