Författare: bokhuset

Världens viktigaste kyss

varldens-viktigaste-kyss

Världens viktigaste kyss skriven av David Levithan.

Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.

Den här boken är allt det jag hade förväntat mig av Oceanen vid vägens slut, och The fault in our stars för att nämna några. Det skrevs så mycket om hur magiska de böckerna var och visst var de bra, rentav fantastiska, men något omedelbart halleluja-moment upplevde jag inte. Det gjorde jag med den här. Den här är allt och lite till.

Den handlar om Avery och Ryan som möts på en queerskolbal, om Cooper som inte accepterar sig själv och det han är, och såklart om kyssen. Berättare är alla de som dog i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. De som dött, levt, älskat och lidit för Harry och Craigs rätt till att kyssas. De berättar allt detta medan de förundras över möjligheterna som finns nu men inte fanns då, medan de förfasas över att det ändå inte finns ännu mer möjligheter, att man fortfarande måste kämpa för en kyss. Boken handlar om då, idag och imorgon.

Alla ungdomar och även vuxna borde ta del av det här. Nu vet ju jag tyvärr att de som skulle behöva läsa det här troligen inte gör det. De som hatar vill fortsätta hata. Därför måste man börja med ungdomar. Är du lärare, läs den här högt för dina elever. Hela boken. Jag lovar att det sitter en Cooper i ditt klassrum som hatar det han är, att det finns en Neil och Peter som inte kan vara öppna med sin kärlek eller en Avery med en hemlighet gömd bakom sitt rosa hår. Kanske bor någon av dessa hemma hos dig som är förälder? Man måste börja någonstans och då kan man gärna börja med Världens viktigaste kyss.

Betyget blir utan tvivel 5/5

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplar.

Du kan hitta boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Zombie romance

Mina när jag har tid frågor har utvecklats till, trots att jag inte har tid frågor. Så trots att jag inte har tid kommer några funderingar och tips här.

En romance bok?  Alltså, jag kommer faktiskt inte på någon renodlad romance ( YA ) som jag kan rekommendera. Men så googlade jag lite och insåg att det är annat än 50 shades som tydligen går under samma genre, bland annat boken Warm bodies, eller Varma kroppar som den heter på svenska. Den handlar förvisso om zombier, men det handlar om kärlek också. En väldigt fin och rolig bok jag rekommenderar till alla som gillar YA, även de som normalt inte är jätteförtjusta i zombies. Zombien R är charmig som få.

warm-bodies-varma-kroppar

Favoritbok från barndomen? Ronja har jag redan nämnt, så det blir en annan Astridbok, Allrakäraste syster. Den verkar lite bortglömd idag, men den var en stor favorit för mig och även mina kompisar.

Bok alla andra gillar men som jag hatar? Hatar är ett starkt ord, men Gone Girl av Gillian Flynn är överreklamerad tycker jag. Totalt förutsägbar, så jag förstår inte vad alla andra gillar så mycket med den faktiskt.

Favoritgenre? Jag väljer en åldersgrupp istället. Unga vuxna. Det kommer ett helt inlägg om den ålderskategorin här så småningom.

Bok jag önskar att fler läste? Anne Franks dagbok. Och nu menar jag vuxna. 13% av befolkningen verkar ha glömt att den finns.

Favorittrilogi? Jag hoppas på Marie Lus trilogi men sista delen har ju inte kommit än, så jag vet inte i dagsläget. Alla trilogier har faktiskt gjort mig besviken på ett eller annat sätt, vissa mer och andra mindre. Men helt nöjd är jag nog inte med någon, än.

Mest chockerande slutet? Allegiant.

Sveket – Dystopi

sveket

Sveket är första delen i en planerad trilogi av Ursula Poznanski.

Vad gör du när ditt liv vänds ut och in? När ditt skyddade liv i sfären tar slut för att du hör ditt namn räknas upp bland de som måste dödas. De
som ska dödas för att en konspiration hotar hela sfärsystemet. En konspiration du aldrig hört talas om.
Världen i sfärerna är perfekt och rättvis. Ria och de andra studenterna arbetar disciplinerat för att vidareutveckla denna värld och för att förbättra för klanerna som lever utanför i kyla och svält.
Det tror de i alla fall.
När Ria tillsammans med fem andra studenter beskylls för att vara del i en konspiration faller deras värld i bitar. De flyr, svikna, förföljda och utlämnade åt ödet. Utanför sfärerna hotas deras liv inte bara av kyla, svält och illasinnade klaner, utan även av sfärernas verkställare. Varför är det så viktigt att de dör?

Ria växer upp i sfärerna, ett skapat samhälle efter att världen fallit samman. När världen gick under fick människorna ett val, att flytta in i sfärerna eller stanna kvar utanför. Många generationer har kommit och gått sedan dess och Ria är född i sfärsamhället. Ett samhälle där man ska prestera, där man säger sig kämpa för att göra jorden beboelig för alla igen. Ria är rankad som nr 7 av studenterna och hennes specialitet är att läsa människor. Hon är expert på ansiktsuttryck, tonfall och kroppsspråk och meningen är att hon i framtiden ska medla mellan människorna på insidan och de som fortfarande befinner sig på utsidan. Precis som alla andra inne i sfären växer Ria upp med sagor om människorna på utsidan. Att de är ociviliserade, mordiska, och i vissa fall kannibaler. När Ria en dag råkar höra ett samtal mellan rektorn för hennes sfär och en främling inser hon att man misstänker en konspiration bland studenterna. Ria står med på listan och straffet för förräderi är döden. Tillsammans med de andra på listan lyckas hon fly från sfären och hamnar på utsidan. Väl på utsidan möter de en grupp människor och upptäcker att det de fått lära sig i sfärerna om världen inte är hela sanningen.

Boken är bra och välskriven. Intrigen är spännande då Ria och hennes följeslagare är jagade av alla, såväl sina egna från sfärerna som av människorna utanför. Dessutom verkar det som att en i gruppen är en förrädare och hotar att avslöja dem alla. Åldern är satt till 12-15 år vilket jag tycker är alldeles för snävt, unga vuxna hade passat bättre. Det är bra dystopi som påminner mer om boken I dina ögon av Stephanie Meyer, än till exempel Divergent eller Hungerspelen. Tyvärr får man reda på för lite om kriget mellan de innanför sfärerna och de utanför. De innanför har uppenbarligen ljugit om kriget, men mycket mer än så får man  inte veta. Med tanke på att boken är tjock ( 430 sidor ) borde man få veta mer. Dessutom är det inte direkt någon kärlekshistoria i boken, och utan varken information eller känslor så är den lite onödigt lång. Inte för att kärlekshistorier är ett måste, men det hade tillfört en extra substans som jag känner saknas. Ria har någon slags relation med Aureljo, men de känns mer som vänner som ibland råkar kyssa varandra. Förmodligen blir det någon slags triangelgrej i andra boken, men än så länge känns karaktärerna och deras inbördes relationer rätt platta. Jag gissar att bok nr 2 faktiskt kommer bli bättre. Boken är ändå bra och absolut läsvärd för alla som gillar dystopier.

Tack till Opal för recensionsex.

YA hela veckan

Statistiken igår gick ju helt bananas, av förklarliga skäl. Veckan har varit kul och gårdagen var galen med många fina och uppmuntrande mail från folk, men att återgå till det vanliga och bekanta är inte dumt det heller. Men tack alla och tack igen till Fredrik Backman.

Pågående läsning hemma hos mig just nu, och förhoppningsvis veckans kommande recensioner är,

Jag har avslutat min första bok i utmaningen tre på tre, dystopin Sveket av Ursula Poznanski. Den skriver jag om redan imorgon.

Världens viktigaste kyss av David Levithan. Jag började nästan grina redan på sidan 2, så hur det här ska gå blir intressant.

Eldbunden av Ylva Lee Lindell

14 av Alexandra-Therese Keining

Och så blir det mer Maskinblod 3.

Jag har även upptäckt att jag tyvärr inte är något fan av e-böcker. Det är bekvämt och sådär men jag glömmer liksom bort att jag har dem där. Så jag har två e-böcker jag kämpar med också. När jag kommer ihåg att de finns där.

Författarintervju – Fredrik Backman

Hamburgare utan dressing eller vegoburgare med allting på?

Jag tar gärna en vegoburgare med allting på. En av sakerna som jag skulle vilja ha på den är en hamburgare.

Din nya bok Britt-Marie var här har precis kommit ut. Kan du berätta lite om den? Varifrån kom inspirationen till den och hur formades karaktärerna?

Jag ”inspireras” inte så värst mycket. Jag stjäl. Hade jag levt ett lite mer spännande liv eller varit en lite mer intressant person eller åtminstone inte hade hatat att resa så mycket som jag gör så hade jag säkert åkt runt i världen och ”inspirerats” utav bara helsike, men eftersom jag egentligen bara vill sitta hemma med mina barn och äta glass och kolla på amerikanska bilar som kör i cirklar så blir jag tvungen att stjäla istället. Så jag gör det, dagligen. Sätt att prata och hela dialoger och kroppsspråk och karaktärsdrag, rubbet. Av folk i kön på Ica och av mina vänner och av folk som dyker upp i bakgrunden av Keeping up with the Kardashians. Stjäl, stjäl, stjäl. Det är min formel.

Hur skulle du själv beskriva dig för den som inte vet?

”Har du hört den om två irländare i en båt? Har du inte HÖRT den om två irländare i en båt!? Sätt dig ner så ska jag hämta mer sprit och berätta den om två irländare i en båt för dig!”

Hur skulle din fru Neda beskriva dig för den som inte vet?

”Herregud.”

Hur ser din skrivarprocess ut och hur ser det ut runtomkring dig när du skriver?

Det är inte det att jag inte vill ha en process. Jag ÖNSKAR att jag hade en process. Men helt ärligt så är min process att jag sätter mig ner och skriver så fort mina barn låter mig göra det. För att jag gillar att skriva. En del människor gillar att spela gitarr eller att odla pelargonier, jag gillar det här. Om jag har en ledig söndagseftermiddag så skriver jag. Om jag inte hade fått betalt för att skriva så hade jag skrivit ändå, men jag hade förmodligen varit helt omöjlig att leva med eftersom jag hade varit tvungen att ägna 8-10 timmar av min dag åt att göra något annat än att skriva innan jag fick sitta ner och skriva. Så…det är min process. Jag har all respekt i världen för de riktigt stora författarna som verkligen gör sin litteratur till konst, och som kan föda den konsten ur smärta och lidande, men jag har varken det tålamodet eller den begåvningen. Jag skulle inte orka sitta vid ett tangentbord om det inte gjorde mig lycklig. Jag förstår att det får mig att låta som en simpel och egoistisk person, men jag tror helt ärligt att det bara är genier som kan vara exceptionellt bra på ett hantverk utan att tycka ett dugg om att utföra det. De flesta av oss är inte genier, så vi får försöka kompensera våra brister så gott vi kan. Jag är en på de allra flesta sätt extremt begränsad skribent, jag vet det, men jag försöker väga upp det genom att verkligen älska det jag gör. Ibland räcker det, ibland inte. Sånt är livet. Vad var den andra frågan? Hur det ser ut runtomkring mig när jag skriver? Det är väldigt, väldigt stökigt. Det är det. Jag är en sjukt stökig person.

Vilken artist ( konstnär, musiker etc ) skulle du jämföra ditt skrivande med?

I introt till Snobben sitter Snobben ovanpå sin hundkoja och skriver på skrivmaskin. Det ser mysigt ut. Det vill jag gärna identifiera mig med.

Har du några tips till dem som kämpar för att komma dit du är idag?

Skriv. Skriv hela tiden och skriv med allt du har och var aldrig, aldrig, aldrig rädd för att någon annan ska tycka att det är dåligt. Det finns ingen skribent i världshistorien som du någonsin har beundrat som inte har blivit sågad tusen gånger. Så lär dig att ta kritik, och kom ihåg att det är någonting du måste lära dig om och om och om igen, eftersom det jävliga är att det blir svårare och svårare ju äldre man blir.

Vilken författare skulle du själv vilja intervjua och vad skulle du fråga?

Astrid Lindgren. Jag skulle vilja veta om hon grät när hon skrev slutet av Bröderna Lejonhjärta.

Om du fick välja en egen ensemble till såpan ”Stjärnorna på slottet” att hänga med några dagar, vilka skulle det vara?

Mina vänner Riad, Junes, Erik och Adam. Vi skulle mest spela Xbox och äta ost. Det skulle nog inte bli så värst bra tv.

Vem skulle du helst vilja ha till granne, Ove eller Britt-Marie?

Båda, men av helt olika anledningar.

Hur ser närmaste året ut för dig? Skriver du på något nytt?

Jag skriver alltid på något nytt. Och något gammalt. I regel åtta-tio olika nya och gamla grejer åt gången. Sen kommer jag till en punkt där jag visar alla idéerna för min fru och min förläggare och min agent, i den ordningen, och sen talar de om för mig vilka åtta-nio grejer som är helt obegripliga och vilken grej som kanske fortfarande går att rädda. Sen går jag hem och jobbar lite mer på den grejen. Men just nu är jag föräldraledig med min dotter. Vilket väl om jag ska vara ärlig bara betyder att jag hänger med min dotter hela dagarna istället för att gå till kontoret och äta choklad och kolla på Vita Huset-repriser hela dagarna.

Hur skulle ett kort blogginlägg se ut från dig själv idag, om du kunde skriva till ditt 10-åriga jag?

”Oroa dig inte. Det kommer ordna sig.”

Hur ser din besticklåda ut?

Den är i ordning. Eftersom jag inte är med terroristerna.

Sista frågan. Kan vi förvänta oss att se dig här på Åland för något signeringsbesök närmaste året?

Ingen aning. Finns det några bra keps- och skrivmaskinsaffärer på Åland?

Tack så väldigt mycket Fredrik Backman för att du tagit dig tid. Vi har välsorterade loppisar och framförallt det här, så jag och alla andra här på fredens öar ser fram emot kommande besök.

 
Britt-Marie var här kan köpas hos Adlibris, Bokus och CDON.

Bokbloggsjerka – Don juan

Dags för veckans bokbloggsjerka från Annikas litteratur- och kulturblogg. Veckans fråga är,

Vilken är den mest komplexa fiktiva karaktären (på tv/bio eller i en bok) som du har träffat på?

Den mest komplexa vet jag inte, men en av de mest intressanta är från filmen Don Juan DeMarco med Johnny Depp. Depp spelar en ung man som tror han är världens störste älskare, Don Juan DeMarco. När hans dramatiska hjärta blir krossat försöker han begå självmord och hamnar på mentalsjukhus. Hans psykiatriker på sjukhuset heter Dr Mickler och gestaltas av Marlon Brando. I Don Juans ögon heter dock läkaren Don Octavio och Don Juan är där som högt ärad gäst i hans ”villa”.

Det mesta av filmen består av dialog mellan de här två och dialogerna är helt enastående. Är den unge mannen galen, eller är det i själva verket världen som är galen? Är Don Juan DeMarco riktig, är han världens största älskare, eller är han en trasig ung man som traumatiserats in i en skapad fantasivärld? Är han kanske faktiskt allt det där? Karaktärerna är fenomenala, deras dialoger underfundiga och frågorna viktiga.

Det finns en dialog i filmen mellan Dr Mickler och Don Juan, där han ber Don Juan förklara varför han tror att han är Don Juan DeMarco? Varför han känt sig tvungen att skapa en sådan vanföreställning. Don Juan DeMarco replikerar med att fråga Dr Mickler varför han tror att han är psykiatriker och heter Dr Mickler, när han i själva verket också är en stor älskare vid namn Don Octavio del Flores. En väldigt rolig film som väcker många frågor om hur vi ser oss själva, hur andra ser också och vad vi kanske egentligen är.

En annan verkligt komplex karaktär är ju Raskolnikov från Brott och Straff där egoism, grymhet, skuldkänslor, omtänksamhet, genialitet och galenskap vävs samman i en enda person.