Författare: bokhuset

.

Vid brunnen av KG Johansson hade jag kanske lite höga förväntningar på, eftersom jag tyckte så mycket om Samvetsmakaren. Vid brunnen är bra, välskriven och fängslande. Tänk om man hamnar i otakt med varandra i tiden? Att samtala med varandra och försöka förstå vad den ena talar om, när det för den andra ännu inte har hänt. Det är vad som händer Max och Julia som befinner sig på ett rymdskepp när de upptäcker att de upplever tiden olika. Det Julia minns har ännu inte hänt Max. Tidsförsjutningen orsakar inte bara slitningar i deras relation till varandra, utan visar sig även innebära ett problem på liv och död. Ämnet är för mig helt nytt. Tidsförskjutning har många skrivit om, men jag har aldrig läst om det ur den här speciella vinkeln. Trots att livsfaran i det hela blir uppenbar när den påpekas. Så novellen är bra och jag borde älska den, men det känns tyvärr som jag läst den förut. Av någon anledning påminner den för mycket om Samvetsmakaren, så det känns som jag läser en repris. Nu har ju inte alla läst den boken och för er borde den här novellen vara en upplevelse.

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf skriven av Harald Wägner. Professor Pletjnikov andas ut efter ett stort genombrott och känner sig enormt belåten med att ha presenterat en världsomvälvande nyhet. Möjligheten till odödlighet. Där han vältrar sig i självbelåtenhet över sin kommande storhet, avbryts han plötsligt i sin tankegång när det ringer på dörren. Utanför står en främling som påstår att han är 3000 år gammal. Redan några rader in i novellen känns det plötsligt som om jag läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Känslan är så kraftig att jag nästan förväntar mig Raskolnikov stå utanför Professor Pletjnikovs dörr. Pletjnikovs tankegång känns lika snirklig och tar samma omvägar som Raskolnikov gjorde i sin galenskap. Meningarna tar oväntade u-svängar och det förväntade blir något helt annat. Men det är inte Dostojevskij och det märks naturligtvis. Jag vet inte om det här är ett medvetet sätt att skriva, men det blir för snirkligt med för många vägbyten och ibland slutar meningen i en återvändsgränd. Det blir liksom inte helt, rätt. Novellen är kort och ämnet är intressant, trots min okunnighet i det. Slutet känns inte helt äkta utan tillrättalagt av någon som inte själv hade slutet helt klart för sig, eller inte vågade ta ut svängarna hela vägen.

Nätverka av Alexandra Nero handlar om Johannes. Han får av misstag i sig sporer från himlen som landat i muggen han dricker från. Resultatet är förödande. Än en gång är jag ytterst imponerad över hur mycket berättelse man kan få in i en så kort novell. På bara några få sidor hinner jag utveckla stark sympati för den drabbade Johannes. Jag vrider mig av olust medan jag känner spänningar i nacken som inte finns. Och jag bävar för det som komma skall. Det här är den första novellen jag läst ( hittills ) som känns ämnad att vara just en novell. En text som passar sin kostym.

Doften av Mango är skriven av Anna Jakobsson Lund och är för mig kvällens höjdpunkt. Jag vill ha mer. Jag vill ha mer världsbygge, mer om Hakeem. Jag vill ha mer Aaron, vindvändaren och stormbringaren. Är hans öde redan beseglat? Jag vill veta mer om Falkarna, jag vill att de överlever och reser sig starkare än någonsin. Dessutom är den nyskapande och normbrytande, men så skickligt invävt att jag faktiskt inte ens tänkte på det förrän jag läste om den. Ja, jag var tvungen att läsa den idag igen. Att läsa den här var som att hitta en skattgömma. Ni vet när man öppnar en bok och de första raderna avslöjar att här, just här, börjar en fantastisk historia. Så känner jag och trots att slutet är perfekt känner jag mig lite lurad.  Som om jag bara fått en aptitretare när jag blivit lovad en trerätters. Jag vill ha mer. Jag vill ha en trerätters.

De senaste tio åren har jag sett tre tusen Falkar skära handflatorna. Det är alltid jag som ger dem kniven. Alltid. Men den där eden är inte värd någonting om jag inte är beredd att ta konsekvenserna.