Författare: bokhuset

Vårläsning på veckans topplista – Efterlängtat, påbörjat och märkligt.

Johannas Deckarhörna har veckans topplista som den här gången handlar om vårläsning. De böcker jag läser har normalt inte omslag som får en att tänka på våren, men jag har lyckats hitta några efterlängtade pärlor som med lite god vilja kan påminna om vårfärger. Dessa är i alla fall några kommande böcker hos mig.

 

Ann Leckies science fiction-trilogi som vunnit flertalet priser har jag längtat länge efter. Jag tycker visserligen att omslagen är sjukt konstiga, men har hört så mycket bra om den här serien att den står på tur.

På en avlägsen isplanet gör soldaten Breq något som kommer att få väldiga efterverkningar.
   Breq är inte riktigt den hon utger sig för att vara. För många år sedan hette hon Justice of Toren och var ett rymdskepp vars AI kopplade samman tusentals omedvetna soldatkroppar i den rachska militären. Hon blev förådd och lämnades i en bräcklig, biologisk kropp. Nu tänker hon utkräva hämnd på Radch-imperiets mäktiga härskare, den närmast odödliga Anaander Mianaai.

  

 

Finns det björkar i Sarajevo av Christina Lindström är redan påbörjad och Bokhandeln på Riverside Drive av Frida Skybäck är reserverad hos biblioteket.

 

Mitt sista val har inte kommit ut än och den har jag valt enbart på grund av titel och författare. Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld.

Titeln är fantastisk, men beskrivningen är märklig. Jag förstår den inte alls faktiskt. Först trodde jag det var andra boken i en serie och när jag väl fattat att det inte är det, så förstår jag ändå inte riktigt vad boken handlar om. Tur att titeln är fantastisk.

AaaaaaaaAAAAAHHHHHHH! Förskottet är slut, mer än slut, alldeles för mycket pengar har gått åt på alldeles för kort tid och i helt fel sällskap i London och någon ny roman är inte i sikte. Får vi lov att presentera Penny Löwe, kometdebuten från häromåret, som med sin roman ”Strid” blev ett namn på allas läppar, ett stjärnskott som slocknade.

Pennys bästa vän och värsta ovän heter Lola, och när hon dyker upp igen i Stockholm efter att de skilts åt utan värme alls i London börjar karusellen igen. Hon kan inte låta Penny leva sitt liv, och Penny vet inte vilket liv hon förväntas leva. Det enda hon vet är att hennes liv just nu inte är något vidare ämne för en roman, så Lola, konstnär och manipulatör, anmäler sig frivillig. Lola iscensätter Pennys liv med kärlek och dramatik så att Penny ska få något att skriva om. Vilket väl inte kan sluta särskilt väl?

The Cloverfield Paradox

En av de läskigaste filmer jag vet är Event Horizon ( att Sam Neill är med gör förvisso sitt till ). Den har ganska många år på nacken, men är fortfarande den enda skräckfilmen som faktiskt fått mig att drömma mardrömmar. Vilket var lite lustigt, för även om jag tyckte den var rätt läskig medan jag tittade reagerade jag ändå inte nämnvärt. Så mardrömmar i veckor efteråt var helt otippat och inget jag råkat ut för varken före eller efter. Jag har sett den igen för bara något år sedan och det är en film som faktiskt håller rätt bra än.

Så när The Cloverfield Paradox jämförts med Event Horizon var jag ju tvungen att titta. Men nä, så roligt blev det inte.

Jorden lider av energibrist och man har byggt en rymdstation som ska lösa problemet. Exakt hur tänker jag inte gå in på ( pga komplicerat rymdgrejs ) men risken är att man samtidigt råkar öppna upp för andra dimensioner/parallella världar samtidigt. Och det är naturligtvis precis vad som händer när de efter flera år i rymden äntligen lyckas få igång Största Bästa Jättestrålen. Naturligtvis är det ingen som förstår vad som händer i början, men när jorden helt plötsligt inte finns där den alltid funnits och en okänd kvinna hittas intrasslad i ett kabelskåp ( bokstavligen intrasslad med kablar igenom hela kroppen ) börjar sanningen gå upp för medlemmarna. Parallella världar har krockat och släppt in diverse grejer i varandras universum.

Och på något sätt har man lyckats göra filmen så långtråkig att allt det här blir en snarkfest. Jag tittade kanske 45 minuter för att sedan helt plötsligt upptäcka att jag satt och spelade spel på mobilen istället. Jag hade alltså slutat titta utan att ens märka det och tittade upp igen lagom till slutet. Vilket var tur, för slutet är faktiskt sjukt roligt. Det är nog inte meningen att det ska vara roligt, men jag skrattade hejdlöst de sista tio sekunderna av filmen.

Så summan av kardemumman var att det ändå var värt det. Mitt råd? Titta på filmen, spela lite på mobilen eller läs en bok samtidigt och förläng livet med ett gott skratt på slutet.

En smakebit på söndag – Finns det björkar i Sarajevo?

Idag är det dags för smakbitar igen och fler sådana hittar ni hos bloggen Betraktninger. Själv bjuder jag på ett utdrag ur boken Finns det björkar i Sarajevo. Den är skriven av Christina Lindström, författare till boken Jack som jag verkligen tyckte mycket om. Jag har hört från säker källa att även den här boken är någonting alldeles extra, så den ligger på veckans läslista för mig.

Bokens huvudperson Kevin är hos psykologen.

”Jag tror att du har mycket på hjärtat och att det är därför du är här”, säger Odette. ”Varför kom du hit Kevin, och hur kan jag hjälpa dig?”

Jag svarar inte men jag känner att det bränner bakom ögonlocken. Jag har inte ett skit på hjärtat men jag har något i kroppen. Det spjärnar emot. Det stannar hemma från skolan om det tror att vi ska börja med grupparbete eller får reda på att vi ska årsredovisning. Det har svårt att äta ibland. Det skakar som en pundare vissa nätter. Så håller det på.

Det är en fågelunge som blinkar mot ljuset. Den uppmanas att flaxa, den begår misstaget att försöka flyga, men vingarna bär aldrig.

”Har du några barn?” frågar jag Odette. Jag nästan viskar det. ”Och har du nåt diplom?”

Hon blinkar aningen för långsamt och jag förstår att hon vill slå mig i huvudet med en liten spade.

 

Vad är det sista man känner innan man dör om man blir utskickad i rymden utan rymddräkt?

Det, och andra intressanta saker får vi veta i den här härliga intervjun med Jay Kristoff och Amie Kaufman när de berättar om arbetet bakom The Illuminae files. Enjoy.

PS. Orkar du inte titta finns svaret allra längst ner i inlägget. 

 

 

 

Man känner tungan börja koka. Inte direkt fredagsmysigt.

Gender Bender – En möjlig kandidat till Nobelpriset, yppiga bröst och väldigt mycket sex

Idag gör vi saker och ting lite annorlunda. Jag kommer först presentera en text av en författare som förutspås vinna Nobelpriset inom en snar framtid, och därefter lotsar jag er vidare till ett inlägg som handlar om hur samma författare skriver om sex.

Utdraget är från en novellsamling. Huvudpersonen behöver en chaufför och får tips av sin bilmekaniker. Detta är alltså enbart en yrkesmässig relation som eftersöks. Jag har som vanligt bytt kön på personen i texten.

”Hur gammal är han?”

”Någonstans runt tjugofem, skulle jag tro. Fast jag har ju aldrig frågat honom”, sa Ooba.

Sedan fick hon ett stramt drag i ansiktet. ”Som jag sade tidigare, så är det åtminstone inga problem med hans körning …”

”Men?”

”Ja, alltså han är, hur ska jag säga, lite märklig.”

”På vilket sätt då?”

”Han är ganska tystlåten, men samtidigt burdus. Dessutom kedjeröker han”, sa Ooba. ”Ni förstår vad jag menar när ni träffar honom. Det är inte precis någon liten viol. Han ler knappt. Och, för att säga det rent ut, så är han ganska ful.”

”Det gör inget. Vore han alltför vacker skulle man ju inte kunna koppla av. Och dessutom skulle det kunna börja ryktas. ”

”Då kanske det här är rätt man för er.”

”Men hur som helst så är han alltså en skicklig bilförare?”

”Ja, det är han helt klart. Inte skicklig för att vara man, utan helt enkelt skicklig. ”

 

Nästa utdrag är från en roman och huvudpersonen blir mottagen på ett kontor av en receptionist.

Han var någonstans runt fyrtiofem, hade en mörk kostym med breda axlar och svarta pumps med stadiga klackar. Mannen hade så perfekta drag att det nästan var omöjligt att hitta några skönhetsfläckar. Hans hår var kortklippt, han hade ett markerat käkparti och såg verkligen effektiv ut. Någon gång emellanåt stöter man på medelålders män som ser ut att klara av att göra vad som helst, vad man än ber dem göra. Den här mannen var en sådan man. Hade han varit skådespelare, hade han fått spela roller som den erfarne sjukskötaren eller lyxbordellens innehavare.

 

Det första utdraget är från Haruki Murakamis novellsamling Män utan kvinnor och det andra från hans roman Den färglöse herr Tazaki.

Jag gillar Murakamis språk väldigt mycket. Han har ett korrekt språk som tilltalar mig. Det korrekta som så lätt kan bli stelt och stramt, blir i Murakamis händer förstärkare till känslor och upplevelser. Däremot har han ett väldigt speciellt sätt att skriva om kvinnor. De beskrivs alltid detaljerat och deras utseende blir alltid bedömt. Inte vacker, sagolik skönhet, yppiga bröst, stora bröst, inga bröst, plattbröstad, toppiga bröst, oattraktiv, ful, tilltalande … Hela tiden bedöms kvinnans utseende.

I boken Den färglöse herr Tazaki beskrivs huvudpersonens flickvän hela tiden som en äldre kvinna. Herr Tazakis äldre flickvän, att han gillar äldre kvinnor, att han passar med mogna kvinnor. Genomgående i hela romanen beskrivs hon som äldre. Och hon är äldre än Tazaki. Hela två år äldre …

En annan kvinna omfamnar herr Tazaki i slutet av boken och han känner hur hennes yppiga bröst pressas mot honom och det här återkommer han till ett flertal gånger. Minnet av hennes yppiga bröst mot honom. Hela tiden hennes yppiga bröst.

Så hur skriver Haruki Murakami om sex? Titta in här och njut av Bokfuriens välskrivna inlägg. Varning dock för detaljerade sexscener.

Gemina – The Illuminae files

Ni vet den där känslan när man har läst en sjukt bra bok och dyker rakt in i uppföljaren med den där sprittande glädjen djupt inne i magen för att man äntligen ska få återse karaktärerna från första boken? Och ni vet den där enorma besvikelsen när man inser att uppföljaren handlar om helt andra personer? Den känslan, gånger hundra, drabbade mig redan under de första sidorna av Gemina.

Och det är klart jag borde ha vetat att det handlade om andra personer. Det står i alla recensioner och på baksidan av boken och på adlibris och överallt. Men på något sätt hade jag lyckats förtränga det och trodde jag skulle få möta Kady och Ezra och AIDAN igen. Istället möttes jag av en bortskämd ung tjej och hennes knarklangare.

Det visar sig att vi befinner oss på Heimdall, rymdstationen som Kady och rymdskeppet Hypatia desperat försöker ta sig till. Där träffar vi Hanna som fyller ut sina supertrista dagar med att träna kampsport, shoppa och knarka lite mellan varven. Ingen jättecharmig tjej, även om hennes knarklangare Nik tycker annorlunda. Ovetande om Hypatias situation planeras en stor fest på Heimdall och naturligtvis behöver Hanna lite extra dust till den tråkiga festen. Hon och Nik smiter alltså undan för att genomföra sina affärer, lägligt nog samtidigt som rymdstationen invaderas. BeiTech har skickat ett gäng mordiska soldater för att sopa igen spåren och hindra Hypatias nödrop från att nå ut.

Hanna och Nik kämpar desperat från olika håll för att klara sig levande ur attacken. Samtidigt slingrar sig ytterligare ett hot igenom rymdstationen. Jag vill inte spoila för mycket, så jag nöjer mig med att säga att man har ett väldigt annorlunda sätt att göra knark ute i rymden.

Och hur mycket jag än gillade karaktärerna från Illuminae så visar det sig att jag, trots min inledande besvikelse, blir ännu mer förälskad i Hanna och Nik. Även om Gemina till en början ( håll i er för nu kommer ett yttepyttelitet klagomål ) faktiskt känns aningen upprepande, så blir det en jäkla åktur i sista tredjedelen av boken. Så sjukt sjukt bra gjort och den värsta känslomässiga bergochdalbanan jag någonsin varit med om i en bok tror jag. Hjärtat hamrar för fullt, upp som en sol på en sida och ner som en pannkaka sidan efter. Sida efter sida efter sida medan trådar knyts ihop och berättelsen vrängs ut och in.

Nu är det bara sista boken kvar och jag har inte förmått mig att börja läsa än, för efter Obsidio är det slut. Och jag vet redan att jag kommer sitta där efteråt och undra hur i hela världen jag ska kunna läsa något annat efter den här serien.

Så sjukt bra.

Boken finns hos Science Fiction Bokhandeln, Adlibris, Bokus och CDON.

Andra som skrivit om boken är Oarya, Carolina läser, Fiktiviteter och Tickmicks bokblogg.