Jag är inte ensam om att skriva om den här fina tävlingen hos Massolit förlag. Självklart skulle jag tycka det var jättekul att bli nominerad, men att priset ens finns är fantastiskt bara det. Så sätt igång och nominera den/de bokbloggare du tycker förtjänar det. Jag har såklart redan nominerat mina val.
Klicka på bilden för att komma till nomineringen. Man nominerar alltså inte mig per automatik genom att klicka, så ni kan tryggt klicka och välja själv vilka ni nominerar.
Munins skärvor är en novellsamling skriven av Oskar Källner.
En novellsamling med isande skräck och svindlande science fiction som även ställer frågan vad det är att vara människa idag och i en avlägsen framtid.
”En av Sveriges främsta fantastikförfattare spänner ut vingarna och lyfter genom nio fängslande berättelser.”
-KG Johansson
Jag läste klart den här boken redan för en vecka sedan, så varför har jag inte skrivit om den förrän nu?
Vissa böcker är kanske inte så bra och då behöver jag fundera ut ett respektfullt sätt att skriva om den ändå, och andra är så bra att de tar andan ur en. Så bra att man måste smälta berättelsen i ett försök att hitta ord som kan ge upplevelsen rättvisa. Munins skärvor hamnar i det andra facket. Det är fortfarande svårt att hitta ord som kan få er att förstå hur bra det här är.
Om vi börjar med omslaget. Staden i bakgrunden är makalös. Jag fattar inte varför jag aldrig sett något liknande på film förut och hur Källner ens fantiserat ihop något så storslaget. Än mindre hur illustratören lyckats fånga essensen i Källners världsbygge på det här sättet. Svampstaden hittar vi i novellen Där staden dragit fram. Likt en tromb drar svampstaden fram och lämnar skärvor av civilisation efter sig. Skärvor som samlas ihop av de mindre lyckligt lottade som överlevt i ett kargt övergivet landskap. Där vaknar Chelan bland övergivna sopor och minns ingenting, inte ens sitt namn. Tryggheten hon finner hos familjen som tar sig an henne och skräcken när hon upptäcker vem hon egentligen är, fängslar mig helt.
Byssan lull gör mig frustrerad. Obehaglig skräck i en zombieapokalyps där jag så hemskt gärna hade velat ha mer. Källner manipulerar läsarens ovisshet skickligt och slutet är mästerligt. Är det kärlek eller ren skräck jag får? Båda alternativen är lika hemska. Skräckfyllt hemska. På samma sätt som Yulebocken ger mig obehagskänsla redan efter bara några rader. Olika ändå där den ena ger mig fantastisk zombieskräck och den andra känslan av klassisk spökhistoria. Den sorten man viskar fram en mörk vinternatt trots att man vet att det kommer ge en mardrömmar.
Munins skärvor trollbinder mig. Varje novell är sagolik och det finns ingen som ger någon som helst sur smak efteråt, inga frågetecken. Källner bygger nya världar, vänder dagens värld upp och ner och skapar framtida visioner som både underhåller och väcker tankar. Han ger oss magnifika världsbyggen, varelser som balanserar mellan sorg och skräck och förunderliga maskiner.
Han ger mig a Sense of wonder. Vilket jag har förstått är det bästa betyg man kan ge inom science fiction. Jag är ledsen KG Johansson, men Oskar Källner är kung inom svensk fantastik. Så är det bara.
Boken finns hos Bokus eller hos Fafner förlag.
Tack till författaren för recensionsexemplar.
Min andra tagg som jag fick av Sagan om sagorna och det passar ju en lördag istället för att göra andra onödiga saker som att städa.
Four names that people call me ( other than my real name ):
Barnen kallar mig mamma, maken säger hörru, kollegan säger bitch och mina vänner kallar mig sin ljuva duva eller allra käraste syster. Gillar alla.
Four jobs I have had:
1. Frukt & grönsaksmästare ( har ett diplom som säger det ).
2. Dagisfröken.
3. Resebokare.
4. Bamse. Jo jag har faktiskt jobbat som Bamse. I en supervarm Bamsedräkt.
Four movies I would/have watched more than once:
Love actually.
Shawshank redemption ( Nyckeln till frihet ).
Sagan om ringen.
En oväntad vänskap.
Four books I would recommend:
Outlander av Diana Gabaldon. Naturligtvis räknas hela serien som en bok.
Liftarens guide till galaxen. Samlingen är ju alla böcker i en.
Jag ger dig solen av Jandy Nelson.
Hela dystopigenren. Räknas säkert på något sätt också som en bok. Med framförallt Legendserien av Marie Lu och Hungerspelen av Suzanne Collins. Här kan vi säkert slänga in Stjärnklart av Lars Wilderäng också. Apokalyps måste ju vara tillräckligt nära.
Four places I have lived:
Stockholm.
Egypten ( där jag svettades i Bamsedräkten ).
Madeira ( där jag träffade maken och barnen är födda )
Åland ( idag ).
Four places I have been:
Grekland.
Tunisien.
Spanien.
Turkiet.
Four places I´d rather be right now:
Jag är så tråkig och säger att jag faktiskt trivs utmärkt där jag är. Åländska skärgården visade sig vara hemma efter mitt flängande runt världen.
Four of my favourite foods:
Fiskpinnar.
Vårrullar.
Blomkålsmos.
Kött.
Four TV-shows that I watch:
Supernatural.
SG1, SG Atlantis och SGU ( de räknas som en )
Hemlock grove.
Marco Polo.
Four things I am looking forward this year:
Science fiction & fantasy konventet här på Åland i juni.
Semester.
Bokmässan ( förhoppningsvis ).
Och säkert något mer, våren kanske.
Four things I am always saying:
Men vad fan!
Helvete!
Precis!
Jag hittar inte min bok!
Four people I tag:
Och det gäller ju såklart bara om man vill eller om man vill trots att man inte blev taggad.
Äntligen fredag och med den bokbloggsjerka. Solen skiner ute så det känns som våren är på väg också. Vilket den säkert inte är, men man kan ju drömma för en liten stund.
Fredag betyder att vi svarar på Annikas fråga som den här veckan är från Boktjuven,
Jag tycker att nya barnböcker för barn 6-12 år får lite för lite uppmärksamhet. Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?
En riktigt populär bok är ju denna som de flesta redan sett på film, böckerna om Hicke Hiskeslig och draken Tandlöse. Mina barn som är 6 och 7 år älskar böckerna men jag är säker på att de fungerar även för de äldre.
Även böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå är omåttligt populära hemma. Vi läser dem både som högläsning själva men även lyssna på via Storytel. Jag tycker det är jättebra om man kan varva dessa. Storytel kan vara mysigt att lyssna på före läggdags, medan vi högläser tillsammans för att reflektera, skratta och diskutera böckerna. Att läsa högt ger barnen en möjlighet att fundera över berättelsen, ställa frågor och komma med funderingar. Men när man inte orkar eller bara som komplement, tycker jag alltså Storytel är underbart. Eller naturligtvis att barnet läser boken själv, de som klarar det.
Tittar jag på barnen i min omgivning tycker jag nog rent generellt att man ofta kan kliva upp i åldersnivån över barnets egentliga ålder för att hitta bra böcker. Mina barn skulle säkert gilla berättelserna om Gonattarna som bor på Dunplaneten och bryter sömnsand, men frågan är hur kul en tioåring egentligen tycker det är? Harry Potter lockar säkert mer.
Eller varför inte boken Znapp som jag fick av Sagolikt förlag, härlig seriebok med fantastiska illustrationer.
Dags för Oaryas TBT igen och jag hakar på som vanligt.
Jag älskade OKEJ när jag var liten. MTV skulle precis göra sitt intåg och tills dess var det här enda sättet att dregla över våra flickidoler. Hade planscher över hela rummet. Visserligen varierade objektet men just den här herrn var ständigt närvarande. Min allra första ungdomskärlek som höll i sig ända upp i vuxen ålder. Kan inte ens komma ihåg hur många konserter med Bon Jovi jag stått och gormat mig hes på.
Luke Macahan. Jag tyckte han var så fin så fin. Coolast var dock hans farbror, Zeb Macahan. Jag undrar om serien håller än idag. Zeb lär ju göra det i alla fall.
Inte så mycket TBT över just den här boken då den kom för bara några år sedan. Anders Tengner var ju redaktör på OKEJ och hade just access all areas på den tiden. Boken är faktiskt bra. Till skillnad mot många andra rockbiografier som dykt upp senaste åren, känns det som man får en ganska ärlig bild av hur det var. Även om jag gissar att Tengner mörkar sitt eget leverne ganska rejält. Boken handlar också mer om själva musiken än bara droger och sex, vilket känns rätt uppfriskande med tanke på hur övriga böcker gottar sig i träsket ( även om det förvisso är rätt intressant det med ). Dessutom skrapade med boken hål på min rosa bubbla om Jon Bon Jovi och får honom att framstå som en skitstövel. Inte så kul kanske, men som sagt. Den känns ärlig. En bok jag absolut tycker man ska läsa om man gillar rockbios och lite svulstig inside information.
Idag är det mina barn som köper tidningar med planscher och idolen här hemma är ju ingen annan än Yohio. Än så länge.
bokhusets.com 