bokhuset

En skärva av själen

En skärva av själen skriven av Henrika Andersson.

Muriels lillebror Ben är allvarligt sjuk. Familjen har flyttat till en by i Frankrike, där Ben behandlas på Kliniken. Mellan syskonen löper starka band, så starka att Muriel kan gå in i Bens medvetande och hjälpa honom när det är som värst. I byn träffar Muriel Luc, en övergiven trashank som blir hennes första kärlek. För Lucs skull blir Muriel en annan, Julia, som har röd spets-bh och alltid bär hans guldkedja kring handleden. Kärleken är kittlande och farlig. Men Luc bär på en hemlighet som håller på att knäcka honom.De behöver varandra, men på olika villkor. Demoner och ljus kämpar om utrymme, tills ingen återvändo finns. I hopp om att hjälpa sin lillebror, dras Muriel ner i det svarta.En andlöst spännande och otäck, men också öm och lustfylld roman om utsatta barn, gränslösa syskonrelationer och lojalitet. Kan man rädda en annan? Hur farliga är våra inre demoner? Hur djupt i en annans smärta kan du gå?

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Det är så mycket jag inte förstår, information som utelämnas och händelser som antingen hände så som det beskrivs eller inte hände så, och Muriel mitt i allt som kanske har helande krafter och kanske inte. Jag vet inte om handlingen beskrivs symboliskt, eller om allt faktiskt hände och det är ju lite av ett problem. Dessutom har jag problem med Muriels attraktion till Luc. Den är för mig helt obegriplig. Det beskrivs inte ett enda lockande drag hos Luc som gör att man förstår varför hon vill ha honom. Han har trasiga och skitiga kläder, en puckel på ryggen, tjocka smutsränder vid hårfästet, tovigt och smutsigt hår och en rutten andedräkt. Ändå vill hon kyssa den här illaluktande skitgrisen? Dessutom börjar han prata om Mörkrets härskare redan vid andra träffen när de har känt varandra i typ 10 minuter eller så. Jag förstår att unga kan dras till det mörka och destruktiva, men något måste locka dem dit och Luc är bara frånstötande.

Jag tror boken hade tjänat på att vara längre. Att ge Muriel och Luc lite mer tid och göra attraktionen mer begriplig. Ge mig som läsare lite mer underlag till varför allt händer. Om jag förstod slutet rätt blir det kanske en fortsättning och boken var ändå så pass lockande att jag möjligen läser den också i så fall. Om inte annat så för att kanske få svar på vissa av frågorna.

Betyg 3 / 5

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

Nostalgi med Sagan om isfolket.

Meningen är ju att jag varje dag ska svara på en fråga i 60-dagars utmaningen. Men helgen gick åt då vi hade långväga gäster, så bloggen fick stå åt sidan och likaså mitt bokbloggsjerkande som varit allt annat än aktivt. Bättring utlovas.

Dag 2 – Min favoritserie?

Svår fråga för det finns ju så många som jag tycker om, eller har tyckt om tidigare. Några har jag nämnt redan som Outlander, Wheel of time, Liftarens guide till galaxen samt en mängd dystopier. Alla de här tycker jag fortfarande om, men eftersom jag redan nämnt dem i tidigare inlägg tar jag en serie jag älskade när jag var yngre, Sagan om isfolket av Margit Sandemo. Det är en släktkrönika med övernaturliga inslag på 47 böcker. Jag upptäckte serien när jag var runt 15 år eller nåt sånt och efter det har jag släpat runt alla 47 böcker när jag flyttat runt världen. De blev lästa igen och igen under ca 10 års tid, men sedan tog det stopp. Det är verkligen ingen finlitteratur. Böckerna är väldigt enkla och grammatiken är väl inte den bästa. Vissa böcker är rent av usla men som helhet älskade jag ändå serien i många år, så det får bli den som svar på frågan. Trots att jag för några år sedan sålde hela serien till bättre behövande.

Dag 3 – Min favoritbok ur serien?

Böckerna om Heike. Man får följa honom från att han blir misshandlad och vanvårdad av sin onda far, tills han växer upp och själv får vissa demoniska drag men ändå väljer godheten. Jag grät många tårar för den lilla Heike som kämpade så tappert. Nostalgi.

Bokbloggsjerka – Vem fan kan svenska?

Annikas litteratur- och kulturblogg har denna vecka ställt frågan:

Finns det något särskilt du brukar haja till över när du läser en bok?

Jag tyckte frågan var väldigt svår den här veckan. Så jag svarar som många andra, jag hajar till om det handlar om något svenskt i boken. Skriven av en utländsk författare då naturligtvis, annars är det ju inte så märkligt.

Som i boken The fault in our stars, där de här raderna fick mig att skratta högt:

Maresi: Krönikor från röda klostret

Maresi: Krönikor från röda klostret, den tredje fristående delen i en serie av Maria Turtschaninoff.

På en liten ö ligger Röda klostret, en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor från alla de kända länderna. Där bevaras hemlig kunskap om Gudinnan med hennes tre ansikten: Jungfrun, Modern och Haggan.
Maresi är en trettonårig, evigt hungrig flicka som kommit till Klostret fyra år tidigare på flykt undan svälten. Här har hon funnit ett nytt hem, vänner och framför allt böcker i det stora biblioteket i Kunskapens hus. Maresi är eftertänksam och empatisk och tar hand om de yngsta noviserna.
Klostrets fridfulla liv skakas när Jai, en flicka med ett mörkt förflutet anländer till ön. Jai har sett sin far och farbror begrava hennes syster levande och nu är fadern ute efter henne. En dag dyker ett skepp upp vid horisonten. Våldet stiger i land. Maresi måste stiga ut ur böckernas trygga värld och göra det hon är mest rädd för: handla.

Att öppna ett bokpaket med den här boken i var som att öppna en liten skatt. Bara omslaget är helt underbart, jag älskar det. Är det möjligen årets vackraste bok?

Jag har aldrig läst något av författarinnan tidigare, så jag hade ingen aning om vad som väntade. Men jag tyckte väldigt mycket om den här. Det är fantasy eftersom platsen och världen detta utspelar sig i inte finns. Men världsbygget är så subtilt att det känns som om det är vår värld, lite vid sidan om bara, och i en annan tidsålder. Handlingen är Maresis nedtecknade berättelse om vad som hände och det känns som jag läser en krönika från en sagoålder. Berättelsen genomsyras av känslan som meningen ”Det var en gång …” kan ge, en trolsk känsla som om man tar del av en hemlighet som egentligen inte bör berättas. Maria Turtschaninoff ger oss en saga och jag är trollbunden.

Tack till Schildts & Söderströms för recensionsex.

60 dagars utmaning – dag 1

Jag hittade den här utmaningen hos Stad av böcker och tyckte den lät rolig. Så jag kör igång idag med nr 1.

Bästa boken jag läste förra året?

Det var Divergent helt klart. Jag upptäckte dystopin några månader före med Hungerspelen och blev överlycklig när jag hittade Divergent som var nästan precis lika bra.

Vad gör du medan jag sover?

Vad gör du medan jag sover? Skriven av Mats Wänblad och Per Gustavsson.

Beskrivning från Adlibris:

Igelkotten förbereder sig för att gå i dvala, men innan han somnar vill han höra berättelsen om när Haren hittade honom. När han låg där och skräpade i en lövhög. Och Haren trodde att han var död!

Jag tycker det är jättesvårt att hitta bra barnböcker. Många underskattar barn eller tänker inte på den vuxne som ska läsa boken. En bra barnbok ska tilltala barnen, gärna få dem att fundera lite. En bok som leder till frågor och diskussion är en bra barnbok. Den ska även tilltala den vuxne som läser boken, annars blir inte högläsningen bra och barnen får inte lika mycket ut av det. Men sen finns även de bra, som den här.

Igelkotten ska lägga sig för vintern och han sitter med sin vän Haren och minns hur de träffades. När Haren hittade Igelkott sovandes, men trodde han var död. Om allt roligt de har haft under sommaren och minnen som sparats. Och frågan blir ju då, vad gör Haren när Igelkott sover och Haren blir ensam kvar?

Boken är rätt sorglig faktiskt. Jag läste den för mina barn som är 5 och 7 år gamla och det var 7-åringen som uppskattade den mest. Han funderade på varför Haren var så ledsen, för de hade ju gjort jättemycket roligt tillsammans han och Igelkott. Och medan Igelkott sov borde Haren passa på att göra andra roliga saker, som att åka pulka till exempel. Varför slösade Haren bort den roliga vintern, medan Igelkott ändå sov och säkert drömde fina drömmar? På ett sätt ganska ytliga funderingar men samtidigt djupare än man tror. I vår familj har vi haft väldigt många sjukdoms- och dödsfall sista året och jag läste då boken ”Adjö, herr Muffin” för barnen. En bra bok om döden, vilket jag tycker att det här också kan vara. Boken ger underlag till fina diskussioner om varför man kanske inte ska sörja alltför mycket när någon går bort, att det är ok att göra roliga saker även om man saknar någon. Men den är samtidigt inte riktigt lika sorglig, för Igelkotten sover ju bara. Vilket gör att den passar för högläsning när som helst.

Betyg 4 / 5

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsex.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: