Kemisten av Stephenie Meyer – En utmärkt spionthriller

kemistenKemisten är skriven av Stephenie Meyer.

Huvudpersonen som vi kan kalla Alex är på flykt från sin tidigare arbetsgivare, en okänd organisation kallad Enheten. Som före detta agent och utbildad att tortera misstänkta terrorister, har Alex fått vetskap om något som lett till hennes dödsdom.

Efter tre år på flykt har hon överlevt tre mordförsök där hennes analytiska förmåga och paranoia testats till det yttersta. När Enheten erbjuder Alex en väg ut tackar hon ja. Men istället för frihet ställs hon inför det farligaste hotet hittills. 

De som hade arrangerat hennes död hade varit rädda för vad hon kände till, de hade aldrig varit rädda för henne. Kanske var det dags att ändra på det. 

Författaren är ju välkänd och jag var helt enkelt tvungen att googla lite recensioner på den här eftersom hon gör ett totalt genrebyte. Från paranormal YA romance till spionthriller för vuxna. Förvånansvärt många har blivit besvikna eftersom den inte liknar Twilight alls. Naturligtvis gör den inte det, vilket väl var själva poängen med genrebytet.  Själv är jag otroligt positivt överraskad. Jag gillar nämligen den här, väldigt mycket till och med. Kanske hjälper det till att jag alltid varit ganska neutral till Twilight? Jag har läst hela serien och jag har sett filmerna, men aldrig sett dem som varken jättedåliga eller jättebra. Lite lagom underhållning så där. Kemisten däremot känner jag ganska starkt för av olika anledningar. Den största anledningen är hundarna.

Huvudpersonen som jag kallar Alex ( hon byter namn väldigt ofta ) är alltså på flykt. Vi får följa hennes dagliga rutiner som mestadels består i att försöka vara så osynlig som möjligt, något hon blivit väldigt bra på de senaste åren. Säkerhetsåtgärderna är dagligen rigorösa och för mig som gillar nördiga detaljer är det här oerhört fascinerande. Vi får veta hur man riggar ett tiotal olika fällor redan vid ytterdörren för ovälkomna besökare, där den ena fällan är mer dödlig än den andra. Hur det känns att sova med gasmask i ett badkar och hur man alltid har en back up-plan om de trettio första misslyckats. Meyer har uppenbarligen gjort sin research, vilket gör att allt känns genuint och trovärdigt.

Varvat med den analytiska detaljrikedomen får vi också fartfylld action. Och en förvånansvärt lagom mängd humor. Härligt torr och sarkastisk humor som kompletterar allvaret i hela spiongrejen på ett utmärkt sätt och manar till sträckläsning. Balansen mellan detaljerna, humorn och spänningen är nästan perfekt. Nästan. För det märks att Meyer kanske har ansträngt sig lite för hårt som debuterande spionförfattare. Det blir för mycket detaljer även för mig som ändå gillar den biten. Boken hade mått bra av att skalas ner lite till. Men det är ändå en petitess och stör inte läsningen alltför mycket.

Som många andra har nämnt finns det naturligtvis en del romance i boken. Visserligen instalove av det värsta slaget, men för mig som inte är speciellt förtjust i romance är det en så liten del av helheten att det faktiskt inte stör mig alls. Tvärtom tillför det en charm som känns nödvändig för att balansera upp den analytiska nördigheten och slagsmålen som fyller boken.

Och sedan har vi naturligtvis hundarna. Jag som en gång i tiden hade boken Väktare av Dean Koontz som favorit, är ganska övertygad om att Stephenie Meyers hade det också.  Vissa delar känns nämligen som en ren hyllning till just boken Väktare och dess två huvudkaraktärer, vilket bara det gör Kemisten ännu mer läsvärd.

Jag är förtjust! Det här är en utmärkt spionroman som jag väldigt gärna skulle läsa en fortsättning på.

Boken finns hos Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Carolina läser och Kim M. Kimselius.

Tack till Albert Bonniers förlag för recensionsexemplar.

Diabolic av S.J. Kincaid

diabolicDiabolic är skriven av S.J. Kincaid.

Nemesis är en Diabol, en varelse med mänskligt utseende, mänskligt DNA, men manipulerad och programmerad till att bara bry sig om sin ägares välmående. I Nemesis fall är det Sidonia, dottern i en av galaxens högst uppsatta familjer. Flickorna växer upp sida vid sida – den ena människa, den andra livvakt.

Men så kräver kejsaren Sidonias närvaro i det kejserliga palatset, som ett sätt att utpressa hennes pappa. Det enda sättet för Nemesis att skydda Sidonia nu, är att ta hennes plats. Omgiven av korrupta politiker och bortskämda rikemansbarn måste hon lära sig att se ut och uppföra sig som en fin dam. En svår uppgift, när man är framavlad för att döda.

Men när rymdimperiet hotar att falla sönder upptäcker Nemesis att hon trots allt har en human sida, som vida överträffar den hos personerna hon omges av. Bland intriger, svek och förräderi är kanske hennes förmåga att älska det som kan rädda såväl henne som hela imperiet.

När jag såg den här fick jag nästan hicka av upphetsning. Den verkar ju så himla bra. Och den börjar fantastiskt. Jag var fängslad redan från de första raderna och sträckläste tills jag kom ungefär halvvägs in i boken. Någonstans på mitten börjar det nämligen bli lite tjatigt och utvecklingen går inte riktigt åt det håll jag hade förväntat mig.

Nemesis är en slags framodlad människa med superegenskaper och känsloliv som en android ungefär, och sådant är ju alltid intressant. Hon blir köpt av en senatorsfamilj som skräddarsydd livvakt åt dottern i familjen. Man kan säga att hon blir präglad på dottern ( Twilight-fansen förstår vad jag menar ) och hela Nemesis tillvaro går ut på att skydda Sidonia. Deras vänskap är intressant eftersom Nemesis är en ägodel samt saknar förståelse för mänskliga känslor. Nemesis och Sidonia älskar varandra men på olika sätt och med helt olika förutsättningar. När Nemesis blir tvungen att ta Sidonias plats är det som gjort för både humor och spänning, eftersom Nemesis första reaktion på potentiella hot mot Sidonia alltid är att bryta nacken av någon. Och författaren lyckas bra, i första halvan av boken.

Världsbygget är otroligt intressant eftersom allt utspelar sig i rymdmiljö. Rymdskepp ihopsatta till gigantiska rymdstationer och planeter och månar som är helt olika de vi känner till. Ändå har utvecklingen avstannat till förmån för religionen. Man använder sig gärna av tekniken som redan utvecklats men det är förbjudet med forskning och framsteg. Något som hotar hela galaxens befolkning med utplåning när rymdskepp och teknik rostar sönder. Även här börjar det otroligt bra, men författaren hade kunnat göra så mycket mer av det här fantastiska världsbygget. Jag får också känslan att författaren faktiskt vet vad hon pratar om när det gäller förutsättningarna för att färdas och leva i rymden. Extra plus på det.

Allt börjar alltså väldigt starkt och bra. Men när jag för första gången faktiskt sitter och längtar efter den där antydda smaskiga kärlekstriangeln och inte riktigt får det, så blir jag ändå lite besviken. Det känns som författaren fegar ur lite, alternativt skyndar sig igenom berättelsen lite för fort. Eller kanske både och. Att skriva en stand alone inom fantastiken är inte alltid helt lätt eftersom man har ett helt världsbygge att förklara. Det är skillnad på att beskriva en regnig dag i Ystad, jämfört med utsikten från ett rymdskepp. Ändå hinner författaren med mycket i den här boken. Vi får såväl rymdskepps-tävlingar som baler i tyngdlöshet och arenafighter mellan framavlade bestar. Tillräckligt unikt för att ändå ge boken ett ganska högt betyg.

Jag gillar alltså den här även om jag inte är helt nöjd med andra halvans utveckling. En bra dystopisk science fiction med imponerande miljö, som får mig att se fram emot fler verk från författaren.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokraden, Tickmicks bokblogg och I heart fantasy.

Tack till B Wahlströms för recensionsexemplar.

The 5th Wave – Filmen

Filmen är ju grundad på boken Den femte vågen skriven av Rick Yancey. Boken som borde ha fått mina ögon att tåras av lycka ( rymdskepp, katastrofer, virus och apokalyps liksom ) berörde mig inte särskilt mycket tyvärr. Jag har inte ens läst fortsättningen även om jag gissar att det blir av någon regnig dag längre fram.

the-5th-wave-rick-yancey

Trailern för filmen var dock lovande, men sedan när recensionerna dök upp tappade jag intresset även för filmen. Folk hade inte mycket bra att säga om den, så varför lägga ner tid i onödan? Men under influensan hade jag väldigt mycket tid över till filmtittande och då passade ändå den här bra. Och så illa är den faktiskt inte.

Ok det är inget mästerverk vi talar om, men visst duger den som underhållning. Jag är visserligen glad över att jag inte slösade biopengar på den, men känner samtidigt inte heller att jag slösat bort två timmar av mitt liv genom att se den här. Trevlig action mellan varven, mysig liten romance och hyfsade skådisar. Och tvärtemot många andra gillar jag Cloe Grace Moretz som spelar huvudrollen Cassie. Hon gör det helt ok och har en charmig utstrålning som jag gillar.

Betygsmässigt skulle jag ge den 3/5. Om jag satte betyg alltså.

Gruvdamen av Daniel Svanberg

gruvdamenGruvdamen är skriven av Daniel Svanberg.

När den hyllade författaren Bergdahl hittas död rasar Jakob Jonssons värld samman. TV-producenten Jakob är Bergdahls enda arvinge och när han hittar ett gammalt ljudband på sin döda mentors vind får han inblick i ett mörkt förflutet vars rötter sträcker sig långt bak i tiden till Bergslagens djupa skogar. På det knastriga bandet hörs hur två barn mördas.

När Jakob beger sig till Sverige för att nysta i Bergdahls förflutna rullas den gamle författarens smärtsamma barndom upp. Den ensamma uppväxten på barnhem, sadismen och de täta granskogarna precis runt knuten. Och Gruvdamen. Maja. Hon som vill ha kött.

Jag gillar verkligen skräck och har under året påbörjat några böcker som placerat sig i genren. Men det verkar svårt det här med skräck. Eller så är det jag som förväntar mig för mycket, eller kanske har jag helt enkelt en hög tröskel för vad som skrämmer mig. För jag har inte hittat någon skräcklitteratur senaste året som tilltalat mig. Alla har avslutats någonstans mitt i och därefter blivit bortglömda. Förutom den här. Den här är nämligen riktigt bra.

Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid, mellan New York och Bergslagens mörka skogar. Vi får följa olika personer på olika platser, och vi får veta vad som hände då och vad som händer nu. Mitt i allt finns Jakob som en röd tråd genom hela berättelsen.

Jag har inga problem att hänga med i allt som utspelar sig. Trots att berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan både platser, år och karaktärer, får författaren skickligt ihop pusselbit efter pusselbit. Daniel Svanberg lotsar oss skickligt fram mellan skärvorna, vilket ger läsningen ett tvingande driv framåt. Trots att författaren visar oss helt skilda världar känns historien totalt sammanhängande. Det märks att författaren kan sitt New York. Vi får mycket detaljer, och känslan av flärd tillsammans med storstadens puls hjälper till att förstärka mystiken och mörkret i Bergslagens djupa skogar. Och hela tiden byggs skräcken upp. Ni vet, den där krypande skräcken som ger en kalla kårar medan man läser. Den bästa sortens skräck.

Jag uppskattar också enormt mycket avsaknaden av nordisk noir i boken. Trots att berättelsen håller sig inom realismen ( så gott som ), slipper vi den sedvanliga slängen av diskbänksrealism som gärna tittar in i böcker oavsett genre. Och jag ska inte ljuga, boken är inget för äckelmagade eftersom vi trots allt får en hel del brutalitet och sadism. Ändå inom ramarna för den krypande skräckkänslan. Inget frosseri eller splatter som stör gåshuden på mina armar.

Boken hade lätt fått full pott av mig om det inte varit för att den är ganska upprepande. Jag vet inte om det beror på brist på tillit till läsaren eller som utfyllnad, men karaktärsdrag och känslor hamras in för entusiastiskt, så några drag till med redigeringspennan hade inte skadat. Gruvdamen är annars välskriven krypande skräck. Jag gillar verkligen den här. Författaren har ett fint språk som tilltalar mig och han levererar exakt de känslorna jag vill få av skräcklitteratur.

Maja vill ha kött

Sällan har en så enkel mening blivit så skrämmande. Jag kommer definitivt hålla utkik efter Daniel Svanbergs kommande verk.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som bloggat om boken är Bokhyllan, Bibliophilia, Jonssonsbookworld, Bokbesatt och Marias bokhylla.

Julafton för nördar – Dr Who, Star Wars och Harry Potter

Vi har ju visat oss vara en nördfamilj av stora mått. Mest populärt är naturligtvis Doctor Who, hos både mig och barnen. Men även Star Wars och Harry Potter hade en självklar plats under nördgranen i år.

Vi handlar inte mycket prylar under året och vi köper hellre begagnat om det finns och passar syftet. Men på julen slår vi till och går all in. Inte så att golvet bågnar under tyngden av julklappar, men vi håller inte igen heller. Och i år hade nörderiet inga gränser.

Bästa julklappen enligt barnen. Ett Doctor Who-monopol. Rejäl kvalitet vilket är tur för jag har redan tappat räkningen på hur många gånger vi spelat det sedan julafton.

monopol

Bästa julklappen enligt mig ( fast det var till barnen … ). Lego dimensions till vårt Wii U. Vi köpte både ett starter-pack samt ett tilläggspack med Dr Who, vilket ger en extravärld utöver grundspelet. Älskar. Och det är absolut inte bara för Dr Who-fans. Eller vad sägs om banor med Ghostbusters, Sagan om ringen, Scooby Doo, Portal 2, Trollkarlen från Oz och mycket mer. Extra plus att det följer med legogrejer som måste byggas ihop för att kunna spela.

15781388_10154259050957817_5260889557461061453_n

Själv fick jag ett efterlängtat Harry Potter-överkast. Jag är inget stort HP-fan även om jag uppskattar filmerna, men det här överkastet är ju bara alldeles fantastiskt fint. Tyvärr visade det sig att King Size inte är jättestort. På bredden visst, men tydligen har de kortare sängar over there så överkastet täcker inte riktigt så bra som jag vill. Lätt ordnat dock med snygga kuddar som täcker glipan.

jlss_harry_potter_house_comforters_gryffindor

Sedan gillar vi att spela sällskapsspel, även barnen. Och av insatta släktingar fick vi Carcassonne Star Wars edition. Carcassonne kan uppskattas av dem som gillar brädspel typ Ticket to ride. Klurigt, strategiskt och får tiden att flyga fram. Barnen som är 8 och 9 år hade inga problem att lära sig reglerna och ändå är det inte för lätt för oss vuxna heller. Riktigt bra familjespel oavsett om man väljer vanliga Carcassonne eller Star wars-varianten. Vi har båda.

Star wars.

star-wars-carcassone

Vanliga.

carcassone

carcassonne

Ett paket jag beställt från Forbidden planet den 10e december har fortfarande inte kommit fram, så dagen för julafton fick vi panikhandla lite eftersom hälften av klapparna inte kommit. Det blev just Lego dimensions och det försvunna paketet blir julklappar till nästa år i stället. Men ja, jag kan inte rekommendera Forbidden Planet för webhandel. Om man inte är ute i väldigt väldigt god tid uppenbarligen.

En besvikelse – Travelers

Ok, den är inte helt usel men heller inte vad jag hade förväntat mig. Den låter ju så lovande. Ett gäng resenärer från framtiden som tar över kroppar i människors dödsögonblick, och kämpar för att rädda världen från den kommande katastrofen som nästan ödelagt den framtida jorden. Jag gillar sådant och själva grundstoryn känns intressant. Skådisarna är inte jätteusla även om jag inte älskar dem heller. Kanske problemet inte är skådisarna så mycket som den vanliga stereotypa castingen, något hos dem stör mig i alla fall.

travelers_cast

Men det största problemet ligger i seriens trovärdighet. Det är för mycket hål i storyn för att jag ska tro på den. En del hål som säkert är hål och några där det kanske är jag som missat bakgrunden till ploten.

Resenärerna har en hel del regler som är bestämda av den för oss okände Direktören. De viktigaste reglerna är skada ingen och rädda ingen. De ska alltså inte ingripa i andra människors öde. Förutom den halvan av jordens befolkning de är där för att rädda då. Om det nu är det de ska göra, syftet är inte helt klart.

I de första avsnitten ska de i alla fall rädda några tusen okända människor från att dö av en jättebomb. Förutom chauffören som kör lastbilen med bomben. Av oklar anledning kan de inte rädda just honom ( fast han hamnar i koma och dör inte ändå ). Det här förklaras av en i gänget till de andra medan de står samlade och andas ut efter uppdraget. Jag fattar att meningen är att förklara för oss tittare, men det kan göras så mycket snyggare än att någon i gruppen förklarar för resten av gruppen ( som rimligen borde ha samma information och kunskap ) varför de gjort som de gjort och vad det har lett fram till. Det blir lite Poirot över det hela.

En annan snubbe som var en potentiell kandidat för att tas över, kan inte tas över eftersom han skulle ha dött samma dag ändå. En i gänget vill därefter rädda en okänd men hindras av de andra. Ingrip inte. Den okända kommer att dö i alla fall, eftersom ödet har bestämt att han ska dö. Varför det gäller just den här snubben men inte kropparna de själva tagit över framgår inte. Hur de vet att samma regel inte gäller de tusentals som skulle ha dött av bomben är inte heller klart. Det är mycket som är väldigt oklart. Framförallt hur ledaren för det här gänget tar över sin människokropp. Den personen ska nämligen dö av att falla ner i ett hisschakt, men de drar tillbaka honom precis när han ska falla. Sedan väntar de några sekunder och i samma sekund som han skulle ha slagit i botten dör han och blir övertagen av ledarresenären. Reglerna är tydliga, men ändras ändå lite hur som helst när de inte passar in i historien.

Så nej, den här serien är inte för mig. Inte helt usel som sagt och kanske fortsätter jag titta en regnig dag, men tills dess går jag vidare till andra och förhoppningsvis bättre serier.