Kategori: Babbel

Jag var i Sverige över helgen och då måste man ju ha med reselektyr. Jag tog med sex böcker och maken påpekade att jag ju bara skulle vara borta två dagar, inte två veckor. Men helt galet räknade jag inte, fyra böcker av sex avklarade. Nu var det ju inga direkta tjockisar jag packade ner, men känner mig ändå nöjd.

Jag börjar få lite tunt med kommande läsning faktiskt. Det är ju många bra på gång i vår, men de närmsta veckorna?

Det finns många skräckexempel på recensioner som gått över gränsen. Martin Melin fick ju höra att hans bok Status 12 var så överraskande bra att man genast misstänker att han fått hjälp att skriva den. Ett uttalande som enbart kan baseras på vem han för tillfället var gift med, för hur skulle man annars ens komma på tanken att tänka något dylikt?

Ett annat exempel är Kristian Lundberg som sågade en bok som inte fanns! Inte hade han vett att skämmas efteråt heller. Riktigt illa eftersom det här faktiskt handlade om en avlönad recensent som istället för att göra sitt jobb, valde att använda sitt yrke för att trycka till någon han helt enkelt inte gillade.

En recension som jag personligen har svårt för är Lotta Olssons sågning av Camilla Läckbergs Sjöjungfrun. Det är liksom inte en sågning av boken, det är en sågning av Läckbergs hela samlade författarskap och dessutom får sig läsarna av Läckbergs böcker en rejäl skopa ovett också. Recensionen blir för mig inte trovärdig. Sågningen är så total att det mer framstår som en personlig vendetta mot författaren. Här vet jag att alla inte håller med mig, några tycker att man ska vara ärlig och ju brutalare ärlighet desto bättre.

Jag vet inte, det känns som många helt saknar respekt för verket de recenserar. Någon människa har lagt ner timmar och åter timmar på något de tror på och kastar sedan ut sin själ till vargarna. Måste vargarna svälja betet? Som litteraturkritiker borde ju skickligheten att såga en bok med respekt finnas, tänker jag. Jag känner en vördnad för böckerna jag läser. Även om verket inte tilltalar mig försöker jag kritisera med respekt. Jag kan vara hårdare mot utländska författare eftersom risken att de läser min kritik är närmast obefintlig, så där ger jag mig själv lite friare händer. Det betyder inte att jag inte är ärlig i mina övriga omdömen. En bloggare som jag inte minns namnet på skrev om en svensk författare ungefär att ”tanken på att läsa hens böcker är lika lockande som tanken på att äta bajs”. Va? Hur kan man ens skriva så?

Överlag tycker jag dock bloggare skriver sina inlägg med respekt.

Vad jag vill med detta? Ingen aning. Kanske bara veta hur ni tänker när ni kritiserar något ni faktiskt inte gillar?

Jag är inte ensam om att skriva om den här fina tävlingen hos Massolit förlag. Självklart skulle jag tycka det var jättekul att bli nominerad, men att priset ens finns är fantastiskt bara det. Så sätt igång och nominera den/de bokbloggare du tycker förtjänar det. Jag har såklart redan nominerat mina val.

Klicka på bilden för att komma till nomineringen. Man nominerar alltså inte mig per automatik genom att klicka, så ni kan tryggt klicka och välja själv vilka ni nominerar.