En härlig blandning av recensionsexemplar, lånat på biblioteket samt köpt på lokala bokhandeln. Jag har faktiskt en hel hög till, men det är böcker som jag får se om de blir lästa. Blir en härlig helg, men var ska man börja?
Jag lämnade tyvärr tillbaka Caitlin Morans bok till biblioteket oläst den här gången. Bättre lycka nästa gång kanske. Fördelen med att låna böcker, man kan faktiskt strunta i att läsa dem och låna igen när humöret passar in bättre.
Oarya har Throwback thursday och jag hakar som vanligt på.
Ja jag vet att det här är en bokblogg och bör handla om böcker, men det här är ett nödvändigt undantag. Man kan inte nörda loss utan att någon gång nämna Xena krigarprinsessan. Och hade Xena funnits som bokserie så hade jag lätt läst alltihop så det här räknas nästan inte som fusk.
Jag älskade Xena när den gick på tv. Jag råkade slå på tv:n och där var hon, så jäkla cool stark och kaxig. En riktig förebild. Xena har diskuterats i feministiska sammanhang många gånger eftersom hon faktiskt var något ganska nytt när hon kom, en kvinna som utövar våld. Hon är dock inte bara en våldsam kvinna, utan något så trevligt som en smart kvinna som klarar sig jävligt bra själv. Genom hela serien slåss hon mot både kvinnor och män, oftast män, och till skillnad mot kvinnor genom historien, tex amasonerna, så vinner hon alltid. Man kan ha vissa invändningar mot den feministiska tolkningen på grund av den visuella framställningen av Xena. Den typiska Xenaklädseln är ju ganska framhävande. På sätt och vis. Nu ska man ju komma ihåg att serien kom för 20 år sedan och var en spinoff till Hercules, inte han så påklädd heller alla gånger. Jag tycker dock hennes karaktär, oavsett klädsel, var och är en stark feministisk förebild. Hon är stark ( även kroppsligt, ingen tunn liten älva där inte ) och visar klart och tydligt att kvinnor kan.
Serien är dessutom normbrytande med tanke på Xenas och Gabrielles relation. Det framkommer ganska tydligt i sista avsnitten att den går djupare än vänskap, något som hintas genom hela serien men alltså blir tydligt först på slutet. Visst finns det även kärleksrelationer med män, men dessa är sekundära bihandlingar medan fokuset genomgående läggs på Xenas och Gabrielles relation. Många förstår nog inte vikten av detta, men Xena har ju som sagt 20 år på nacken och det är alltså en serie som riktade sig mot både tjejer och killar i ung ålder. Den är dessutom amerikansk och att då göra en serie om en kvinnlig krigare som dessutom verkar ha en samkönad kärleksrelation måste anses som ganska banbrytande och okonventionellt.
Mitt enda motstånd mot serien är hur den slutade. Xena borde ha fått fortsätta vara stark och kaxig för alltid.
Så jag är en riktig Xena-nörd. Jag har hela filmboxen och även tv-spel. Tur man har en make som fattar vikten av äkta nörderi och kommer med fina presenter. Mitt enda önskemål nu är att någon tar och remastrar hela serien, så jag kan plöja igenom den igen.
Väckelse är skriven av Stephen King.
New England, tidigt 60-tal. Sexårige Jamie Morton leker på gården när en skugga faller över honom och en man i svart kavaj tornar upp sig mot himlen. Det är första gången Jamie träffar pastor Charles Jacobs – ett möte som kommer att prägla hans liv. Med sin vänliga fru och livlige son blir den unge nyinflyttade pastorn genast omtyckt i staden. Jacobs är inte bara hängiven sitt prästerliga kall, han drivs också av en hemlig besatthet av elektriska experiment. Jamie delar hans fascination och mellan dem båda knyts ett särskilt band. Men när tragedin drabbar Jacobs familj slås idyllen i spillror. Övertygad om att Guds existens är en omöjlighet chockar pastorn samhället i grunden och tvingas lämna staden.
Charles Jacobs skugga kommer dock inte att lämna Jamie. Den bara mörknar med åren. När de båda möts igen är Jamie i trettioårsåldern, en heroinmissbrukande musiker som befinner sig i fritt fall. Återigen får Jacobs Jamies liv att ändra riktning, och återigen dras han in i den allt mer maniske före detta pastorns försök att väcka liv i universums dolda krafter. Krafter som kan hela, men också skada.
King och jag har en komplicerad historia. Jag har läst King i hela mitt liv, till och från. Ändå har jag haft så svårt att acceptera hans författarstil som varit ganska konstant. King läser man nämligen inte för upplösningen, det är vägen dit som är målet. Till skillnad mot andra böcker där upplösningen kan hjälpa eller stjälpa en bok har jag numera lärt mig att i Kings böcker uppskatta vägen dit som hela läsupplevelsen, eftersom Kings avslut ofta är osannolikt makabra, ibland nästan absurda. Den här boken är inget undantag.
Väckelse ger mig Kingkänsla hela vägen. Från den unge Jamies första möte med pastorn, genom tonåren och upp i vuxen ålder. Hela tiden med pastorns väldiga skugga hängande över sig. Boken är inte skrämmande på samma sätt som till exempel DET. Det här är en ganska trevande biografi med en huvudkaraktär som känns väldigt personligt skriven, nästan självrannsakande. Jag kan under läsningens gång inte låta bli att fundera på hur mycket av Jamie som är King. Som skräck är den här både lysande och en besvikelse beroende på vad man förväntar sig. Här finns ingen konkret fara. Istället bygger King skickligt upp känslan av en kommande katastrof. Mest av allt är det här en bok om besatthet och hur den kan antingen rädda oss eller förgöra oss. Beroende på vad vi själva väljer.
”Någonting hände”, sa jag. Jag hade en gaffel i handen ( Gud vet var den också kom från ) och stack den gång på gång i min uppsvällda överarm. Blodet pärlade ut från minst tio, tolv små stick. ”Någonting. Hände. Någonting hände. Mamma hjälp, någonting hände. Någonting. Någonting.”
Jag är ju en sucker för fantasy och science fiction. Jag älskar att läsa om vampyrer, änglar, demoner och alla tänkbara horribla framtida versioner av verkligheten. Jag älskar rymdskepp, robotar, drakar och alver. Däremot har jag tydligen svårt för urban fantasy.
Jag läste Stad av skuggor med stor förväntan. Omslaget är dramatisk ( skitfult men dramatiskt ) och alla pratar sig varma om Cassandra Clares fantastiska världsbygge och allt jag kände var ett, nja…
Jag provade istället med Beautiful creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl. Lite bättre gick det. Ethan är sympatisk, hans sidekick Link är fantastisk och känslan av varm kladdig sydstatshetta är påtaglig. Ändå känner jag ett njae. Den är ok men den engagerar inte. Ändå tycker jag att boken är ganska välskriven och miljön är som sagt påtagligt levande. Så jag har grubblat och insåg helt plötsligt en dag att det är genren urban fantasy som av någon anledning inte passar mig. Jag har svårt för det här med en magisk värld i, eller vid sidan av, den riktiga verkligheten. Fantasy ska tydligen enligt min hjärna var i den riktiga världen fast i framtiden typ, eller high fantasy med en helt och hållet skapad fantasyvärld i stil med Sagan om ringen eller De utvalda.
Vad vill jag säga med det här ? Ingen aning. Mer än att jag sörjer en genre jag älskar i fantasin men inte i praktiken. Varning för spoiler!
På tal om Beautiful creatures så har jag ju ändå envist läst både del två och tre och blev mäkta upprörd. Jag skrev argt i kompischatten direkt efter,
Hur fan kan man ta kål på en huvudkaraktär? Vad är det för skitförfattare som avslutar en hel serie med att huvudkaraktären dör?
Ena kompisen ringer upp mig och frågar att åh, har du läst bok X nu? Öh nä, jag läste Beautiful creatures. Och där fick jag alltså en annan serie spoilad ( fast jag tog fel på person som dog ), några kan säkert gissa vilken. Som tur var upptäckte jag snabbt att det finns en del fyra av Beautiful creatures. Även om jag inte läser den slipper jag vara arg för att huvudpersonen dog i alla fall.
Ja vad gör man inte när bokindustrin går ner. Alla medel tillåtna och nu kommer alltså det senaste, en bok som raderar sig själv. James Pattersons Private Vegas släpps i digital form kostnadsfritt till 1000 läsare som sedan har 24 timmar på sig att läsa. Boken kommer naturligtvis med en inbyggd klocka som räknar ner tiden, likt en bomb på väg att explodera.
Smart marknadsföring förvisso och visst ska läsning vara spännande, men nja. Det här är nog inget för mig. Jag föredrar min lugna mysiga läshörna där själva spänningen ligger i berättelsen, inte i en tickande klocka med självraderande text. Men jag beundrar pr-tricket.
Fredag idag igen och med den kommer som alltid Annikas fråga som den här veckan är,
Hur tycker du att baksidestexten ska vara för att fånga ditt intresse (alternativt vad den absolut inte får innehålla för att undvika att du ska rata en bok för gott)?
Den bästa baksidestexten är naturligtvis den där jag är blurbad,
Men på allvar så tycker jag såklart att baksidestexten är enormt viktig eftersom det ofta är den som avgör om jag läser en bok eller inte. Minst lika viktigt dock är omslaget eftersom det är den som avgör om jag ens plockar upp boken och läser baksidestexten. Många tänker tyvärr fel gällande omslag och väljer en fin bild, typ en sommaräng och så står titeln någonstans uppe i högra hörnet. Boken är säkert fin med det omslaget, problemet är att jag ser den inte i myllret av böcker som flashar förbi när jag scrollar på Adlibris eller Storytel. Det blir bara en gråblaskig bild som svishar förbi utan att på något sätt ge en hint om vad boken faktiskt handlar om. Så omslaget måste stå ut, alternativt ha en stor smashig titel som syns och lockar. Baksidestexten ska ge en aning om vad jag kan vänta mig, men inte spoila boken. Den får heller inte vara för intetsägande, gärna en slags cliffhanger som den ovan.
En bok jag var grymt sugen på att läsa hade på baksidan en text som typ lät så här,
X är försvunnen och Q blir misstänkt. En djupdykning ner i en psykopats sinne där allt inte är vad det ser ut att vara.
Och då fattar man ( jag ) ju direkt. Om allt inte är vad det ser ut att vara, så är Q förmodligen oskyldig och X är psykopaten. Bok spoilad och ett typexempel där baksidestexten avslöjade alldeles för mycket för mig.
Livsregler för en medelstor get är ett bra exempel där omslaget inte sade mig någonting alls, men titeln var tillräckligt knasig för att locka mig att läsa baksidestexten som löd så här,
Sammanför ett psykfall med en dryg stekare, ett missbrukarbarn och ett CP. Placera dem i en ovanligt gammal bil och skicka iväg dem på en road trip genom landet. Lägg därtill en mörk hemlighet, en samling borttappade manuskript och en strävan att någon gång
innan sommaren är slut, nå grekisk mark. Resultatet blir Livsregler för en medelstor get, en varm berättelse om att köra vilse.
Titeln och baksidestexten var fortfarande förvirrande, men tillsammans så intressanta att jag lockades till läsning och det visade sig att boken var fantastisk. En av förra årets trevligaste läsupplevelser faktiskt.
bokhusets.com 