Författare: bokhuset

Ghost Wars – Ny skräckserie på Netflix

Så vi började titta på Ghost Wars i helgen. Eller jag började titta själv, men insåg efter bara ett avsnitt att jag måste ha sällskap till serien. För den är faktiskt rejält läskig. Vi pratar spökläskig för en gångs skull, vilket jag gillar. Jag tycker alltför många skräckserier och filmer nu handlar om tortyr, gore och mänsklig ondska, så det är trevligt att få ordentlig spökskräck kryddat med gammal hederlig besatthet och exorcism.

I centrum står Roman som alltid kunnat se spöken och därmed är något av en outcast i staden. Han ses som udda och konstig och är en utböling trots att han växt upp där. Men så blir det en jordbävning som visar sig vara orsakad av ett projekt som pågår i i staden. Jordbävningen släpper lös något annat än de spöken Roman är van vid. Illasinnade sådana och även andra människor börjar plågas av dem. En okänd kraft beseglar samtidigt staden så ingen kan ta sig in eller ut, samtidigt som skräcken i staden växer. Kanske är den utstötte Roman deras räddning från ondskan.

Jag har sett fyra avsnitt hittills och jag gillar den. Serien är rätt spretig i början så jag har inte riktigt fått grepp om den än, men den verkar lovande. Rejäl ( som i skitläskig ) spökskräck med lite dramakänsla och en touch av Stephen King skulle jag säga. I ett avsnitt får vi ett barn som är läskigare än Damien, just sayin. De som känner sina gamla skräckklassiker förstår. Inget för den känsliga alltså.

 

Uppdatering: Jag tar tillbaka.

En smakbit av Allt ska brinna

Varje söndag är det en smakebit hos norska bloggen Betraktninger där vi får just en smakbit från olika böcker. Inga spoilers.

Min smakbit idag kommer från den alldeles färska boken Allt ska brinna av Sofia Nordin.

Egentligen har jag ingen aning om hur mycket tändvätska som behövs. Förmodligen mer än jag tror. Så tänker jag ofta – att jag måste räkna med att saker är svårare än jag tror.

För dig var det tvärtom. Du var så arg på allt som var svårt eller gick långsamt. Du ville rusa förbi det, hoppa över det.

Själv packar jag alltid en varm tröja, tar en buss tidigare, har vantar och myggmedel i samma semesterpackning. Och när jag ska bränna ner något och bara har tre flaskor tändvätska, så räknar jag med att det kan vara för lite.

Jag kunde inte köpa mer än tre flaskor, för jag ville bara köpa en flaska på varje ställe. Båda mataffärerna, och så macken borta vid rondellen, ifall jag lyckas. Då vill jag inte att någon kassörska ska komma ihåg den där tjejen som köpte tjugo flaskor tändvätska.

Magi och subtila övergrepp – Gender Bender

Veckans Gender Bender är också en fantasygigant. Inte lika gigantisk som förra veckans, men första boken hade sålts till massor av länder redan innan den ens var färdigskriven och filmrättigheterna sålts. Det blev inte en film, men väl en tv-serie.

Jag har bytt kön på ena karaktären ( inte huvudkaraktären, namnet är dock ändrat ) och vilken bok det är finns längst ner i inlägget. Längre ner finns också ett intressant stycke som kanske, eller kanske inte, faktiskt är ett övergrepp.

Vår huvudkaraktär har precis snubblat över ett lik och tillkallat ambulans och en sjukskötare sitter böjd över kroppen.

Hans kinder var röda efter att ha suttit nedhukad över kroppen. Han var högst tjugofem, och hade på sig en mörkblå kortärmad button down-skjorta, prydligt struken, med en udda knapp – en steward på anslutningsflyget till helvetet.

Tomas önskade att han inte var så attraktiv. Osnygga män var så mycket enklare att handskas med i vissa avseenden, man behövde inte möta smärtan i deras osannolika ouppnåelighet. Men nu var han inte osnygg. Han var blek och smal och orimligt underbar med en bred, löjligt sexig mun.

Lite senare i boken får vi möta huvudkaraktärens rumskompisar.

Tomas beskriver sin manliga rumskompis.

Han var söt snarare än vacker och hade en platt, ungpojksaktig figur, men han drog maximal nytta av de tillgångar han hade – han skickade hem sina uniformer för att låta figursy dem – och det fanns något vibrerande sexigt i hans glupska, alltför vidöppna blick. Man ville möta den och slukas av den.

Tomas beskriver sin kvinnliga rumskompis.

Maya gick alltid i den vanliga skoluniformen men lyckades få det att se ut som om hon inte gjorde det – kavajen passade aldrig riktigt hennes breda, runda kroppsbyggnad, den satt alltid snett, var skrynklig eller stramade åt kring axlarna. Hela hennes personlighet var som ett raffinerat skämt som hon aldrig slutade dra.

Här under har det blivit lite annorlunda av naturliga skäl. Jag har inte bara bytt kön på ena karaktären, utan även några andra saker. Mer om det längre ner.

Tomas högg tänderna i det tjocka hullet på hans hals. Det verkade inte göra det minsta ont på honom, åtminstone inte på ett sätt som som med lätthet kunde skiljas från njutning. Något galet och angeläget höll på att hända, och det gick absolut inte att stoppa det eller så kanske det gick, men varför skulle man vilja det? Att stoppa detta var en av de där meningslösa, uppgivna mänskliga impulserna för vilka hans upprymda hjärna inte hyste annat än förakt.

Han fick en skymt av Elliots vilda mörka ögon som rullade runt av skräck och sedan var halvslutna i njutning. Deras små hastiga andetag sände ut vita rökmoln, blandades och försvann. Hans vita hud var grov och slät på samma gång, och han utstötte små gläfsande morrningar varje gång Tomas trängde djupare in i honom. Han ville aldrig sluta.

Inget av detta är tydligt, utan det är relativt subtila skillnader i hur författaren beskriver kvinnor och män. Lika subtilt är övergreppet längst ner.

Huvudpersonen och hans rumskompisar har förvandlats till rävar i det sista stycket. Som räv känner han doften av Alice och till slut kan han inte motstå hennes doft utan agerar enligt ovan. Och i rävform blir det inte helt tydligt, det handlar ju om djuriska behov. Men det är inget annat än ett övergrepp om man översätter det till mänsklig form. De är ju ändå människor egentligen, och hon är en människa som rullar med ögonen av skräck och som blir biten, men inte så man enkelt kan urskilja smärta från njutning. Hennes rävform gläfser och morrar och ögonen rullar av skräck, men hon är oförmögen att säga nej. Om hon skulle vilja. Han bara tar henne. Och det blir på något sätt acceptabelt i djurform. Antar jag, eftersom det trycktes och blev en slags kärlekshistoria av det hela.

Boken det handlar om är Magikerna av Lev Grossman och huvudpersonen heter Quentin. Jag har också bytt ut rävpäls till hull.

Den blomstertid nu kommer – svensk apokalypsfilm

Datorn hemma har sagt tack och adjö ( nä, maken fixar den åt mig men det var tydligen värre än vi trodde ), så det inplanerade Gender Bender-inlägget får vänta lite. Jag kör ju den spontana stilen så det är inte så att jag har det färdigt, något jag ångrar djupt när sånt här händer.

Men jag hittade en godbit att bjuda på idag ändå. En kommande film som ser ut som en trevlig liten apokalyps. I Sverige.

Filmen Den blomstertid nu kommer går upp på svenska biografer vid midsommar i år och den ser väldigt lockande ut. Eller vad säger ni?

 

 

Annihilation – Netflix

Area X är ett område insvept i en slags skimmer och samtliga expeditioner som sänts dit har misslyckats. Ingen har kommit tillbaka, förrän nu. Lenas man Kane kommer tillbaka men något är uppenbart fel på honom. Som biolog skickas Lena dit tillsammans med fyra andra kvinnliga forskare  i ytterligare en expedition, och Lena är fast besluten att ta reda på vad som hände Kane inne i Area X. 

Filmen är absolut sevärd för den som gillar science fiction. Det är spännande och emellanåt skräckligt. Fotot är hissnande vackert men det enkla och avskalade fungerar inte riktigt för mig här. Replikerna är korta och relativt opersonliga, de är där i sina yrkesroller framförallt ( utom Lena, men jag kommer till det ) och handlingen förs framåt mer av miljön runtomkring än specifika händelser eller karaktärer. Vilket gör att delar av utvecklingen känns ologisk. Saker händer utan tillräcklig upptrappning eller motivering, vilket gör att det inte blir trovärdigt. Och problemet är enligt mig det här. Manusförfattaren till filmen har ändrat en hel del saker och antingen har han ändrat för mycket eller för lite. Karaktärerna är för stela och introverta för att den tillskrivna bakgrunden till deras handlingar ska fungera.

I boken ( som jag inte har läst ) är karaktärerna namnlösa. De är där i sina yrkesroller och boken är Lenas skrivna journal över expeditionen. I boken har heller ingen överlevt tidigare expeditioner, ingen har kommit tillbaka. I filmen kommer Lenas man tillbaka och hennes skäl för att gå med i expeditionen är han. I tillbakablickar får vi också veta att hon varit otrogen, vilket är den direkta orsaken till att hon känner sig tvungen att gå med. För makens skull, för att hon känner sig skyldig. I boken går Lena med främst på grund av sin yrkesroll, medan hennes motiv i filmen baseras på två mäns indirekta närvaro. Och det här skaver. Hon framstår helt enkelt inte som en så pass passionerad person att hennes motiv till det hon utsätter sig för känns trovärdigt.

Därtill tycker jag filmen är för existentiell. Det är vackert och spännande, men det tilltalar inte mig helt. Kanske hade det fungerat bättre om inte det andra skavde.  Men det här är mer en smaksak och någon annan kan säkert uppskatta det filosofiska budskapet mer än jag gjorde. Ändå väl värd att titta på.

Jag gissar att boken kommer tilltala mig mer så den kommer läsas. Som tur är har förlaget Fria Ligan släppt boken i svensk översättning. En recension av boken Avgrund finns hos Tentakelmonster idag. 

Illuminae

This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

Läs den, läs den, läs den!

Ärligt talat trodde jag inte den skulle vara så bra. Jag har sett den hyllas överallt, men jag tänkte ord som grupptryck, masspsykos och liknande ( förlåt ). För det vi får är en samling dokument som berättar vad som hände. Intervjuer, chattloggar, transkriberingar av övervakningskameror och den tredje ”huvudpersonens” berättelse. Sidorna ser olika ut, precis som en samling dokument gör. Vissa sidor innehåller bara några enstaka ord, medan andra måste läsas upp och ner, vridas och vändas på och däremellan är det tomma blad. Lägg därtill att det här bara är den andra boken jag läser på engelska. Så jag trodde det skulle bli tråkigt och jobbigt och långsamt. Och det jag fick var årets bästa bok. Eller inte bara årets, förra årets och årets före det och …? En av de absolut bästa. Den är precis så bra som alla sagt och lite till ändå.

Kadys och Ezras planet attackeras och de tvingas fly. Tre rymdskepp kommer till invånarnas hjälp och de lyckas fly med tusentals överlevande, jagade av skeppet Lincoln som var med om attacken mot planeten. Men inte bara är de jagade, attacken innehöll även utsläpp av ett ämne som nu infekterar de överlevande. De kämpar mot klockan både i sin flykt från Lincoln, och mot hotet från insidan i form av de infekterade. När dessutom den tredje ”huvudpersonen” höjer sin röst blir situationen katastrofal. Och vacker och poetisk, märkligt nog.

Jag trodde det skulle bli jobbigt och svårt att läsa denna samling av dokument. Ett långsamt jobb att få ihop pusselbitarna. Men det jag får är en dubbel läsupplevelse. Inte bara för att läsupplevelsen i sig är sjukt spännande, det blir oerhört filmiskt och jag ser varenda rad spelas upp i mitt huvud som värsta actionfilmen. Jag får en läsupplevelse och filmupplevelse samtidigt, allt i ett. De sidor som måste läsas upp och ner, vridas och vändas på, piskar på det filmiska med sin brutala ordkonst. De blir inte bara begripliga, utan nödvändiga och tar hela läsupplevelsen en nivå högre.

Det är så oerhört spännande, sjukt skräckligt mellan varven och drivet är på topp precis hela boken igenom. Det här är alltså sjukt bra. SJUKT BRA. En av de allra bästa. På riktigt.

Illuminae är skriven av Jay Kristoff och Amie Kaufman. 

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken ( och de har alla rätt ) är Carolina läser, Oarya och Fiktiviteter.