Författare: bokhuset

Morgonstjärnan är sista delen i Rött uppror–trilogin skriven av Pierce Brown.

Darrow föddes till gruvarbetare på Mars men upptäckte att hans folk, de Röda, var förslavade av de Gyllene. Han blev medlem i revolutionen och omgjord till en av de Makalöst Ärrade, de allra starkaste hos de Gyllene. Efter mängder av kamper, rymdfighter och oväntade vänskaper blir han till slut förrådd och hamnar i fångenskap, och det är där den tredje boken börjar.

Instängd i en låda sedan månader tillbaka, torterad och bruten, har Darrow slutligen tappat hoppet. Allt han byggt upp har raserats och han har än en gång förlorat allt. Klarar han att slå sig fri och avsluta kampen han en gång startade? 

Den här serien alltså. Så rörig och sådant kaos att jag aldrig läst något liknande. Ändå älskar jag den. Och det är faktiskt konstigt för jag tänker inte ens låtsas att jag hänger med i allt som händer. Jag förstår inte allt och vissa avsnitt virvlar förbi i rasande fart medan krig och död blandas med ätter, färger, planeter, fiender och vänner. Gissningsvis hänger jag med i ungefär två tredjedelar av allt som utspelar sig, och ändå spelar det ingen roll för min läsupplevelse. Jag älskar det. Och allt beror på Darrow.

De Gyllene straffar överträdelser med avrättningar. När en Röd blir hängd tar döden lång tid på sig, eftersom de Röda på grund av den låga gravitationen på Mars långsamt kvävs till döds. I en värld där den yttersta kärleksgåvan är att dra en hängd i fötterna för att döden ska komma fortare är Darrows lidelse plågsam.

Jag avskyr att de rör mig. Deras uppenbarelser och ljud. Det är för mycket. För grovt. För hårt. Allt gör ont. De drar omkring med mig. Slår till mig då och då. Jag försöker hålla tillbaka tårarna, men jag förstår inte hur jag ska kunna sortera allt.

Jag kan förstå om vissa tycker att Darrow är utmattande. Från första boken till den sista är han uppfylld av sådant raseri att det ångar ut från sidorna. Författaren lyckas behålla det här raseriet sida upp och sida ner utan att det mattas av och för min del är det bokens styrka. Hela grunden som läsupplevelsen bygger på. Att Darrow är så förtvivlat lidelsefull och samtidigt så hudlös. Varenda känsla slungas rakt ut och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ta del av allt han känner. Hans passion, besvikelse, ilska och smärta. Det är fängslande och uppslukande.

Ändå finns det problem i den här sista boken, saker som stör mig. Hela berättelsen vilar på att Darrow är en Röd, att de Röda gör revolution och att alla ska vara lika mycket värda. Ändå blir slutkampen en strid för de Gyllene. Den innersta kretsen fortsätter vara Gyllene medan de Röda tillhör fotfolket i striderna. Soldater, men inte ledare. Jag får alltså ganska starka vibbar av white savior-syndromet, eftersom de Röda fortsätter vara beroende av de Gyllene för att ha minsta chans att vinna kampen. Och det suger ju förstås. Men inte ens det spelar någon roll i slutändan. Serien har fångat mig och jag kommer liksom inte ur den. Den klibbar sig fast som honung och lockar mig nu efteråt att börja om från början. Att läsa om hela serien. För jag kan inte släppa Darrow. Jag vill inte släppa Darrow. Jag vill ha mer.

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker än. Jag vet att jag älskar det. Jag vet att det var en fantastisk läsupplevelse och jag vet att jag uppenbarligen har problem att släppa den. Men är det till och med en av de bästa läsupplevelserna någonsin? Ja, kanske. Märkligt nog.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Monika Häägg och Petras bokblogg.