Kategori: Babbel

Välkomnar nya året med en släng av pest, men vi kör på tycker jag!

Jag hade tänkt kickstarta nya året igår med en liten överraskning, men eftersom jag drabbats av lite pest ( skulle kunna vara förkylning/influensa men känns mer som pesten ) får den vänta några dagar. Men starta gör jag ändå, lite smått så där. Det blev ingen årsbästa för 2017 eftersom december gick åt till resande, jag var mer borta än hemma, och därefter har jag haft lite jullov och nu har jag pest. Så kan det gå. Och jag ser hellre framåt än bakåt just nu, så jag ser fram emot årsbästan för 2018 istället.

Nytt år och nya planer. De två senaste åren har varit så där bloggmässigt. Många pauser och inte så mycket läsning som jag hade velat. Men det är ju så, livet kommer emellan ibland tyvärr och det blir inte alltid som man planerat. Jag har dock stora förhoppningar för 2018 faktiskt. Jag mår bra, tiden finns förhoppningsvis  och inspirationen för läsning och inlägg finns hela tiden.

Först och främst kommer Gender Bender tillbaka! Ni vet, dagarna när jag byter kön på karaktärer i böcker och det blir heltokigt eftersom författarna lever kvar i stenåldern … Utförandet kanske varieras, men fokus kommer vara på genusproblematik och inte alltid alltför allvarligt. Men det blir heller inte bara problematik på agendan, det måste finnas plats för hyllningar också och som tur är har jag några sådana på lager.

Hur jag ska göra med recensionsexemplar har jag inte riktigt bestämt än. Fördelen med att tacka ja till sådana är att man ofta är lite före andra tidsmässigt och kan presentera rykande färska nyheter i bokhandeln. Nackdelen är att det ger en press som jag inte är helt säker på att jag vill ha, så vi får se. Det blir säkerligen mer än senaste året, men ändå mindre än i början.

Och nu har jag inte så mycket mer att tillägga, så vi kör väl då!

 

 

Självständighetsfirande och vittnesmål.

Jag har varit på resande fot och därefter krävdes återhämtning, så det är vad jag gjort senaste veckan/orna. Rest och återhämtat mig. Man skulle kunna tro att en resa som kräver sådan återhämtning gick väldigt långt bort, men kosan styrdes till Helsingfors. Sonen vann en utlottning där han blev inbjuden till Barnens firande av självständighetsdagen tillsammans med Finlands statsminister i Helsingfors. Och sådant kan man ju inte skippa, så det var bara åka. För oss som bor på Åland borde inte resan bli så lång kan man tycka, men det blir den. Och krånglig, och sömnlös. Båten går mitt i natten och kommer fram på morgonen och hemresan går på eftermiddagen och man kommer tillbaka till Åland 4 på morgonen. Några hotellnätter mittemellan och vips har det gått en hel vecka till resandet.

Men han hade kul och vi fick se en väldigt vacker stad så det var klart värt.

 

Sedan i fredags outade jag mig och mitt bagage på facebook i kölvattnet av #metoo-kampanjen. Något jag funderat på länge länge och när jag väl gjort det var det så himla skönt. En rening som borde ha gjorts tidigare. Jag kommer inte gå närmare in på det här då bloggen ska vara en safe space för både mig och andra, men har du funderat på att outa ditt eget bagage kan jag varmt rekommendera det. Superläskigt före men fantastiskt skönt när det är gjort.

Och igår läste jag ut en bok jag knappt vågat kika på sedan jag fick hem den. Eftersom jag älskade förra boken så mycket och var så rädd att den här inte skulle leva upp till förväntningarna. Imorgon …

Sälja lägenhet och lite skräck och så där.

Bostadsmarknaden på Åland är ju inte direkt som i Stockholm kan man konstatera. Vi flyttade redan i april och lägenheten kom ut till försäljning i juni. Nu i dagarna har vi skrivit papper och nästa vecka är tillträdet för de nya ägarna, så det har tagit lite tid. Och som alltid är det en hel del att göra i samband med bostadsförsäljning. Rensa, städa, packa. Vi gjorde det mesta när vi flyttade men en del blir ju alltid kvar att göra, så just nu är det sånt jag har i huvudet och då får inte riktigt recensioner plats med allt annat som snurrar. Nu är vi dock färdiga så jag ska bara ta någon dags återhämtning.

Samtidigt läser jag Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och den är faktiskt sjukt läskig. Första gången någonsin jag varit tvungen att lägga ifrån mig läsningen på grund av läskigt. Vad jag tycker i övrigt har jag inte riktigt bestämt än, men när jag är klar så. Det är framförallt en grej författaren gör i början som stör mig enormt. Kanske så mycket att det påverkar hela min läsupplevelse. Vi får väl se.

Jag tänkte lägga in en läskig bild här så jag googlade på skräckbilder. Gör inte det, det var en jättedum idé. Ni får en söt kattbild istället.

Någorlunda frisk så jag orkar med en rant om Pretty Little Liers.

Det har varit två jobbiga veckor med sjuka barn och sedan sjuk själv. En dag hann jag jobba innan jag sedan blev ännu sjukare och därefter haft hostan från helvetet. Men med lite cocillana och bricanyl har jag fått ordning på mig själv och är så sakta på väg att piggna till. Bokrecension får vänta till imorgon, men jag orkar dra en liten rant om tv-serien Pretty Little Liers. Jag har alltså en arbetskollega som rekommenderade den. Bästa serien någonsin, löd omdömet. Eftersom man inte har så himla mycket annat att göra i en sjuksoffa än just titta på tv, fick det alltså bli Pretty Little Liers. Och herregud vilket skit.

Serien börjar med att en av fem tjejkompisar försvinner. Ett år senare får de fyra resterande vännerna sms av A, en person som alla antar är Allison, den försvunna flickan. A vet en himla massa skit om alla och hotar att avslöja de fyra vännerna om de inte gör som A vill. Och så börjar det. Avsnitt efter avsnitt med förvecklingar, hemligheter som kommer till ytan och en vän som av någon anledning verkar vara ute efter hämnd. Allison hittas dock död så då återstår frågan, vem är egentligen A?

Och själva konceptet är ju bra. Det är som gjort för intriger och spänning. Om det hade gjorts snyggt. Men eftersom det är en tonårsserie ( mer tonårsserie än de flesta andra tonårsserier ) så verkar man skippa trovärdigheten helt. Devisen att lättlurade ungdomar går på vilket skit som helst verkar vara det som gäller. För i början kommer meddelandena som sms. Sedan blir det mail, sedan som handskrivna meddelanden i skåpet i skolan. Och även om A verkar kunna vara precis överallt hela tiden, gärna på flera ställen samtidigt, så kan jag köpa det också. A kan ju faktiskt vara flera personer. Men när tjejerna får personliga meddelanden i lyckokakan på kinarestaurangen orkar jag inte mer. Förstår ni, de köper med sig take away och får personliga lappar INBAKADE I LYCKOKAKAN?! Hur skulle det ens gå till? Och det blir värre. A snor pengar av ena tjejen ( pengar som finns i lasagnepaketet i tjejens skafferi i hennes kök ) och för att få tillbaka pengarna måste tjejen göra som A säger. Så vid ett tillfälle när tjejen gjort det hon ska går hon in på en cafétoalett. När hon tvättat händerna och ska torka dem så sitter pengarna FASTNÅLADE I TORKPAPPRET. Vad fan liksom.

Det här är bara första säsongen och det finns typ sex eller sju säsonger till, hur är det ens möjligt? Jag ska skälla ut kollegan på jobbet idag, nån måtta på dålig smak finns det väl ändå.

Jag lägger inte ens in en trailer på serien för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. 

Jag var sjuk och sedan blev jag frisk och sedan blev jag ännu sjukare.

Såå, status här hemma är just nu på den här nivån.

Vilket suger lite eftersom jag har läst Orkidépojken av Helena Dahlgren och För oss är natten ljus av Christoffer Holst. Holst skrev ju som bekant boken Mitt hjärta går på. En av de mysigaste feelgood-böckerna jag läst faktiskt. En bok som lindar in en i varma stickade sjalar med rykande het choklad och pepparkaksdoft i bakgrunden. Och det är ju alltid lite jobbigt när man känner så, eftersom risken är rätt stor att nästa bok kanske inte helt lever upp till ens förväntningar.

Allt det här vill jag skriva om, men istället tar jag lite mer nässpray och hostmedicin ( med röd triangel på ) och hoppas att imorgon är en bättre dag. Vilket det troligen är, det börjar faktiskt ta sig men än är jag inte riktigt där.