Den här veckan blir det dystopi och science fiction med ett litet undantag för herr Dickens. Jag tyckte vi var värda det med tanke på det hemska vädret som varit till och från senaste veckan. Nu bor ju jag visserligen inte i Sverige, men nära nog för att den här ska kännas passande just idag.
Runristaren är skriven av Andrea Grave-Müller.
Marcella har ett problem, orsakat av hennes egna misstag. Lösningen tycks finnas inom räckhåll, men är det verkligen särskilt klokt att sluta ett avtal med en av Det Andra Folket?
När Aska och hennes dotter hittar spår efter strid i snön blir Aska genast orolig. Kriget har lämnat avtryck i byn, och man litar varken på kungens män eller tronpretendentens. När dessutom en skadad desertör dyker upp tar händelseförloppet en vändning som är varje förälders mardröm …
Den stundande förlovningen mellan unga fröken Tica och herr Leonardo Kavaly är något alla tar för givet. Det enda som fattas är att han ska ställa frågan, men när oförklarliga saker börjar ske i staden och det verkar som att Tica är inblandad sätts kärleken på prov. Hennes förflutna är märkligare än någon kunnat ana.
Boken är full av trolska väsen som berättar om magi, hämnd, längtan och avund och jag tror på dem alla. Titelnovellen Runristaren är i sin flyktighet en full berättelse. Huldrans öde i Snärjd är så vacker men samtidigt så tragisk i sin lockelse och skönhet. Timglas visar oss hur våra fördomar speglar ytan i det vi tror att vi ser och hur en till synes liten handling kan sprida sig som ringar på havet. Där ute väntar Vintergudinnan är ett kärleksfullt farväl och förtrollande vackert.
Det här en underbar novellsamling för alla som uppskattar fantasy. Det finns inte en enda novell jag blir besviken på, ingen novell som inte håller måttet och inget världsbygge jag inte tror på. Författaren serverar små glimtar av en fantastisk sagoväv, där varje berättelse och varje karaktär har sin givna plats. Ungefär som att titta i ett fotoalbum där varje fotografi är sitt eget ögonblick men tillsammans visar ett helt liv.
Boken finns hos Bokus.
Tack till Catoblepas för recensionsexemplar.
Kikade in på lokala bokhandeln efter jobbet för att beställa Neil Gaimans nya bok The sleeper and the Spindle. På engelska faktiskt eftersom jag känner att den troligen bör läsas på originalspråket. Det är gamla sagor i ny version med vackra illustrerade bilder. En bok som jag vill smycka mitt hem med. Vad jag tyckte om hans tidigare bok Oceanen vid vägens slut kan du läsa här.
Jag passade på att beställa bok två i Marcus Olaussons episka fantasyäventyr. Bäraren heter denna, och vad jag tyckte om första boken De rotlösa kan du läsa här. Naturligtvis måste jag ha fortsättningen.
Glädjande nog finns nya färska exemplar av Lars Wilderängs Stjärnklart. En fantastiskt bra bok som passar de flesta. Så är du sen med julklapparna rekommenderar jag den verkligen. Vad jag tyckte kan du läsa här.
Den här veckan har varit dålig med uppdateringar ( förra veckan med för att vara ärlig ) vilket jag själv tycker är trist. Jag älskar ju bloggen och vill helst uppdatera minst en gång per dag, men just nu är det galet mycket med julfester och dylikt både privat, i skola och på dagis. Dessutom blir kvällarna per automatik kortare på vintern eftersom mörkret gör mig så otroligt trött. Att mysa med en bok framför brasan lät så mysigt i somras, men nu sitter jag och gäspar redan vid 21 på kvällarna vilket väl inte direkt borgar för maratoninlägg då jag ofta skriver inläggen på kvällen och skickar tidsinställt.
Då är det tur att jerkan finns som väcker en till liv varje fredag. Idag är frågan hos Annika denna,
Är tre ett dåligt betyg? (Gäller betygskalan 1-5. Sortera in trean på motsvarande plats om du använder en annan typ av poängsättning)
Jag sätter ju sällan betyg längre eftersom jag tyckte det blev för svårt. De enda betyg som egentligen är självklara är de usla och fullträffarna. Allt däremellan blir lite för luddigt för att ett betyg egentligen ska säga något känner jag. En trea är ju bra men samtidigt kanske inte. Något har ju uppenbarligen inte tilltalat läsaren helt.
I början betygsatte jag böckerna i mina recensioner, men sedan kommer det någon bok där berättelsen är underbar men korrekturläsning och redigering fallerat. Hur betygsätter man då på ett rättvist sätt? Så nu försöker jag helt enkelt bara gå in djupare på vad som är bra eller mindre bra i det jag läser, utan någon skala att pressa in recensionen i.
Här är dock ett bra exempel på när det kändes lätt att sätta ( ett dåligt ) betyg. Klicka på bilden för att läsa.
Fjärde riket är skriven av Maria Nygren.
”Såklart var Hitler ett svin”, säger Blenda med en blick på LSD:s bleka ansikte. ”Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike borde vi åtminstone lyckas ta över klassen.”
Blenda är en ensamvarg som drömmer om att få stå i centrum och bestämma. LSD är överempatisk, men har ingen riktig livsgnista. Hon skriver nästan dagligen självmordsbrev som hon sedan river sönder för att lätta på trycket.
Penny blir ständigt en kopia av den hon pratar med och har för länge sedan glömt vem hon är.
Tillsammans studerar de Hitlers väg till makten i ett grupparbete i skolan. Och plötsligt inser de hur de ska göra för att störta skolans drottning, Hedvig. Alla som inte vågar vara sig själva, som känner sig osäkra eller har blivit utnyttjade av Hedvig kommer att bli tacksamma. Och det visar sig vara så enkelt: det gäller bara att hitta något som förenar alla och berätta hur bra de är, att de förtjänar bättre. Precis som Hitler gjorde med tyskarna efter första världskriget. Men snart glömmer Blenda vad hon egentligen kämpar för. Det enda viktiga blir makten. Att få större makt, och att få behålla den. Till vilket pris som helst…
Retoriken Blenda följer är förvisso både högaktuell och intressant, men mest känns det här som en spegling av skolan, tonåren och alla de frågor som kan bli problematiska utan vuxnas inblandning. Jag har läst i några recensioner att frånvaron av de vuxna i boken inte känns trovärdig, men jag måste nog protestera. Jag var aldrig varken drottning eller utanför, utan gled smidigt igenom skolåren någonstans i mitten. Lärarna minns jag inte alls som varken närvarande eller auktoritära. Tvärtom var de ofta föremål för vår manipulation, precis som både rektor och kurator användes flitigt som både alibi för skolk eller som verktyg för inbillade orättvisor vi ville ha åtgärdade. Samtidigt var vi ändå så ovetande. Allt skedde med en sorts egocentrisk spontanitet och utan vidare eftertanke eller planering, medan ungdomarna i boken är hur smarta som helst och fullständigt medvetna om hela omgivningen.
Boken känns ändå rätt trovärdig för mig, retoriken känns brännhet och tyvärr som den självklara grunden i viss partipolitik idag, så jag tycker det här är en bok som bör läsas. Kanske kan den fungera som tillfällig ögonöppnare för både unga och vuxna även om jag känner att den missar målet lite. För det var ju inte bra innan det blev dåligt, men ändå är det på något sätt så det blir här.
Tack till Månpocket för recensionsexemplar.
Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON.
Mazerunner – I vansinnets öken är andra delen i en serie skriven av James Dashner.
Efter flykten från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem.
Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld som härskas av kaos.
Flykten är långt ifrån över. De står inför en ny och fruktansvärd prövning. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken och ta sig till andra sidan. De kommer att möta sjukdom, galenskap och vänner som inte går att lita på – ingen går säker.
Kommer Thomas och hans vänner någonsin att bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen?
Thomas och de andra gläntingarna är i trygghet utanför labyrinten och ligger och sover i en sovsal, när Thomas plötsligt känner hur det telepatiska bandet till Theresa bryts av. Theresa som fick en egen sovsal som ensam tjej är helt plötsligt borta ur Thomas huvud. Det visar sig att WICKED inte är klara med sitt test och istället för trygghet hamnar gläntingarna i större fara än någonsin tidigare. I en het och torr öken måste de slåss mot de smittade och överleva stormar värre än något de tidigare upplevt. Allt iscensatt av WICKED där ingen till slut vet vad som är verkligt och vem man kan lita på.
Andra boken fortsätter i samma rasande tempo som den första. Språket har fått ett bättre flyt och drivet är otroligt bra. För bra faktiskt. Det är som att åka forsränning ( inte för att jag har provat, men jag har bra fantasi ) där allt rusar förbi och man har andan i halsen och pulsen är konstant skyhög. Sträckläsning i hundratio och fruktansvärt spännande. Jag hade dock önskat lite pauser ibland. Åtminstone något tillfälle att andas och försöka klura ut gåtan som samtidigt svishar förbi. För vi läsare vet ju precis lika lite som Thomas, huvudkaraktären. I takt med att han får minnesglimtar och fler ledtrådar till WICKED:s hemlighet, så gissar vi ikapp med honom. Något som är både intressant och frustrerande. Det här påminner en hel del om hungerspelen men samtidigt inte. Spelet fortsätter i den här boken på en annan spelbana och allt är iscensatt för att vara så farligt som möjligt för deltagarna, gläntingarna. Skillnaden är att här vet ingen vad som händer eller varför. Karaktärerna vet inte, vi läsare vet inte och det är så himla spännande. Lättläst och snabb underhållning, men bra. Ändå kände jag lite på slutet att det kanske får räcka nu. Jag vill ha svar. Sedan slutar boken med en sådan rejäl cliffhanger att jag glömmer alla sådana tankar och bara längtar efter att läsa nästa bok.
bokhusets.com 