Författare: bokhuset

Prodigy – dystopi

prodigy

Prodigy är andra delen i en trilogi skriven av Marie Lu.

En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Jag har ju precis fått hem sista delen, Champion, och innan jag börjar läsa den var jag tvungen att läsa om den här eftersom det var ett tag sen. När man läser om en bok är det inte alltid man har samma uppfattning som första gången så jag var lite orolig, var den lika bra som jag kom ihåg? Ja, det var den. Jag gillade Legend men älskar den här. June och Day ger sig i lag med Patrioterna där ledaren Razor ger dem ett ultimatum. De hjälper till om Day mördar Elektorn. Då den gamla Elektorn dött är det hans son Anden som ska mördas. Day som alltid varit ute efter hämnd men aldrig velat mörda tänker om och ser äntligen en chans att ställa saker och ting till rätta. Dessutom letar han fortfarande efter sin lillebror Eden som är tillfångatagen som försökskanin för pestexperimenten. June går tillbaka till Republiken och är den som ska fånga Elektorn Anden i fällan. Men naturligtvis är det inte så enkelt som de tror. Kan de lita på Razor och om det visar sig att de har fel, hur ska hon få fram ett meddelande till Day som befinner sig med Patrioterna?

Spännande hela vägen ut. Dessutom älskar jag karaktärerna, speciellt Day. Det är så skönt att för en gångs skull ha se huvudpersoner som är kapabla. Som inte gör alla idiotiska misstag man alltid sitter och svär över. Som inte kletar in sig i om och men eller kanske. June och Day kämpar vidare för det de tror är rätt. De är handlingskraftiga, de låter inte kärleken komma emellan besluten och de är så starka och kompetenta att jag faller totalt. June kämpar fortfarande med sig själv och klassskillnaderna mellan henne och Day. Hon är dessutom lite mer hårdhudad och känslorna kommer inte riktigt fram. Det gör det enkelt att hålla isär de bådas berättarperspektiv eftersom Day är tvärtom. Han är stark, kompetent och envis. Men även livrädd, mjuk och sårbar. Trots detta tvekar han inte när det är dags. De försöker båda lita på varandra och när de har bestämt sig för något så tvekar de inte utan handlar. Jag älskar det. Jag har sett att åsikterna går isär gällande slutet, men jag tycker slutet är väldigt bra. Beroende på hur det fortsätter förstås…

Jag börjar läsa Champion den här veckan och jag hoppas så mycket på en trilogi som håller hela vägen. Det skulle vara trevligt för en gångs skull.

Betyg blir helt klart 5/5

Superhjältesöndag – Då och nu

Nu har äntligen Fiktiviteters superhjältesöndag dragit igång och det här inlägget är en del av det.

Jag gillar ju superhjältar precis som många andra. Mina har sett lite olika ut genom åren. När jag var barn var det Fantomen märkligt nog. Fantomen och Mandrake, serien i serien så att säga. Fantomen gillade jag på grund av mystiken. Han bodde i dödskallegrottan med vargen Devil och vackra Diana. Hans styrka och smidighet var inte lika viktigt i sammanhanget, det var mystiken runtomkring som lockade. Samt det faktum att han ibland går på gatorna som en vanlig man. Vem som helst kunde ju vara Fantomen. Mandrake var magiker och kunde hypnotisera folk. Det coolaste jag kunde tänka mig när jag var barn. Att lura folk att tro på det man ville. Min tanke var att man kunde lura kassörskan i affären att tro att stenar var pengar och därmed kunna köpa vad man ville, glass till exempel.

Fantomen     5203_mandrake_Korr

Nästa superhjälte blev raka motsatsen i mangaserien Sailor Moon. Den vanliga flickan Annie som upptäcker att hon är Sailor Moon, en av de utvalda månhjältinnorna. Alla månhjältinnor har utöver sina egna krafter, olika små gadgets som hjälper dem i sina försök att bekämpa ondskan. Som James Bondprylar fast med mer bling.

sailor_moon_by_anouet-d5e58cu

Som ung vuxen blev nästa superhjälte Modesty Blaise. En inte helt god hjältinna. Modesty Blaise är lite som Beatrix Kiddo i Kill Bill. Hon har från ung ålder blivit upplärd i såväl kunskap som självkontroll och närstrid. Modesty är en gangsterdrottning som efter utpressning hjälper secret service fånga bovar. Hon jobbar alltså för de goda, men inte helt frivilligt. Till sin hjälp har hon sidekicken Willie som aldrig är eller blir något mer än en vän. Modesty var för mig min första förebild. Sailor Moon var bara fantasi, men Modesty var mer realism mitt i superhjälte-slagsmålen. Nu i efterhand inser jag ju att även den serien är väldigt sexistisk, men då tyckte jag bara hon var supercool och stark.

MODESTY   Modesty-Blaise

Min nuvarande superhjälte är något helt annat. Nämligen min man. Även om jag fortfarande tittar på superhjältefilmer med förtjusning, så är de största superhjältarna de som arbetar för det goda i verkliga livet. Som försöker förändra. Dessutom har jag bildbevis på att min man är superhjälte och sånt går enligt barnen inte att argumentera mot.

2011 ställde min man upp i något som kallades Ö-kampen. En tävling som utspelades på sociala medier där den slutliga vinsten gick till valfri välgörenhetsorganisation. Min man var del av Team Joker, det enda laget som inte bestod av utvalda mediaprofiler. De vann och vinsten gick till Läkare utan gränser. Bilden på laget bevisade för våra barn det de redan visste, att deras pappa är en superhjälte. Något de var helt övertygade om i ungefär 2 års tid och informerade omgivningen om konstant.

Ett av uppdragen var att återskapa superhjältebilden på riktigt och man hade en timme på sig från det att man fick uppdraget. Min man och goda vänner lyckades bra tycker jag! Emils bysse och ett rosa påslakan kan göra alla till superhjältar.

team joker Ökampen

2013 utvecklades konceptet Ö-kampen till Havskampen. Lördagen den 10:e augusti lämnade två galeaser Marstrand respektive Mariehamn och möttes upp fyra dagar senare i Karlshamn.

albanus

Under fyra dygn tävlade de två båtarna mot varandra längs vägen i att samla in pengar till Ung Cancer, och i att ge uppmärksamhet till lösningar på utanförskapet i vårt samhälle. Min man äntrade det tvåmastade fartyget Albanus i Mariehamn och var en del av besättningen för team east. Trots att han aldrig seglat i hela sitt liv var detta självklart för honom att ställa upp på.

albanus ålandstidningen

Jag gillar fortfarande superhjältar och det de står för. Att bekämpa det onda. I vår vardag finns massor av superhjältar, riktiga superhjältar. De som drabbas av det onda och kämpar för att överleva och de som hjälper till i den kampen. Och jag är stolt över att min man är den del av det. Min egen livs levande superhjälte.

superhjälte fuck cancer

Alla kan bli superhjältar.

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:

Bak bok mat, Beroende av böcker, Bokhuset, Bokstävlarna, Carolina läser, Cinnamonbooks, Fiktiviteter, Kulturkollo, Oarya, Smutstiteln, Vildvittra

14 – Mörk ungdomsbok

14

14 är skriven av Alexandra-Therese Keining.

14 utspelar sig under en enda helg. En helg som förändrar livet för de fem tonåringar vi får möta. Alla bär de på en egen hemlighet, en sårbarhet och en längtan. När deras öden sammanflätas, stärker de i vissa fall varandra.

Det här är en väldigt mörk bok. Alla karaktärer har någon form av problem och har på något sätt hamnat snett. Billies pappa kommer av någon anledning inte hem och hon kan inte förstå varför. Carl-Henrik är adopterad och har helt plötsligt fått en lillasyster, lilla apan, som tar all uppmärksamhet och kärlek hemma. Fredrik är mobbad och utanför och för honom finns det bara ett sätt att slippa den själsliga smärtan. Saga lockas av sin storasysters pojkvän som av någon anledning är så snäll mot henne, och Mathildas pappa blir aldrig nöjd hur mycket hon än presterar. Under en helg kulminerar alla deras problem i tragik och det som kunde ha varit en vanlig helg slutar med blod, jakt och skuld.

På ett ställe i boken står det att den är mörk och tung, men att det ibland även sker mirakel. Så jag väntade mig något mirakel som tyvärr aldrig hände. Det är tungt och mörkt och även om boken inte slutar så tragiskt som den kunde ha gjort så finns det inga vinnare här. En för mörk bok för mig, men säkert en räddning för trasiga ungdomar som kanske behöver läsa om öden värre än deras egna. Ibland hjälper det medan man fortsätter vänta på miraklet.

Jag har svårt att sätta betyg själv, men jag gissar att betyget från rätt åldersgrupp blir högt.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och CDON.

Tack till Lilla Piratförlaget för recensionsex.

Bokbloggsjerka – Överraskning?

Annikas litteratur- och kulturblogg har i veckans jerka frågan,

Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?

Det här var nog den svåraste frågan hittills faktiskt. Det finns ju några givna svar, bland annat den som Annika själv föreslår, Patient 67 av Dennis Lehane. Slutet var för mig helt överraskande och gjorde en ganska medioker bok rätt bra. En annan bok är Judasbarn av Carol O´Connor, fast även här är boken egentligen inte någon favorit. Det är mest för slutets skull man bör läsa den. Den tredje är Allegiant av Veronica Roth. Nu lyckades jag spoila slutet för mig själv genom att googla boken lite för mycket innan jag läste den. Hade jag inte känt till slutet hade jag säkert gillat boken mer.

Många kommer förmodligen svara Gone Girl av Gillian Flynn, vilket är obegripligt eftersom jag gissade twisten redan av baksidestexten.

I övrigt är jag en sådan som läser allt om böckerna jag ska köpa eller låna. Vilket även var anledningen till att jag blev med bokblogg, eftersom jag googlade in mig på er som fanns när jag letat böcker senaste året.

Rosas buss – En viktig bok

rosas-buss

Rosas buss skriven av Fabrizio Silei.

Med sitt mod, sin beslutsamhet och sin vägran att acceptera orättvisor ändrade Rosa Parks historiens gång. En torsdagskväll i december 1955 i Alabama, USA vägrade hon lämna sin plats i bussen till en vit passagerare. Det blev startpunkten för en 381 dagar lång busstrejk, bildandet av den amerikanska medborgarrättsrörelsen och så småningom förändringar i den rådande diskrimineringslagstiftningen.

I den illustrerade barnboken ”Rosas buss” får vi följa med när Bens morfar vill ta med sitt barnbarn på en resa för att visa honom något mycket speciellt. Men när de kommer till ett museum och går fram till en buss, börjar Ben undra om morfar håller på att bli tokig. En gammal buss? Vad är det för speciellt med den? Men så börjar den gamle mannen berätta om en tid när rasism och diskriminering var en självklar del av vardagen, och om en kvinna som bestämde sig för att inte längre acceptera det. En kvinna som med tyst styrka stod emot trycket från sin omgivning. En kvinna som hade modet att säga ”NEJ!”.

Rosa Parks föddes den 4 februari 1913, och som en hyllning till henne på 100-årsdagen ger Alvina förlag nu ut ”Rosas buss”. En berättelse om rasism, rädsla och om hur civilkurage kan förändra världen.

Många vet vem Rosa Parks var, men alltför många kan inte sin historia tyvärr. Många tycker kanske inte ens att det är vår historia eftersom det utspelade sig på en annan kontinent. Men Rosa Parks historia är allas historia. Det finns många viktiga böcker och även om just den här kanske ändå känns lite distanserad, så är den en av de viktiga. Idag när diskussionerna går höga på facebook och man nästan maniskt slåss för sin rättighet att använda gamla nedsättande ord i diverse sammanhang, på bakverk och i Pippiböcker och annat. Ja, då är det viktigare än någonsin att påminna om att Rosa Parks fanns. Att hon tillhörde dem som inte hade någon rättighet alls, mer än den andra gav henne. Och det är viktigt och minnas att människor som Rosa Parks faktiskt förändrade världen. Genom en sådan till synes liten handling som att vägra resa sig på en buss.

Tack till Alvina förlag för recensionsexemplar.