Jag skulle egentligen skriva om årets bästa bok idag, men det blev sjukstuga hemma med barnen istället. Och när vi har sjukstuga är det alltid det här som gäller.
Och tittar barnen på Doctor Who finns det inte en chans att jag kan koncentrera mig på något annat jag heller. Så hela dagen har ägnats åt Doctor 11 ( favoritdoktorn ) och soffmys. Imorgon ska jag se till att skriva inlägget innan det blir Doctor Who på tv, för ni måste ju få höra om årets bästa bok.
Ett recensionsexemplar hittade hem till mig häromdagen och jag fick en chock när jag såg storleken på paketet. Världens största bok inuti, eller hade jag fått några extra exemplar av någon anledning? Det visade sig vara en stor bok. En jättestor bok.
Bredvid ligger alltså en vanlig inbunden bok, för att visa skillnaden. Jag ska visa mer från insidan sedan, för det är verkligen en fin bok. Vackra illustrationer och fantastisk kvalitet på boken överlag. Nu ska jag bara försöka läsa den också. Lär ju inte läsa den i sängen dock eftersom boken slår ihjäl mig om jag råkar somna med den ovanför ansiktet.
Även om jag inte kan säga något om själva texten än, så är boken gjord med stor omsorg. Sånt gillas.
Eftersom bloggen handlar mest om fantasy och science fiction är det ju inte mer än rättvist att även dessa genrer hamnar under lupp emellanåt. Jag har som vanligt bytt namn och kön på karaktärerna, men även ändrat en viss benämning. Helt enkelt för att inte alltför snabbt spoila vilken bok och författare det handlar om. Svaret finns längst ner i inlägget.
Thomas lyfte förstrött blicken och såg Katherine stå bara ett litet stycke längre bort och prata med en liten grupp unga adelskvinnor. Han stelnade till. En del av honom – den gamla vanliga Thomas – ville kila undan och gömma sig. Han skulle rymmas under ett bord, med kostym och allt.
”Du har undvikit mig”, sa han.
”Nej, det skulle jag inte säga. Jag har bara varit upptagen. Familjeangelägenheter, du vet. Förresten varnade jag dig för att jag är ohövlig och …” Rösten dog bort. ”Thomas? Hur är det fatt?”
Thomas insåg att han snyftade lite, och han kände en tår på kinden. Idiot! tänkte han och klappade runt ögonen med Goodletters näsduk. Du förstör sminket!
”Thomas, du skakar ju!” sade Katherine oroat. ”Kom, vi går till balkongen så du får lite frisk luft.”
Han lät henne lotsa honom bort från musiken och sorlet och de steg ut i den tysta, mörka luften.
”Vad är det frågan om?, frågade Katherine. ”Jag erkänner att jag har ignorerat dig. Förlåt. Du har inte förtjänat det, jag har bara … ja, du verkade passa in så bra att du inte behövde en bråkmakerska som mig som …”
”Har du någonsin legat med en fattig man?” frågade Thomas.
Katherine stod häpet tyst. ”Är det det som det här handlar om? Vem har sagt det?”
”Har du det?” krävde Thomas att få veta.
”Sätt dig”, sa Katherine och hämtade en stol åt honom.
”Det är sant, eller hur?” sa Thomas och satte sig. ”Du har gjort det. Hon hade rätt, ni är monster allihop.”
”Jag …” Hon lade handen på Thomas arm men han drog undan den, bara för att känna hur en tår rann över ansiktet och satte en fläck på kostymen. Han sträckte upp handen och torkade ögonen, och när han tog bort näsduken var den färgad av smink.
”Det hände när jag var tretton år”, sa Katherine lågt. ”Min mor tyckte att det var dags att jag blev en kvinna. Jag visste inte ens att de skulle döda mannen efteråt, Thomas. Ärligt, det gjorde jag inte.”
”Och efter det?” undrade han och började bli arg. ”Hur många pojkar har du mördat, Katherine Volturi?”
”Inga! Aldrig mer, Thomas. Inte sedan jag fått veta vad som hänt den där första gången.”
”Väntar du dig att jag ska tro på det?”
”Jag vet inte”, sa Katherine. ”Du, jag vet att det är på modet för männen vid hovet att påstå att alla kvinnor är odjur, men du måste tro mig. Vi är inte sådana allihop.”
Thomas sträckte upp handen för att klappa runt ögonen, och Katherine tittade på näsduken.
”Vem har gett dig den där?” frågade hon nyfiket.
”En frierska”, sa Thomas.
”Är det hon som har sagt sådant där om mig?”
”Nej, det var en annan”, sa Thomas. ”Hon … sa att alla adelskvinnor – eller snarare alla adelskvinnor i Newport – är hemska människor. Hon sa att männen vid hovet inte ens anser sig bedragna när deras kvinnor ligger med fattiga manshoror.”
Katherine fnös. ”Då känner din sageskvinna inte män särskilt väl. Jag slår vad om att du inte kan hitta en enda man som inte blir störd när hans kvinna kurtiserar någon annan – fattig eller adlig.”
Thomas nickade och tog ett djupt andetag för att lugna sig. Han kände sig fånig … men han kände sig också fridfull. Katherine föll på knä bredvid hans stol, fortfarande tydligt bekymrad.
”Jaha”, sa han, ”så din mor tillhör den där tredjedelen?”
Katherine rodnade i det svaga ljuset och tittade ner. ”Hon tycker om alla sorters älskare – fattiga eller adliga, det spelar henne ingen roll. Jag tänker fortfarande på den där natten, Thomas. Jag önskar … jag vet inte.”
”Det var inte ditt fel Katherine”, sa han. ”Du var bara en trettonårig flicka som gjorde det hennes mor sagt till henne att göra.”
Boken heter Mistborn – Sista riket och är skriven av Brandon Sanderson. De två som pratar heter Vin och Elend Venture och de fattiga männen är egentligen skaakvinnor. Skaa är egentligen ett folkslag, men eftersom de alla är fattiga och förtryckta hittade jag ingen annan benämning än just fattig. Jag funderade på ordet slavmän, men alla skaa är inte slavar, de är dock alla förtryckta och fattiga.
Jag bör tillägga att när jag skummade igenom boken efter stycken att citera, så fastnade jag i berättelsen och helt plötsligt hade jag läst i två timmar. Så ingen av oss är felfri och även jag kan fastna tillräckligt för att bortse från en boks brister ( även när jag letar efter dem tydligen ). Det betyder dock inte att problemet inte bör uppmärksammas, tycker jag.
Luften gick ur serien lite i säsong 3 när man gjorde det stora misstaget att döda två av de mest älskade karaktärerna. Den ena döden ledde till och med till bojkott av serien från vissa håll och serien tappade en del tittare när säsong 4 startade. Jag kommer göra ett eget inlägg om det här så småningom för det innehåller dels massiva spoilers, men det är även en viktig punkt att ta upp tycker jag. Ni som vet ni vet, ni som inte vet får helt enkelt ta och titta själva eller vänta lite till mitt nästa inlägg i det hela.
I alla fall, säsong 4 då? Jodå, den levererar. Intrigen blir ännu mer komplex när de möter det största hotet hittills. När man liksom inte trodde det kunde bli värre så vrider de upp nivån, inte bara ett snäpp utan ett helt varv. Ändå upplever jag säsong 4 som lite plottrig. Det händer mycket ( lite för mycket på olika håll ), vi får ytterligare chockerande dödsfall ( vid ett tillfälle skrek jag rakt ut ) och säsongen avslutas med den största cliffhanger jag någonsin varit med om tror jag.
Vi får även en av de grymmaste kvinnliga karaktärer jag sett. Så jävla bad ass att jag skulle falla på knä och tillbe henne om hon fanns på riktigt. Nu kryllar ju serien av grymma kvinnor och män eftersom serien saknar könsuppdelning. Könet har som sagt ingen betydelse för vad man kan eller är eller gör. Den som är stark är stark liksom. The 100 är fortfarande ledande i den meningen. Däremot är det fortfarande en övervägande vit serie, något jag hoppas de fortsätter jobba på.
Jag tyckte ju att serien blev lite plottrig, lite för många utvecklingar och plottar, så det gläder mig att man i säsong 5 verkar gå tillbaka till basics. Det enkla och nödvändiga. Att överleva.
Ni får två trailers att välja på. Den första är en kort teaser för säsong 5, utan direkta spoilers. Den andra under är också en trailer för kommande säsong, men innehåller en slags sammanfattning av säsongerna hittills. Där finns en hel del spoilers, men inte i detalj. Varning dock för våldsamma scener ( och jag menar verkligen våldsamma eftersom serien är brutal emellanåt ).
Jag rekommenderar alltså fortfarande The 100 starkt ( jättestarkt ) till er som inte sett den.
Romy Silvers is the only surviving crew-member of a spaceship travelling to a new planet, on a mission to establish a second home for humanity. Alone in space, she is the loneliest girl in the universe until she hears about a new ship which has launched from Earth – with a single passenger on board. A boy called J.
Their only communication is via email – and due to the distance between them, their messages take months to transmit. And yet Romy finds herself falling in love.
But what does Romy really know about J? And what do the mysterious messages which have started arriving from Earth really mean? Sometimes, there’s something worse than being alone…
The loneliest girl in the universe är skriven av Lauren James.
Skräck eller sorg? Lite både och, varvat med fandom skulle jag säga.
Det här är alltså den första boken jag läst på engelska senaste typ 20 åren eller så ( jag läste Neil Gaimans The sleeper and the spindle för något år sedan, men den är ju mer som en enkel saga så den räknas inte ), och det gick förvånansvärt bra. Nu är The loneliest girl in the universe väldigt lättläst så det var en bra bok att börja med, men det är ändå en riktig bok så jag är lättad över hur snabbt det gick att läsa. Mest av allt att jag ändå direkt flöt in i boken och fick min vanliga läsupplevelse. Det var annars det jag var lite rädd för, att jag skulle sitta och staka mig igenom boken och helt missa läsupplevelsen.
Romy är född på rymdskeppet Infinity och vid sexton års ålder är hon den enda som finns kvar. I glimtar får vi veta vilka fruktansvärda händelser som ledde till de andras död och hur Romy från elva års ålder klarat sig själv. Romy är per definition den ensammaste flickan i universum. Tills hon börjar få meddelanden från J, den enda besättningen på skeppet Eternity som skickats från jorden för att göra henne sällskap på den nya hemplaneten. Meddelandena är från början i lika mycket ofas som Romys kontakt med Nasa varit, men för varje dag kommer de närmare varandra i tid i takt med att Eternity också närmar sig. När bara veckor återstår innan Eternity kommer ikapp Infinity upptäcker Romy att J inte är den han utger sig för att vara.
Jag skulle inte kalla boken skräck, men den är definitivt obehaglig. Och samtidigt så oändligt sorglig. Jag känner verkligen med Romy som kämpar mot ångest, ensamhet och mardrömmar och känslan i boken är närmast klaustrofobisk. Att läsa om hennes ensamhet mitt ute i rymden ger inte den väntade känslan av oändlighet, bara av kompakt mörker som omsluter rädslan, och väggar som kapslar in ångesten och det fruktansvärda utan någonstans att ta vägen. Ingen mjuk famn att krypa in i när rädslan tar över, ingen som tröstar när man gråter. Och när det enda ljuset i mörkret visar sig vara det farligaste av allt finns det heller ingenstans att gömma sig.
Oerhört spännande! Samtidigt som berättelsen är så otroligt sorglig, kan jag inte låta bli att sträckläsa för att komma närmare ögonblicket när de två skeppen ska mötas. Och för att få veta vilken fruktansvärd händelse som ledde till Romys ensamhet och vilken hemlighet som döljer sig i sjukavdelningen. Under tiden blir Romy alltmer förälskad samtidigt som skeppet börjar krångla och gör Romys tillvaro värre än den någonsin varit tidigare.
Riktigt bra science fiction med en trovärdighet i detaljerna som ger det där lilla extra. Och trots att boken är väldigt mycket YA tycker jag absolut att alla som gillar SF kan läsa den.
Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, och Bokus.
För jag har läst min första bok på engelska! En riktig bok, och fort gick det också. Jag började i lördags och den tog slut igår och nu har jag redan läst en halv bok till.
Det låter kanske inte som mycket, men jag är jättestolt över mig själv och därför ger jag mig själv en klapp på axeln idag.
bokhusets.com 