bokhuset

Bärnstenar i vattnet

Bärnstenar i vattnet är första delen i en eventuell trilogi skriven av Michéle Glatthard.

JAG HAR då aldrig sett sådana ögon. De lyste i mörkret som glödande kol. Och så håret! Som eld, jag svär. Och när barnet lades i moderns famn, så dog hon. På fläcken. Bara så där. Det var djävulens barn, det är jag säker på.
Då pastorns fru dör i barnsäng, sprids ryktena snabbt i socknen. Det pratas om klor och sylvassa tänder som har slitit upp moderns mage från insidan. Det pratas om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Men barnet som den unge lövjekarlen hittar i skogen liknar inte denna beskrivning alls. Flickans hud är len och så vit att den nästan lyser i mörkret. Hon har mjuka, röda lockar och nyfikna ögon som liknar ett par bärnstenar. Och lövjekarlen inser snart att han känner igen dessa ögon.

Lövjekarlen hittar ett nyfött barn i skogen. Ett barn med hår rött som eld och ögon gula som bärnsten. Lövjekarlen tar hand om den lilla och svär att beskydda barnet från allt ont. Barnet som får namnet Teresa och lövjekarlen lever ett kringflackande liv. Detta då folk gärna ser med misstro på dem som besitter kunskaper om örter och sånt som borde vara dolt. Både Lövjekarlen och Teresa har förmåga att se naturens alla dolda väsen, som Näcken när han spelar och älvorna när de dansar. De letar efter en fristad, ett ställe de kan känna sig trygga på. Samtidigt sprids häxbålen över landet och faran kommer allt närmare.

Det här borde vara bra. Det borde vara en bok för mig att älska. Den är välskriven och vacker. Språket känns som rinnande honung, mjukt och glödande på samma gång. Stämningen i berättelsen är genomgående trolsk, mystisk och längtande. Nätterna när Näcken spelar för Teresa blir levande och man känner nästan vinddraget av älvornas dans. Problemet är att det inte händer så mycket mer. De vandrar, de söker, ibland hittar de vänner och ibland blir de bortjagade. Däremellan spelar Näcken och älvorna dansar. Ett tag slutar de spela och dansa och Teresa och Lövjekarlen fortsätter sin vandring. En vacker bok är alltid en vacker bok där drivet inte alltid är nödvändigt. Men det här känns som att köra mil efter mil i femtio kilometer i timmen. Det är trevligt ett tag, men efter några mil önskar man att något händer. Att man får gasa på åtminstone lite, ta en omväg någon annanstans där det är lite mer terräng, eller varför inte dra ut på motorvägen en liten stund. Berättelsen puttrar på i femtio hela vägen och jag behöver tyvärr mer fart än så, eller kortare väg att köra för att uppskatta det.

Tack till Mörkersdottir förlag för recensionsexemplar.

Insurgent – dystopi

Insurgent är andra delen i en trilogi skriven av Veronica Roth.

Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.

Jag har ju redan läst hela trilogin för ett bra tag sedan, så jag har haft i tankarna att jag ska skriva om den här så jag kan komma vidare till Allegiant. Men när jag försökte visade det sig att jag inte kom ihåg någonting alls från den här boken. Inte ett smack. Jag har till och med läst igenom andras recensioner för att försöka minnas men det hjälpte inte. Så det var bara låna om den på biblioteket och friska upp minnet via omläsning.

Märkligt nog var den faktiskt lika bra den här gången som jag tyckte den var första gången. Trots att jag vet hur allt slutar, eller kanske tack vare det. Tris och Four flyr till de fridfulla efter attacken som utspelade sig i Divergent och Tris plågas av skuldkänslor för sina föräldrars och Wills död. Hon känner sig så ansvarig att hon inte kan med att berätta för de andra vad hon gjort. Därmed börjar även problematiken i relationen mellan henne och Four. Hemligheterna hopar sig mellan dem och Tris drar sig undan alltmer. Trots att jag blir irriterad på Tris i den här delen, händer det så mycket hela tiden att det ändå inte stör nämnvärt. Dessutom träder Four fram tydligare och i en scen där han tvingas berätta varför han valde att byta falang värker mitt hjärta av sympati för det han gått igenom och den styrka han besitter. En riktig sträckläsarbok med en rejäl cliffhanger som avslutning.

Tyvärr förstärkte den här boken bara vad jag redan tyckte om Allegiant. Recension för den kommer senare i veckan.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Tjugan – lättläst

Tjugan är skriven av Mårten Melin och tillhör kategorin Lättläst.

Tjugo kronor är inte mycket.
Men ibland är det precis allt.

Berättarjaget i Tjugan ger en tjuga till kvinnan som tigger på gatan. Men när resten av pengarna blir stulna av en ficktjuv står berättarjaget utan pengar till julklappar.

Nu blir det problematiskt. Ska hen kräva tillbaka tjugan av tiggerskan? Eller går saker och ting att lösa på annat sätt?

Mårten Melin får in en hel fin liten berättelse på dessa få sidor. En lättläst bok om att det kan löna sig att visa generositet. Kanske kan man kalla det som händer för karma. Boken är från tolv år, men jag tycker den passar bra även för de yngre både att läsa själva om de kan det, eller som högläsningsbok.

I slutet av boken finns en liten intervju med författaren där han berättar bakgrunden till berättelsen som blir en extra liten bonus.

Tack till Nypon förlag för recensionsex.

Livsregler för en medelstor get

Livsregler för en medelstor get är skriven av Ina Ekegård.

Sammanför ett psykfall med en dryg stekare, ett missbrukarbarn och ett CP. Placera dem i en ovanligt gammal bil och skicka iväg dem på en road trip genom landet. Lägg därtill en mörk hemlighet, en samling borttappade manuskript och en strävan att någon gång
innan sommaren är slut, nå grekisk mark. Resultatet blir Livsregler för en medelstor get, en varm berättelse om att köra vilse.

När den här boken hittade hem till mig, efter lite omvägar, blev jag ganska ställd. Baksidestexten i kombination med titel och omslag gjorde mig helt konfys. Å ena sidan ger baksidestexten lite information som pekar åt ett håll, medan både titel och omslag lovar något helt annat.

Boken återges ur två berättarperspektiv, Julias och Patriks. Julia är introvert med förmodade ätstörningar och hatar hela världen. Hon hatar så mycket att hon ibland till och med glömmer att det hon hatar mest av allt är sig själv. Julia sommarjobbar på ett äldreboende och håller sig på sin kant. Tills en av de boende, Bernt, en dag visar Julia fotografier på sitt barnbarn som han aldrig träffat. Han ber Julia om hjälp att kontakta sondottern Elvira. Av någon anledning Julia inte förstår själv gör hon det och ordnar en träff mellan Bernt och Elvira. Tyvärr dör Bernt dagen innan Elvira ska komma på besök. Elvira och Julia ses kort på Bernts begravning och känner därför igen varandra när de senare stöter på varandra på gatan.

Patrik är Elviras nästan brorsa. Vilket innebär att hon troligen aldrig kommer vilja ligga med honom, men Patrik är inte den som ger upp sina drömmar. Han ska till exempel till Grekland med sin bästa kompis. Ett inte helt enkelt företag när båda resenärerna är CP och sitter i rullar och dessutom vill bila till Grekland. Det krävs alltså lite planering för åkdon, medföljande assistenter och plats för rullarna. När de hittat den perfekta bussen att åka med, är det självklart att Elvira som fått ärva Bernts gamla bil kör Patrik till Karlskrona och den väntande bussen som ska föra honom vidare till Grekland. Dagen innan de ska åka stöter de på Julia och hennes kollega Adam som av olika anledningar bestämmer sig för att följa med till Karlskrona. Konstellationen för resan blir psykfallet Julia, missbrukarbarnet Elvira, stekarn Adam och CP-Patrik.

Redan efter bara någon sida inser jag att boken är bra. Den är riktigt jäkla bra! Språket är vackert och flytande och det är ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det finns inte en enda onödig sida, inget som inte måste finnas med. Julia och Patrik har varsitt språk och det är hela tiden tydligt vems perspektiv som berättar. Från Julias arbete på äldreboendet, under roadtripen och längs alla hinder på vägen nystas karaktärerna upp. Deras förflutna är ett pussel där man får delarna bit för bit. Min irritation över den självömkande Julia övergår i djup empati när skärvorna samlas ihop och visar en skrämmande bakgrund. Och precis när man tror att man vet allt, dyker ännu en skärva upp, och det man trodde var självvalt visar sig vara en löst sammanfogad kopia av en människa. Någon som låtsas leva för att överleva. Det är trasigt, skitigt och förfärligt. Men i den här boken finns det där miraklet som jag ofta saknar i andra böcker. För här finns samtidigt varm humor, empati och hopp. Massor av hopp. För mig är det här en av årets bästa böcker. En klar fullträff rakt i hjärtat.

Tack till Idus förlag för recensionsexemplar.

Bokbloggsjerka – facebooktips

Annikas litteratur- och kulturblogg har i dagens jerka frågan,

Har du några tips på liknande nyhetsbrev eller kanske en intressant sajt som boknördar borde kolla in? Kan handla om precis vad som helst, t.ex. böcker, prydnader, porslin etc?

Jag gillar ju sociala medier och framförallt facebook. Det är så behändigt med allt samlat på ett enda ställe. Jag är med i massor av grupper varav många handlar om böcker. Många är ju tyvärr inte så aktiva som man skulle önska, men det finns några guldkorn. Två av mina absoluta favoriter är en bokgrupp och en nördgrupp.

Vi som älskar att läsa böcker har jag nyligen upptäckt. En aktiv grupp om böcker och läsning helt enkelt. Man tycker, länkar och diskuterar i alla åldersgrupper och genrer.

Geek woman united ( Sweden ) är för oss nördar. Oavsett vad ditt nörderi är, böcker, gaming, stickning eller filmer så passar du in. Detta är den mest aktiva gruppen jag hittat och märkligt nog också den trevligaste. Påhopp existerar inte, bara systerskap i nörderi. Det finns även undergrupper om man vill nörda in sig på bara sitt eget ämne. Tyvärr känner jag inte till om det finns någon motsvarighet till manliga nördar.

De odödligas regler – vampyrer

De odödligas regler är första delen i en serie skriven av Julie Kagawa.
I en framtida värld styr vampyrerna.
Människorna är föda.
Och en person kommer att söka efter nyckeln till mänsklighetens räddning.

Min skapare sa mig detta:

En dag ska du,
Allison Sekemoto,
döda en människa.
Frågan är inte om
det kommer att hända, utan när.
Förstår du?

Jag gjorde inte det då, inte egentligen.

Men det gör jag nu.

Allison bor i en vampyrstad, där de regerande vampyrerna registrerar befolkningen som är skyldiga att ge blod till vampyrerna. Utanför städerna finns de smittade. De som blivit bitna av vampyrer men förvandlats till något annat som mer liknar zombiesar än vampyrer. Allison lever som oregistrerad då hon vägrar bli en slav till vampyrerna. Hon och hennes gäng bor på gatan och vid en nattlig stöldräd blir Allison attackerad och biten av de smittade. Efter attacken blir den döende Allison hittad av vampyren Kanin som ger henne erbjudandet att bli vampyr. Eftersom hon inte är redo att dö tackar Allison ja till erbjudandet. Kanin lär Allison hur man kan leva som vampyr och ändå inte förlora sin själ. Detta visar sig svårare än hon trott och Allison kämpar för att förbli mänsklig, medan Kanin har sina egna hemligheter och fasor att kämpa mot.

Jag gillar ju vampyrer så jag hade sett fram emot den här. Visserligen är det ok läsning men mellan varven är den väldigt långtråkig. Vilket egentligen borde vara konstigt för det händer saker hela tiden. Problemet är att den enda karaktären som egentligen berör är Allison, och även hon hade kunnat gestaltas bättre. Författaren har satsat mer på action och driv än persongestaltning, vilket gör att händelserna passerar rätt oberört förbi eftersom jag inte riktigt bryr mig om personerna som drabbas.

Möjligen kommer jag läsa fortsättningen, men jag kommer inte bita sönder naglarna i väntan på det.

Betyg 2/5

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: